Det var känt att en dag det året hade det gjorts en viss upptäckt av texter i byn X. Byn, som ligger vid gränsen till Esterbergen, har mindre aktivitet än grannstäderna och har förblivit relativt ostörd av omvärlden. Det är en liten by med en minskande befolkning som främst försörjer sig på boskapsskötsel. Då den inte haft någon riktig påverkan på områdets historia har den till stor del gått obemärkt av resten av världen och betraktats som inget mer än en stillsam liten by av grannstäderna.
Upptäckten av texterna gjordes i slutet av mars av en invånare i byn. De hittades av en snickare inuti byns kyrka, ett obetydligt litet kapell som byggts i slutet av 1700-talet. Texterna upptäcktes under ett restorationsarbete av snickare, som funnit ett litet utrymme bakom altarets relief, en avbildning av det lokala skyddshelgonet Sankta Anna. De verkade ha varit väl gömda, eftersom den lilla öppningen hade gått obemärkt fram tills dess. gömda uti den lilla skåran hittade alltså snickaren dessa texterna. Förbryllad till en början betraktade han dem som inget särskilt och utan att närmare undersöka dem slängde han dem med det övriga skräpet. Men efter en orolig natt av drömmar bestämde sig mannen, som var av en (djupt) troende natur, för att återvända nästa dag och hämta dem. När han senare blev frågad om detta hävdade han att hans drōmmar gett honom ett märkligt varsel. Det var en mörk natt, och han stod framför havet (trots att han aldrig tidigare hade sett det i sitt liv). Uti den becksvarta natten fanns inget att se förutom de blixtrar av åska som emellanåt fãrdades över himlen. Plötsligt slog åskan ned i fjärran horisonten. Den tillfälliga belysningen lyste havet upp och avslöjade en hisnande syn. Som om den lystes upp av den korta ljusglimten blev en kvinnas gestalt synlig på den avlägsna horisonten. Hon kan inte ha varit av mänsklig natur (hon var alltför stor för att kunna ses på så långt avstånd och hennes gestalt var inte tillräckligt tydlig för att bli uppfattad), men snickaren var utan tvivel att hon verkligen var en kvinna. Hennes gestalt verkade locka honom från bortom havet. Utan att kunna ta ögonen från henne, kände mannen sig tvingad att gå ut i det iskalla vattnet och en kyla sköljde genom hans kropp medans hans ben ofrivilligt vandrade ut i havet. Han vandrade längre och längre ut tills han var helt nedsänkt i den kalla mörkret. Men kvinnans gestalt på horisonten fortsatte att leda honom mot sig medans den lyste klart som ett bål. Det var i den stunden han vaknade. Övertygad om att detta hade varit en vision av Sankta Anna återvände han nästa dag och sökte igenom skräpet från föregående dag och fann så småningom de bortkastade papperen.
Tyvärr hade de blivit utsatta för vädret vilket hade skadat materialet och som ett resultat var vissa av sidorna skadade bortom igenkänning, men majoriteten av texterna kunde fortfarande läsas. Mannen tog först med sig texterna hem utan att berätta om dom för någon. När han senare blev frågad om anledningen till detta svarade han bara att han hade känt sig tvingad att gömma dem. Han hade trott att hans drömmar hade varit ett tecken på att han hade blivit utvald av Sankta Anna och att det som stod skrivet i texterna var menat endast för honom.
Texterna verkar främst bestå av dåligt utförda kopior av katolska missaler och brevirier, som troligtvis gjorts av en prästkandidat. Även om en exakt datering ännu inte har fastställts, tror man att de kan ha skrivits senast under tidigt 1800-tal. Anledningen till att dessa oansenliga texter suttit fast bakom en relief är okänd, men vissa tror att det kan helt enkelt ha varit en slump. Med undantag av en tämligen vacker rendering av Catechismus Romanus verkar texterna vara av liten betydelse, men ett av segmenten sticker ut från resten av texterna. Det uppträder i slutet av en ofullständig kopia av hymnen Pange Lingua. Resten av sidan innehåller vad som verkar vara ett chiffer eller kanske en kort dikt, skriven på övre tyska istället för latin.
“Nedsänkt i sömnens ocean
Vilar den sänkta drottningen
Drömmandes fram sin egen gestalt
Ödet hennes tillvaro bestämmer
Med en andedräkt som föregår hennes födelse
Byter du din vilja mot hennes”
Betydelsen av texten har förblitt omstridd och det antas ha varit ett senare tillägg till pergamentet. Det teoretiseras att det kan ha någon betydelse relaterad till Sankta Anna, på grund av dess beskrivning av en kvinnlig person, men de flesta forskare avfärdar det. Vissa förespråkar att det kan ha en betydelse relaterad till alkemi, då det är känt att det kortvarigt kortvarigt bodde en präst i byn som var känd för sitt intresse för alkemi innan han dog i en epidemi. Den vanligaste teorin är dock att det är personliga nedteckningar från antingen en präst eller prästkandidat och inte rymmer någon större betydelse.
Under dagarna som följde efter fyndet av texterna började en rad märkliga händelser inträffa i byn. Första natten rapporterades det att människor hade sett ett konstigt ljus i byns utkant. När myndigheterna skickades för att undersöka fenomenet nästa dag upptäckte de att marken hade grävts upp och bildat en hög vid sidan av. Till en början ansågs det inte vara något att oroa sig för, men dagarna gick och högen växte i storlek. Det verkade till slut som att den som låg bakom detta dåd försökte forma högen till någon sorts gestalt. Byrådet blev så småningom oroade över denna bisarra händelse och eftersom de var oroliga att de kunde ha att göra med någon sorts plundrare eller sinnesrubbad person anvisade de några av byborna att bevaka platsen. Vissa nätter blev en grupp bybor utnämnda för att vakta platsen, men efter nätter och nätter av väntan återvände de varje gång utan att ha lyckats fånga någon. Men alltid under den natten då de tänkte ge upp vaknade de än en gång till en hög som hade vuxit och formats till en alltmer grotesk gestalt som kanske vid den tidpunkten inte längre liknade en människa mer ett buskage skulle för den fantasilösa blicken. Denna process fortsatte i veckor och sedan månader, och det blev så småningom en källa till spöklika rykten i byn. Folk sa att det kunde vara av en hemlig kult som gjorde det, människor under demonisk påverkan, eller kanske var det inte ens en mänsklig bedrift utan marken själv hade rört sig genom geografiska krafter på något sätt. Men kanske mest bisarrt av allt var att ingen verkade ha modet att förstöra den konstiga statyn. Kanske var det rädsla för det okända ursprunget till detta fenomen, men ingen försökte att demontera den så därför fortsatte den mysteriöst att byggas upp medans den stod ensam i byns utkant som om den plikttroget vakade över den. Människor hade sedan länge gett upp att försöka hitta den som låg bakom allt detta och när månaderna gick kom statyn så småningom att verka vara nära sin fullbordan och började sakta ta formen av en kvinna.
På sommarsolståndets dag inträffade en kris i byn. Under natten hade det skett ett mord. Det var ett grymt mord, men kanske, sett i termer av inneboende egenskaper, var det ändå ett enkelt mord. En familj hade blivit mördad. Kropparna hade fått halsarna uppskurna. Det som var ännu mer oroande med mordet var att kropparna hade blivit tömda på blod och lämnat efter sig en scen som var alltför prydlig för omständigheterna. Byn genomsöktes omedelbart efter mördaren, men det dröjde inte länge innan han hittades. Han hade varit oförsiktig och en av byborna hade sett honom utanför familjens hus kvällen före mordet. Mannen som anklagades var ingen annan än snickaren själv som hade hittat texterna. Mannen motsatte sig inte att hans hus genomsöktes och bevis för hans skuld hittades snabbt. Trots att alla detaljer inte är kända är det säkert att han verkligen hade tömt kropparna på deras blod och förvarat det i sitt hem. Men mannen hade inga problem med att bli arresterad och verkade inte särskilt bekymrad över sin situation. Kanske hade han accepterat att han skulle bli upptäckt? Eller kanske kände han att det var en chansning med ödet? Oavsett vilket gjorde mannen inget motstånd och eskorterades lugnt bort. Vid rättegången fälldes han snabbt för morden. Rättegången var kort och mannen gjorde inget försök att försvara sina handlingar, utan erkände att det var han som hade gjort det utan minsta tecken på ånger. När han blev tillfrågad om sina motiv hänvisade mannen lugnt till texterna han hade hittat i kapellet, om och om igen. “Någon måste ha gjort det. Om inte jag, så någon annan… Kanske var det bara en tillfällighet att jag stötte på skrifterna, men på inget sätt var det mindre av en tillfällighet att det var jag som skulle forma henne. Vid den tiden det skrevs var allt redan bestämt, allting. Men jag inser nu att det kanske inte var mitt öde att fullborda henne. Nej… kanske är det för någon som ännu ska komma… Eller någon som redan har varit. Hur som helst spelar det ingen roll för oss. Vi är bara skuggor av hennes dröm som hon ännu inte har fötts in i.” När han blev tillfrågad varför han begått morden svarade mannen bara: “För utan blod som rinner i hennes ådror, hur kan hon någonsin hoppas röra sig?”
Det var en bisarr ritual. Genom att forma en kropp från jordens element hade han tycks ha försökt att skapa en människa av ingenting. Det verkade vara en nästan alkemisk process han hade försökt sig på, som om han kunde byta ut sin vilja mot någon annans. Men vad styrde honom? Något som liknade ödet? Om så var fallet, kanske vi bara är brickor för dem som styr det, för de som redan har andats in i existens långt innan de tar sina första…
Ett försök att förstöra statyn gjordes aldrig. Byns myndigheter föreslog det, men förslagen förblev olösta och ouppföljda till förmån för mer brådskande ärenden och de glömdes så småningom bort och försvann i historiens glömda högar av papper. Så kom det sig att drottningens gestalt fortfarande förblir stående i byns utkant, en syn för dem som besöker den. Hon står där väntande, förväntar sig sin fullbordan. Byborna vänder bort blicken när de passerar henne, kanske mer av förnekelse än avsky. Att titta på henne skulle vara att erkänna hennes oundvikliga fullbordan, hennes födelse i världen och hennes redan uppfyllda öde. Kanske är hon redan född men bara sovande i kosmos, hennes drömmar ekar profetian om sin egen existens, väntandes på den dag då någon annan dyker upp för att återuppta formandet av hennes öde.
Text: Beate Björk
Bild: Pierre-Louise Herold
Purgatory Magazine 