Tag Archives: svenska

Dagen

bråken vad handlar de om

eftermiddagsångesten eller vad är det?

när dagen e liten och tråkig så man blåser upp det

day of wrath mellan par e nåt annat än

stormingen av bastiljen

eller bråk mellan vänner

d e dagen vinden ljuset

du ser mig uppleva detta 

tomheten

och sen

kanske nåt

kanske nåt e fel

det var ofta day of wrath när vi skejtade omkring. det var så tråkigt bara. dagen tog aldrig slut. klockan är 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20.00 ÄNTLIGEN kväll

är nåt fel

nej

det är så långt kvar av dagen bara

Text: Fredrika Flinta

Texterna

Det var känt att en dag det året hade det gjorts en viss upptäckt av texter i byn X. Byn, som ligger vid gränsen till Esterbergen, har mindre aktivitet än grannstäderna och har förblivit relativt ostörd av omvärlden. Det är en liten by med en minskande befolkning som främst försörjer sig på boskapsskötsel. Då den inte haft någon riktig påverkan på områdets historia har den till stor del gått obemärkt av resten av världen och betraktats som inget mer än en stillsam liten by av grannstäderna.

Upptäckten av texterna gjordes i slutet av mars av en invånare i byn. De hittades av en snickare inuti byns kyrka, ett obetydligt litet kapell som byggts i slutet av 1700-talet. Texterna upptäcktes under ett restorationsarbete av snickare, som funnit ett litet utrymme bakom altarets relief, en avbildning av det lokala skyddshelgonet Sankta Anna. De verkade ha varit väl gömda, eftersom den lilla öppningen hade gått obemärkt fram tills dess. gömda uti den lilla skåran hittade alltså snickaren dessa texterna. Förbryllad till en början betraktade han dem som inget särskilt och utan att närmare undersöka dem slängde han dem med det övriga skräpet. Men efter en orolig natt av drömmar bestämde sig mannen, som var av en (djupt) troende natur, för att återvända nästa dag och hämta dem. När han senare blev frågad om detta hävdade han att hans drōmmar gett honom ett märkligt varsel. Det var en mörk natt, och han stod framför havet (trots att han aldrig tidigare hade sett det i sitt liv). Uti den becksvarta natten fanns inget att se förutom de blixtrar av åska som emellanåt fãrdades över himlen. Plötsligt slog åskan ned i fjärran horisonten. Den tillfälliga belysningen lyste havet upp och avslöjade en hisnande syn. Som om den lystes upp av den korta ljusglimten blev en kvinnas gestalt synlig på den avlägsna horisonten. Hon kan inte ha varit av mänsklig natur (hon var alltför stor för att kunna ses på så långt avstånd och hennes gestalt var inte tillräckligt tydlig för att bli uppfattad), men snickaren var utan tvivel att hon verkligen var en kvinna. Hennes gestalt verkade locka honom från bortom havet. Utan att kunna ta ögonen från henne, kände mannen sig tvingad att gå ut i det iskalla vattnet och en kyla sköljde genom hans kropp medans hans ben ofrivilligt vandrade ut i havet. Han vandrade längre och längre ut tills han var helt nedsänkt i den kalla mörkret. Men kvinnans gestalt på horisonten fortsatte att leda honom mot sig medans den lyste klart som ett bål. Det var i den stunden han vaknade. Övertygad om att detta hade varit en vision av Sankta Anna återvände han nästa dag och sökte igenom skräpet från föregående dag och fann så småningom de bortkastade papperen. 

Tyvärr hade de blivit utsatta för vädret vilket hade skadat materialet och som ett resultat var vissa av sidorna skadade bortom igenkänning, men majoriteten av texterna kunde fortfarande läsas. Mannen tog först med sig texterna hem utan att berätta om dom för någon. När han senare blev frågad om anledningen till detta svarade han bara att han hade känt sig tvingad att gömma dem. Han hade trott att hans drömmar hade varit ett tecken på att han hade blivit utvald av Sankta Anna och att det som stod skrivet i texterna var menat endast för honom.

Texterna verkar främst bestå av dåligt utförda kopior av katolska missaler och brevirier, som troligtvis gjorts av en prästkandidat. Även om en exakt datering ännu inte har fastställts, tror man att de kan ha skrivits senast under tidigt 1800-tal. Anledningen till att dessa oansenliga texter suttit fast bakom en relief är okänd, men vissa tror att det kan helt enkelt ha varit en slump. Med undantag av en tämligen vacker rendering av Catechismus Romanus verkar texterna vara av liten betydelse, men ett av segmenten sticker ut från resten av texterna. Det uppträder i slutet av en ofullständig kopia av hymnen Pange Lingua. Resten av sidan innehåller vad som verkar vara ett chiffer eller kanske en kort dikt, skriven på övre tyska istället för latin.

“Nedsänkt i sömnens ocean

Vilar den sänkta drottningen

Drömmandes fram sin egen gestalt

Ödet hennes tillvaro bestämmer

Med en andedräkt som föregår hennes födelse

Byter du din vilja mot hennes” 

Betydelsen av texten har förblitt omstridd och det antas ha varit ett senare tillägg till pergamentet. Det teoretiseras att det kan ha någon betydelse relaterad till Sankta Anna, på grund av dess beskrivning av en kvinnlig person, men de flesta forskare avfärdar det. Vissa förespråkar att det kan ha en betydelse relaterad till alkemi, då det är känt att det kortvarigt kortvarigt bodde en präst i byn som var känd för sitt intresse för alkemi innan han dog i en epidemi. Den vanligaste teorin är dock att det är personliga nedteckningar från antingen en präst eller prästkandidat och inte rymmer någon större betydelse.

Under dagarna som följde efter fyndet av texterna började en rad märkliga händelser inträffa i byn. Första natten rapporterades det att människor hade sett ett konstigt ljus i byns utkant. När myndigheterna skickades för att undersöka fenomenet nästa dag upptäckte de att marken hade grävts upp och bildat en hög vid sidan av. Till en början ansågs det inte vara något att oroa sig för, men dagarna gick och högen växte i storlek. Det verkade till slut som att den som låg bakom detta dåd försökte forma högen till någon sorts gestalt. Byrådet blev så småningom oroade över denna bisarra händelse och eftersom de var oroliga att de kunde ha att göra med någon sorts plundrare eller sinnesrubbad person anvisade de några av byborna att bevaka platsen. Vissa nätter blev en grupp bybor utnämnda för att vakta platsen, men efter nätter och nätter av väntan återvände de varje gång utan att ha lyckats fånga någon. Men alltid under den natten då de tänkte ge upp vaknade de än en gång till en hög som hade vuxit och formats till en alltmer grotesk gestalt som kanske vid den tidpunkten inte längre liknade en människa mer ett buskage skulle för den fantasilösa blicken. Denna process fortsatte i veckor och sedan månader, och det blev så småningom en källa till spöklika rykten i byn. Folk sa att det kunde vara av en hemlig kult som gjorde det, människor under demonisk påverkan, eller kanske var det inte ens en mänsklig bedrift utan marken själv hade rört sig genom geografiska krafter på något sätt. Men kanske mest bisarrt av allt var att ingen verkade ha modet att förstöra den konstiga statyn. Kanske var det rädsla för det okända ursprunget till detta fenomen, men ingen försökte att demontera den så därför fortsatte den mysteriöst att byggas upp medans den stod ensam i byns utkant som om den plikttroget vakade över den. Människor hade sedan länge gett upp att försöka hitta den som låg bakom allt detta och när månaderna gick kom statyn så småningom att verka vara nära sin fullbordan och började sakta ta formen av en kvinna.

På sommarsolståndets dag inträffade en kris i byn. Under natten hade det skett ett mord. Det var ett grymt mord, men kanske, sett i termer av inneboende egenskaper, var det ändå ett enkelt mord. En familj hade blivit mördad. Kropparna hade fått halsarna uppskurna. Det som var ännu mer oroande med mordet var att kropparna hade blivit tömda på blod och lämnat efter sig en scen som var alltför prydlig för omständigheterna. Byn genomsöktes omedelbart efter mördaren, men det dröjde inte länge innan han hittades. Han hade varit oförsiktig och en av byborna hade sett honom utanför familjens hus kvällen före mordet. Mannen som anklagades var ingen annan än snickaren själv som hade hittat texterna. Mannen motsatte sig inte att hans hus genomsöktes och bevis för hans skuld hittades snabbt. Trots att alla detaljer inte är kända är det säkert att han verkligen hade tömt kropparna på deras blod och förvarat det i sitt hem. Men mannen hade inga problem med att bli arresterad och verkade inte särskilt bekymrad över sin situation. Kanske hade han accepterat att han skulle bli upptäckt? Eller kanske kände han att det var en chansning med ödet? Oavsett vilket gjorde mannen inget motstånd och eskorterades lugnt bort. Vid rättegången fälldes han snabbt för morden. Rättegången var kort och mannen gjorde inget försök att försvara sina handlingar, utan erkände att det var han som hade gjort det utan minsta tecken på ånger. När han blev tillfrågad om sina motiv hänvisade mannen lugnt till texterna han hade hittat i kapellet, om och om igen. “Någon måste ha gjort det. Om inte jag, så någon annan… Kanske var det bara en tillfällighet att jag stötte på skrifterna, men på inget sätt var det mindre av en tillfällighet att det var jag som skulle forma henne. Vid den tiden det skrevs var allt redan bestämt, allting. Men jag inser nu att det kanske inte var mitt öde att fullborda henne. Nej… kanske är det för någon som ännu ska komma… Eller någon som redan har varit. Hur som helst spelar det ingen roll för oss. Vi är bara skuggor av hennes dröm som hon ännu inte har fötts in i.” När han blev tillfrågad varför han begått morden svarade mannen bara: “För utan blod som rinner i hennes ådror, hur kan hon någonsin hoppas röra sig?”

Det var en bisarr ritual. Genom att forma en kropp från jordens element hade han tycks ha försökt att skapa en människa av ingenting. Det verkade vara en nästan alkemisk process han hade försökt sig på, som om han kunde byta ut sin vilja mot någon annans. Men vad styrde honom? Något som liknade ödet? Om så var fallet, kanske vi bara är brickor för dem som styr det, för de som redan har andats in i existens långt innan de tar sina första…

Ett försök att förstöra statyn gjordes aldrig. Byns myndigheter föreslog det, men  förslagen förblev olösta och ouppföljda till förmån för mer brådskande ärenden och de glömdes så småningom bort och försvann i historiens glömda högar av papper. Så kom det sig att drottningens gestalt fortfarande förblir stående i byns utkant, en syn för dem som besöker den. Hon står där väntande, förväntar sig sin fullbordan. Byborna vänder bort blicken när de passerar henne, kanske mer av förnekelse än avsky. Att titta på henne skulle vara att erkänna hennes oundvikliga fullbordan, hennes födelse i världen och hennes redan uppfyllda öde. Kanske är hon redan född men bara sovande i kosmos, hennes drömmar ekar profetian om sin egen existens, väntandes på den dag då någon annan dyker upp för att återuppta formandet av hennes öde.

Text: Beate Björk
Bild: Pierre-Louise Herold

Persondator

Gruppen som ansvarar för att sätta in fönstren har inte varit här än, så chefen sa åt oss att hålla oss minst en meter från golvets kant hela tiden. Jag har på mig min skyddshjälm, som i princip är dekorativ. Jag sätter ihop takstolar (dessa långa skenor som de hänger lampor, högtalare etc. på vid evenemang). Jag förstår inte riktigt logiken i att installera eventgrejer innan de ens har satt in fönster eller anslutit rören, men jag är förtjust och accepterar lätt denna oordning. För att fästa ihop två takstolar kopplar man ihop deras utskjutande “ägg” och slår in spikar genom dem. Sedan för man in en hårnålsliknande anordning genom ett hål i spikens ände så att den inte kan glida ut när hela paketet är öppet.

Takstolarna är av stål och hammarens huvud är av ren koppar. Tanken är att den mjuka metallen inte ska skada stommen i fackverket. Hammarhuvudet tar alla slagen på egen hand och ser till slut pressat och skrynkligt ut från båda sidor. Jag tar god tid på mig med hammarslagen, medan mina uttråkade kollegor går runt och sparkar på kapsyler och små stenar i hela rummet. 

Två rena slag och en spik är inne, och två till för säkerhets skull. Jag för dessa takstolar närmare varandra. Svetten som pärlar sig på min panna är varm och kall på samma gång. Många apor njuter av att ha en anledning att slå något riktigt hårt. Jag njuter också av den friska varma luften på sommarmorgonen när den flyger genom de öppna väggarna in i mitt ansikte. Solen går upp med en mystisk rytm. Små fåglar sjunger allvarligt för varandra. Färgerna i den tidiga soluppgången har gett vika för ett gnistrande ljus som gör världen till en kristall. Genom sin närhet till natten leder det en mörk energi och håller mina ögon i ett kallt skruvstäd.

Parkeringsplatsen nedanför oss lyser i daggen. Det är mestadels tomt, men det finns också några parkerade bilar, företagsbilar och en större lastbil som takstolarna anlände på. De står alla vid ett staket som skiljer dem från grunden till ett poolkomplex som länge varit övergivet och nu nyligen förstörts. De sjunkna poolerna har fyllts med grumligt vatten. Jag kliver över takstolarna och dras in av ljuset som blinkar i mönster på vattenytan. I vattnet flyter några av dessa pratsamma fåglar, som snurrar och tvättar sig.

Jag står på knä nu, lutad mot min förvridna hammare i dammet, närmare än vad chefen sa var okej att vara till kanten av byggnaden. Ett skratt fastnar i halsen. Jag undrar om fåglarna har något begrepp om vad som är konstgjort, eller om de accepterar sin badplats utan att fråga varför eller hur den kom till. Samtidigt betraktar jag dem med en liten katts hungriga intensitet, med lust efter deras snabbt bultande och pyttesmå hjärtan. Min vänstra hand hittar rummets gavel och jag fortsätter bara att luta mig framåt, så lustigt är ögonblicket och så vårdslöst är mitt desperata strävande efter dessa fåglar och så mycket får detta ljus mig att förlora synen på något annat än känslan av det i mina ögon och i mitt huvud. 

Plötsligt tippar jag ut ur hålet. Min mage sjunker när jag blir medveten om mig själv. Min högra hand, som fortfarande håller i hammaren, leder min kropp i fallet. 

En slumpmässig styrka övermannar mig och jag svingar hammaren bakåt och över huvudet, faller tillbaka på arslet och tappar greppet om den i processen. Saken flyger ur min hand och kraschar lätt genom en tunn skiljevägg. Jag ligger nu på rygg och riggkedjorna svänger ovanför mig. 

“Fan!” hörs en röst bakifrån. Jag sätter mig upp och tittar efter fåglarna. De står helt stilla, frusna, vissa till och med mitt i flygningen. Vattendropparna som de har stört sig på hänger runda i luften. 

“Den här jävla grejen…” säger rösten, ackompanjerad av ljudet av kött som slår mot hård plast. Jag reser mig upp och försöker att inte fastna i hur märkligt det är att se ljuset stå stilla i vattnet och markera bestämda punkter istället för att krusas på ytan.

Jag dammar av min overall, också för att kontrollera om min kropp fortfarande är där. Jag tar av mig min skyddshjälm. När jag vänder mig om snurrar rummet lite. Jag kan se den vita väggen och det nya hålet framför mig, men suddiga horisontella linjer delar upp allt och rör sig i vågor ut från mitt synfält. Regnbågar springer upp och ner för dem, överlagrade på allt jag ser. Allt detta gör det förvirrande att gå. När jag tar ett steg snubblar jag.

“Du ser förmodligen de här konstiga linjerna röra sig just nu”, säger rösten. “Den här rörelsen finns alltid där, den är bara oftast dold i de saker runt omkring dig som rör sig. Så du kommer snart att vänja dig vid det igen. Det här var verkligen inte menat att hända.”

Jag går långsamt, och rösten har rätt, jag börjar vänja mig vid krusningarna. Som en feber som går över. Jag kommer fram till hålet och tittar in i det trånga utrymmet innanför väggen. Det fylls av ett vitt blått ljus. Vågorna intensifieras. Jag kommer att tänka på en video jag såg där någon omedvetet tog hem något superradioaktivt och man kunde se hans telefonkamera förstöras av strålningen i realtid. Man hör honom förbanna kameran, utan att göra det mentala språnget mellan hans mystiska skatt och den negativt påverkade videokvaliteten. Jag undrade över honom några gånger efter det, och om han levde länge efteråt, eller om videon kanske var fejk. Men det är alltid någon, det måste vara någon av oss – personen i statistiken som krossades av en fallande varuautomat, eller personen som tog hem stridsspetsen. Vem som helst av dem kan vara du.

Det blå ljuset flimrar lite och jag hör fingrar på ett tangentbord. När jag lutar huvudet in i hålet kan jag äntligen se ett ansikte, upplyst av vad jag nu inser är en skärm. 

Hon bär glasögon med tunna bågar. Jag kan se stora blå rutor som reflekteras i dem. Hennes ögon är fokuserade framåt, och det finns små blå rutor i dem som matchar. De rör sig fram och tillbaka. Hennes ansiktsuttryck är lugnt och allvarligt. Jag står helt stilla och stirrar bara på de fyra upplysta fönstren, eftersom de är de enda formerna vars skarpa kanter inte virvlar runt överallt. 

“Fuck”, säger hon igen. Hon lutar sig tillbaka och andas ut. Hon knäpper igen enheten. 

Hon reser sig upp och glider genom det trånga utrymmet mot mig. Jag flyttar mig för att släppa ut henne. 

Hon kommer ut ur mörkret och rynkar på näsan åt solljuset. Hennes hår är långt och svart och hänger som en gardin ner till knäna.

“Du hade sönder min maskin”, säger hon. Hennes ögon fastnar på mina. Jag känner mig upphetsad av hennes blick. Hon sträcker ut en lång hand mot mig och ger mig en snabb, hård smäll över kinden. Det svider och känns bra. På något sätt förstår jag att detta kommer att hjälpa allt att sluta röra sig, och det gör det.

“Jag är domaren över ditt öde”, säger hon. “Det låter mer spännande än det är. Jag får lika lite betalt som du. Det var meningen att du skulle falla från den där avsatsen idag.”

Jag tittar bort mot kanten av rummet, där allt fortfarande hänger i luften. Sedan tittar jag tillbaka på henne. Hennes ögon fängslar mig. Hon rullar dem upp och ner över min kropp, utan någon särskild effekt. Hon är som den tidiga morgonsolen. Outgrundlig och utstrålar något. 

“68% av universum är mörk energi. 27% är mörk materia. Bara 5% är den typ av energi och materia som du kan röra vid, se och förstå.”

Jag kan fortfarande inte säga någonting. Blicken hon ger mig genomborrar mig som en pil. Hon verkar lite irriterad över min tystnad nu. Hon suckar och sätter sig på marken och skjuter håret ur ögonen. Hon tittar på enheten i sitt knä. Det är som en liten dator, gjord av mörkgrå kraftig plast. Hon är på väg att öppna den igen, tvekar och kastar den sedan åt sidan. 

“Strunt samma”. Den träffar cementen och ger ifrån sig ett fint skramlande ljud.

“Minns du när din moster åkte till sjukhuset när du var liten?”

Jag blir överraskad, rensar halsen och lyckas till slut få fram ett ord. “Ja.”

“När du var där för att besöka henne och kom in i sjukhusets cafeteria, satt din familj runt bordet, kommer du ihåg?”

“Ja”, säger jag igen.

“Du kom fram till bordet och drog ut den första stolen, och du tänkte sätta dig, men sedan sa din pappa att det var meningen att din moster skulle sitta vid bordet, och du blev upprörd. Så du sa till din pappa: “Hon kan sitta någon annanstans. Hon sitter i rullstol, den har hjul av en anledning. Det är för att man ska kunna flytta den vart man vill.”

Min mun hänger öppen medan jag försöker bearbeta denna information. Jag kommer på mig själv, stänger munnen och sväljer. “Jag antar att jag sa det.” Jag är extremt generad.

“Din pappa tyckte att det skulle vara trevligt för din moster att vara vänd mot fönstret, eftersom hon inte hade varit ute ännu efter bilolyckan, och hennes sjukhusrum hade andra personer som delade det, och hennes säng var längst bort från fönstret där inne. Men du var trött och grinig och vägrade att flytta på dig för hennes skull. Faktiskt, och jag är inte säker på om du vet det här, så var hon redan i cafeterian och kom ganska nära er, och hon hörde dig säga det. Hon blev sårad av det, inte mycket, men eftersom hon var i sitt försvagade tillstånd. De vuxna kom tyst överens om att bara borsta bort det så att det inte skulle bli en scen. Alla hade viktigare saker att ta itu med. Hon glömde dock aldrig riktigt bort det, även om hon försökte.”

Blodet rusar till mitt huvud nu. Jag är förkrossad.

“Jag menar, jag förlåter dig, du var ju bara ett barn. Barn är jävla skitstövlar. Du menade egentligen ingenting med det. Men hur som helst”, säger hon och packar upp en gul klubba som hon har dragit upp ur byxfickan och suger högt på den,

“De tyckte att det var en rolig tidpunkt för dig att betala för det. Eller åtminstone kanske att du var redo att bli ödmjuk på ett nytt och aldrig tidigare skådat sätt. Det var bara den briefing jag fick. Korrelationen mellan briefingen och ödets utgång är alltid ganska vag. De kan vara mer som förslag eller förutsägelser om hur du kommer att känna inför situationen senare, vad den kan få dig att tänka på eller reflektera över mer djupgående. Det är inte så svartvitt som i gamla testamentet när det gäller rättvisa. Det är inte riktigt vad allt det här handlar om. Men ja, i princip var det meningen att jag skulle se till att du föll.”

Jag tittar bort från henne, tillbaka ut och över avsatsen. Jag minns hur långt fallet skulle ha varit.

“Tänk om jag hade dött?” frågar jag henne. “Och vadå, tänkte du knuffa mig?”

Hon fnyser och skakar på huvudet.

“Nej. Jag behöver inte röra dig direkt för att få saker att hända. Det är det den här saken är till för.” Hon knuffar till den lilla datorn med skospetsen. “Oddsen för att du skulle dö var nästan obefintliga, och även oddsen för att du skulle bli allvarligt handikappad var låga. Egentligen skulle det handla om att du skulle uppleva fallet. En återställning av systemet. Jag vet inte riktigt. Strunt samma.” 

Jag gnuggar mitt ansikte med händerna. Hon smackar med läpparna runt godiset. Hon tittar på mig och det är som om hon kan känna min självömkan. Hon stoppar ner handen i fickan, tar fram en till och räcker den till mig.

Jag tar tacksamt emot den. Den är ganska stor och rektangulär. Väldigt gul. Jag packar upp den och stoppar den i munnen. Det smakar sött och surt. Texten på etiketten är på ett språk som jag aldrig har sett förut och uppenbarligen inte kan förstå.

“Stal dem från mitt förra jobb. Den var lättare. Jag gillar inte de här rättvisejobben. Jag tycker att det är töntigt att sona sina synder om det inte verkligen är ditt beslut, och det är det nästan aldrig. Det här jobbet var bra. En gammal dam hade jobbat i en godisfabrik i över fyrtio år. Hon kom hem en dag och jag såg henne sitta vid bordet efter sitt skift, och hon var trött, förstår du? Utmattad. Hon tillverkade godis varje dag. Så det är mitt jobb att vinkla solen genom fönstret så att den träffar den lilla glasskålen med karameller som hon har framför sig på helt rätt sätt. Så hennes ögon dras till den, och hon tar en i handen och gråter lite, och sedan på min bildskärm kan jag läsa hennes tankar och hon tänker “ja, det här är jäkligt goda karameller,” du vet? Ett fint ögonblick för oss båda. Det trevligaste uppdraget jag har haft på ett tag”.

Godiset är ganska gott.

“Jag antar att det inte var meningen att jag skulle träffa dig, va?” säger jag.

“Det skulle du definitivt inte. Det har aldrig hänt mig förut, eller någon annan på kontoret såvitt jag vet. Dina tankar lät dock konstiga precis innan du sabbade planen. Du var som en liten katt. Och jag antar att jag var distraherad, jag har slarvat.”

Jag kände mig plötsligt stolt. “Jag har alltid vetat att det fanns något slags spel”, säger jag. “Jag visste att jag en dag skulle kunna se genom väggarna.”

Hennes ögon smalnar igen. “Jag vet inte om jag skulle kalla det ett spel. Men ja, ‘verkligheten’ är en massa skit. Eller åtminstone finns det mer i den än man tror. Det är förvånansvärt tråkigt på de högre nivåerna också, kan jag säga.”

Jag sträcker mig efter datorn, men hon stoppar mig och slår hårt i marken med handen. 

“Jag skulle inte röra den om jag var du. Vi borde inte röra varandra mer heller. Jag visste faktiskt inte ens att vi kunde prata eller interagera direkt alls, men jag är ganska säker på att vi bör vara försiktiga med att våra partiklar faktiskt kommer för nära.”

Jag är besviken och drar mig undan. Vi tittar på varandra. Hon läser av mitt ansikte och ser lite road ut. 

“Men jag kan visa dig några saker.”

Hon plockar upp enheten, öppnar den och gör tecken åt mig att titta på skärmen tillsammans med henne.

“Den brukar inte flimra så här, så klart. Du förstörde den verkligen med din flygande hammare. Men jag tror att så länge jag inte försöker göra något med vår nuvarande miljö, kan vi fortfarande skanna runt bra. Fråga mig bara inte hur den här skiten fungerar, för jag vet inte.”

“Jag vet inte heller hur min iphone fungerar”, säger jag, “jag accepterar det bara som magi.”

För första gången ler vi mot varandra. “Okej, kolla in det här då,” säger hon.

På skärmen visas en hög med tärningar. “Jag såg de här tärningarna på ett annat jobb. Det var en kille, han var en samlare. Han spelade något slags nördigt spel. Tärningarna var så små, mindre än storleken på din lillfingernagel. Och de var staplade på varandra så här, på hörnet av hans byrå, sex stycken i en hög, utan att ramla omkull. Han var också en stor kille. Och han gick förbi dem varenda dag. Och jag tänkte, mannen, vet du? All din skit hade lika gärna kunnat levitera.”

Hon vänder sig förväntansfullt mot mig och hoppas att jag ska bli förvånad. Jag förstår uppenbarligen inte. 

“Det är som om ni bara är magneter som går omkring i biologiska elektromagnetiska fält. Ni är så bundna till resten av världens rörelser att ni till och med kan stabilisera saker, som att ni kan skapa tröghet. Tycker du inte att det är vansinnigt?”

Jag blinkar åt henne. Hon förstår att det inte tänds något ljus i mitt huvud. Hennes ord är lika meningslösa som de på klubban. “Du är också en kanal. Koncept, idéer, känslor, öden, bilder, sånger, de rör sig genom dig och in i och ut ur dig. Dina vibrationsfrekvenser kan vara tillräckligt höga för att sänka skepp eller tillräckligt låga för att vika jävla origami.”

Hon tittar på mig igen som om hon tror att jag ska förstå. Den här gången blir hon frustrerad. 

“Usch, och ni är sådana sensoriska varelser. Inte särskilt avancerade konceptuella tänkare. Visst. Det är riskabelt, eftersom den här saken är lite trasig, men jag ska bara visa dig.”

Innan jag hinner säga något skriver hon in något och marken smälter runt mig. Jag sitter i samma position, men midjedjupt i vatten. Och runt omkring mig skriker människor. Och marken rör sig i stora vågor runt mig, och jag är i ett rum med runda fönster, och in i dessa fönster rinner enorma mängder havsvatten. Jag hör hennes röst igen. 

“Du… sjunk-… Titanic”.

Herrejävlar. En solstol flyger förbi mig. Vattennivån stiger och jag plaskar runt och blir galen. Jag börjar skrika och det känns som om jag drömmer, tills jag inser att det känns precis så. Så upplöses bilden, och det gör även min kropp. Min nästa vy är från insidan av väggen.

Jag ser henne från ovan. Hon suger på en blå klubba och tittar på något på sin dator. Det tar en sekund innan jag inser att hon tittar på en inspelning av de olympiska spelen. En äldre sådan, i svartvitt. Jag tänker att hon är väldigt vacker. 

Plötsligt kraschar min hammare in i bilden, slår datorn ur händerna på henne och släcker det blå ljuset en kort stund. Hon plockar upp den igen, försöker sätta på den och slår den med sin öppna handflata. Hon är irriterad och hostar lite från dammet. Hon börjar skrika samma fraser som jag först hörde bakom mig, när jag låg på marken och just hade undvikit mitt öde. När vi närmar oss den del där jag lutade huvudet inåt för att titta på henne, återvänder jag till min kropp och vi sitter igen där vi satt förut.

Vi sitter bara en sekund medan mitt huvud slutar snurra. “Jag läste dina tankar, vet du,” säger hon. Jag säger “i ett litet webbläsarfönster bredvid din show?”. Hon ignorerar detta.

“Eftersom jag fick dig att se allt detta, och maskinen skickade dig tillbaka till detta ögonblick genom väggen och genom det nära förflutna, läste jag den tanke du hade just nu. Jag menar, jag läste den redan då, när hammaren kom. Osynkroniserat. Så jag visste att något var fel, eftersom det var omöjligt att du redan hade sett mig. Tur också, tänk dig att hammaren träffade mitt huvud. Det skulle ha varit dumt som fan.”

Jag har inget emot att hon vet att jag tycker att hon är vacker. Speciellt som hon tittade på de olympiska spelen. Så koncentrerad. Jag frågar henne vad det var som var så intressant.

“Jag gillar att titta på människor som är väldigt seriösa med saker som är vettiga för dem. Som att springa väldigt fort eller kasta något väldigt långt. Tillfredsställelsen de får av det är så ren ibland. Kanske var jag gjord av enkel materia som du en gång, jag förstår inte riktigt rörledningen från övervakad till övervakare, om det ens finns en. Jag antar att de berättar det för dig senare. Du vet förmodligen inte ens att du var här för att bygga uppsättningen för någon slags konstutställning. Ditt team skulle hänga upp en falsk vägg på fackverket så småningom, efter att ambulansen kom för att hämta dig. Jag har mycket mer extra information om allt det här än vad du har. Jag kan se hela den redan existerande men ändå inte helt förutsägbara formen av ditt liv. Och jag kan aldrig glömma hur formbara parametrarna för allt är. Mitt liv är ganska förvirrande, med all den här matrix, mörka materian, ödets domare-skiten, du vet?”

Jag nickar, även om jag inte är helt säker. 

Till slut frågar jag henne: “Varför berättar du allt det här för mig?”

Och hon säger: “Jag är ganska säker på att jag just förlorade mitt jobb.”

Text: Angel Hafermaas

Cerebral pares

Hej, mitt namn är Bartosz, jag är 23 år gammal, jag bor i Paris, Frankrike men min familj är ursprungligen från Polen. Mina hobbyer är att måla, vara på internet, och spela piano, vilket jag har gjort sedan jag var 8 år, och att läsa. Jag har varit funktionshindrad sedan födseln på grund av cerebral pares, som påverkar mina motoriska färdigheter. Du förstår, när jag går svänger mitt högra ben åt vänster, vilket i sin tur får mitt vänstra ben att göra detsamma. Men mitt största problem i livet är att jag inte kan hitta en flickvän eftersom alla tjejer ser mig som skadat gods. Det som är särskilt svårt för mig är att när jag ser en vacker tjej blir jag upphetsad, och jag skäms väldigt mycket för det. Jag kämpar också med sexuella begär; det känns som en våg som kommer över mig och jag kan inte distrahera mig, inte ens när jag onanerar (även om det är väldigt pinsamt att erkänna det). När jag ser ett par får jag en blandning av känslor: ensamhet, avund, sorg och tristess. Inte ens min barndomskärlek värderar mig; hon avvisade mig med på grund av min oförmåga att försörja henne och tillfredsställa henne sexuellt. Jag vet inte vad, hur eller varför allt detta händer mig! Jag trodde att tjejer i min ålder skulle vara “vakna”, att de skulle älska mig för den jag var trots att jag var funktionshindrad. Men jag antar att “woke” nu betyder att alla funktionshindrade är onda. Det är därifrån termen “woke” kommer. Någon är ute efter de funktionshindrade i Frankrike, som var så demonbesatta att de röstade på Macron inte bara en utan två gånger! För att de “vaknade” upp. De är de “vakna” (Obama väckte dem). Jag antar att många funktionshindrade kände sig inspirerade av Obama. “Yes we can”, jag erkänner att det var en kraftfull slogan som inspirerade många i samhället med funktionsnedsättningar, men det hjälpte inte oss, inte alls. Min mamma sa en gång till mig att om ljuset inom dig är mörker, hur mörkt är då ditt mörker? Att ha ett mörkt ljus inom sig betyder att man är besatt av en demon.

För en månad sedan gick jag med i en Telegram-gruppchatt för unga funktionshindrade konstnärer och det var en kille som blev elak mot mig, eftersom jag skrev att jag inte kunde sova av alla meddelanden de skickade (vid den tiden visste jag inte hur man använde tyst läge på min telefon – varför är jag så dum?) Och sedan svarade en tjej som jag trodde var min vän eftersom hon hade berömt min målning en gång, “Haha :D.” De var fulla. Drickare. Jag vill att Gud ska straffa medlemmarna i denna Telegram-grupp hårt, men jag vet att den här killen fick moralisk tillfredsställelse av det faktum att han var oförskämd mot mig på kvällen. Och andra medlemmar i gruppen tog hans sida. Jag hatar dem!

Ursäkta, min svenska är kanske inte så bra, men den är mycket bättre än många av de människor jag känner här i Paris.

De senaste två nätterna har jag haft oanständiga drömmar med som involverar en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar, han från Tanzania. Jag vet inte varför jag hade dessa drömmar. Jag har aldrig haft några sexuella tankar om män tidigare. Jag trodde inte jag tänkte på honom, men de här drömmarna började få mig att drömma om honom som en sexpartner. Även om jag vet att han är dubbelt så gammal som jag och är gift och har två döttrar. Han har alltid varit väldigt snäll mot mig nu när jag tänker på det. Idag bestämde jag mig för att skriva en dikt och skicka den till honom via e-post. Jag är väldigt generad. 

Det har gått två veckor sedan jag skrev dikten och jag har fortfarande inte fått något svar. Jag antar att jag aldrig kommer att återvända till den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar. Dessutom fyller jag 24 nästa månad och det betyder att jag kommer att vara för gammal för att delta ändå. Varför är jag såhär? Jag kan inte fatta att jag skickade den där dikten till honom. Jag är så generad. Vill du läsa dikten? Här är den:

“Jag har mycket att säga, att berätta för dig, du vet

Mitt hjärta ropar på dig, jag tänker inte på det

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läka

Kan inte fortsätta, måste säga min åsikt

Gifte sig tidigt också, vad synd

Jag älskar dig Tanzanian man, du gjorde det mot mig

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läkas

Oo! Din kärlek har fastnat i mitt hjärta

Som ett hett spjut

Nakupenda sana”

Säg mig, vad har jag gjort!? Jag kanske inte skulle ha tagit med delen med det heta spjutet. Är det rasistiskt? Betyder det att jag är rasist nu? Snälla, jag hoppas att han inte anmäler mig till polisen. Vad skulle min mamma säga om hon fick reda på att jag hade skickat rasistiska dikter till en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar? Hon skulle bli mycket, mycket upprörd på mig. Jag är trött, jag är trött på att vara ett totalt misslyckande. Jag vet inte hur jag ska bli bättre. Men hur kan jag förbättra mig själv när världen omkring mig inte gör det? 

Jag onanerade i en sexchatt på nätet igår kväll, jag är INTE stolt.

Jag hatar den här världen bara för att det finns en omätbar mängd av utsvävningar, lust och perversion i den. Det dödar mig! Vart du än tittar, vad du än gör, vad du än säger, allt förvandlas till en sexig smuts. Är jag den enda i världen som inte gillar det? Även om jag HATAR allt, dyker det ofta upp depraverade tankar och många andra barnsliga tankar i mitt huvud. Jag måste begränsa mig dagligen. Min pappa sa till mig häromdagen: “Avsaknaden av begränsningar producerar bara tik-tok-nonsens, inte riktig konst, min son”. Hur ska jag kunna göra riktig konst om jag inte kan begränsa mig? Jag skulle vilja radera allt från den här världens minne, inte bara mitt eget, utan också från alla människors minne, men kanske är det bättre att bara förstöra allt. Ja, jag tror att jag skulle gilla om allt förstördes. Ingen mer lust, inget mer att begränsa, inga fler misslyckanden, inga fler människor och ingen mer cerebral pares.

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Vredens Dag

“Jag är professionell,” säger jag. “Förlita dig på mig.”

Mitt rykte går före mig. Det går inte att se hur prästens ansikte ser ut på andra sidan av biktbåsets galler. Om han nu verkligen är en präst.

Om jag hade en superkraft vore det förmågan att omedelbart och fullständigt acceptera de märkligaste situationer helt utan att klaga.

Nutid: Klädd i sorgesvart som en änka knäfaller jag framför biktbåset och en slöja faller över mitt ansikte.

“Fader, jag har kommit för att bikta mig,” säger jag, och skuggan på andra sidan gallret böjer på huvudet. “Jag är på väg att begå en fruktansvärd synd helt och hållet på egen hand.” Den kodade sekvensen som låter honom veta att jag är en av dem. “Säg mig vad jag ska ta mig till.”

Fast naturligtvis är jag inte på riktigt en av dem, men det behöver de inte veta. Min enda önskan är att återfinna min älskare, världens mäktigaste kvinna, vars läge kommuniceras till mig i fragmentariska informationsbitar som bara de mest splittrade hjärnor kan sammanfoga.

“Jag säger dig vilken synd du ska begå,” mumlar Fadern genom spjälverket.

Och han berättar för mig om Marseilles, där en båt väntar på att föra mig till Egypten, och en papyrusrulle som vilar på ett museum, en papyrusrulle i en obskyr koptiskt dialekt…

Jag kysser ringen på hans utsträckta hand och reser mig upp från den sammetsklädda bänken. På vägen ut går jag förbi en gammal kvinna som ber i kyrkbänken, samma gamla kvinna jag gick förbi på vägen in… men nu ser jag att hon inte alls är gammal, bara hukad, och när jag lämnar kyrkan ser jag i ögonvrån hur hon ser sig om över axeln… och en iskall varsel följer mig in i solljuset där katedralens dörrar slår igen bakom mig och jag går ut på det varma gula torget; duvorna skingras och flyger vid ljudet av mina högklackar.

Det förflutna: “Lita på mig, jag är professionell,” sa jag till diplomaten. “Jag levererar resultat. Jag är kapabel till detta. Jag förbereder mig för alla situationer. Jag uppfyller kraven fullständigt.”

“Jag har hört det.”

“Jag är glad att vi förstår varandra.” Diplomaten stod med ryggen mot mig och skådade ut genom de höga fönstren på solen som gick ner över den feta Themsen.

“Gör vi det?” sa han med ett tvetydigt ansiktsuttryck.

“Gör vi vad?” sa jag som zonat ut litegrann.

“Förstår vi varandra?” sa han och slängde plötsligt en vit damhandske på bordet.

Fruktan. Hennes handske. Han vet. Jag trodde ingen annan än jag kom ihåg. Finns det andra som minns? Och vart är den andra handsken?

Min framtid: Jag gömmer mig inuti den tomma sarkofagen och lamporna släcks en efter en på muséet; uråldrigt damm kittlar mina näsborrar. Jag lyfter locket litegrann och kikar ut och ser hur vakterna börjar gå sin väg. Månljuset som skiner genom takfönstret gör att jag kan se bra till och med i mörkret. Jag smyger förbi glasmontrarna och in i arkiven… och tycker nästan jag hör schakalerna skälla.

Jag minns sista gången vi sågs och hennes hand mellan mina ben – den andra pekade mot himlen.

“Finns det ett ord för människor som går från jag till jag utan att bry sig om det skinn de ömsar, som en orm? Jag brukade alltid tänka på mig själv som en ödla i kvinnohamn. Visst gillade jag att vara en diplomatfru, på sätt och vis, men jag var inte tillräckligt dedikerad till rollen för att inte oåterkalleligt fucka upp den.

Det vill säga, ifall det räknas som att fucka upp att ha en utomäktenskaplig lesbisk affär skandalös nog att utlösa kärnvapenkrig.”

DAGEN D, FÖRSTÖRELSE: Härdsmälta i varje kärnreaktor – energinätet svartnar – alla glödlampor exploderar på en och samma gång – och ostyrbara lastbilar kör av broar – flygplan faller ner i havet som döda fåglar – panik i Moskva – panik i Beijing – panik i Pentagon. Klockorna går baklänges; flygplanen höjer sig ur havet.

DIES IRAE: Vredens dag.

Månen spricker i två bitar som en tallrik.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: MIN HAND PÅ HENNES HAND PÅ BILRATTEN. Vi korsar delstatsgränsen och kör in i öknen, den andra öknen, våröknen i blom. Nästa bensinstation: 200 miles. Och ändå finns det ett hus i öknen för oss att anlända till och en brun där vi kan dricka. Det hänger ett gevär på väggen, ett gevär och skallen från ett behornat djur. Hon låter jackan falla från axlarna, ner på golvet…

ÖVERALLT OCH OAVBRUTET händer det saker, men inte helt och hållet. Bilens ratt, utan din hand, vrider sig inte; shotglasen slår inte ner på bardisken; gator som du hade korsat förblir okorsade av dig; sorgset blommar och vissnar körsbärsträden utan att du ser dem; och delar av min kropp som du skulle berört förblir oberörda – och kanske är det bara jag och dessa orörliga objekt som känner din frånvaro; jag och din sida av sängen.

Det förflutna: En klarröd sol höjer sig över taken i den förbjudna staden. Längst in i källaren trycker jag örat mot valvdörrens kalla metall. En klocka tickar… en fråga om tid. Jag känner hur mina medkonspiratörer jobbar med snabba flinka händer medan vakterna ligger medvetslösa i korridoren, däckade av ett gift som ger dem underbara drömmar. Där ligger de och dreglar på de vackra mattorna…

Min framtid: Underbara drömmar. Återförening. “Jag tänker så gärna på detta,” säger jag till Irene i drömmen.

“Jag med,” säger hon, och sträcker skrattande händerna emot mig. “Faktum är att det är jag som drömmer det åt oss.”

En framtid:Förnedrade men oförstörda kör vi en anonym vit skåpbil över gränsen med rymlingen bunden i silvertejp bakom oss, gömd bakom kartonger med piratkopierade DVDer, drogad och medvetslös. Vi fångade mannen. Vi kommer att leverera honom och tillfredställa fullständigt. Men den fetlagda gränsvaktens uttråkade ögon fäster sig plötsligt på ärret som löper över min partners ansikte. “Stig ut ur bilen,” säger mannen som har ett maskingivär vilande mot axeln. Varje muskel i min kropp spänner sig i förberedelse på att fly.

Ögonblick senare är vi fast i en ventilationsdukt, jag och min partner, som börjar bita sina naglar. “Oroa dig inte, jag kan göra vad som helst,” säger jag till henne. “Jag ska lära dig att bli professionell som mig.”

Det förlutna: “JAG SKICKAR TILLBAKA DIG TILL DET GAMLA SHANGHAI.” Han siktar på mig och jag backar upp mot fönstret. Det är hundratals meter ner till gatunivå, men det enda jag tänker på är mitt sista telefonsamtal med du vet mycket väl vem och jag torkar bort en tår från kinden. Jag har varit väldigt ensam, så att säga, väldigt länge nu. Jag medger det.

“Rädd för att dö, subba?” väser mannen med pistolen på kantonesiska. Han har helt missförstått mina känslor och hans chef ger honom en arg, generad blick, men när han skjuter har jag inget annat val än att lita på försynen och hoppa baklänges genom fönstret och jag faller genom ett regn av splittrat glas… en knivig situation, men inget ett proffs inte kan hantera…

Nutid: Äntligen är papyrusrullen i mina händer, lika ömtålig som en insekts vingar. Syrsor sjunger, jasmin tränger sig på, och några mil bort ligger öknen där sfinxar sover under himlavalvet, men här är staden. Ljuden av trafik och mänsklig aktivitet susar genom fönstret med den slitna gardinen och in i mitt billiga hotellrum där den okragula väggfärgen långsamt flagnar av. De färska hundbetten på mina ben kliar och bultar med smärta under bandagen. Jag rullar upp papyrusarket med behandskade händer… fastän det naturligtvis inte är meningen att jag ska läsa det. Mitt enda uppdrag var att hämta detta objekt, inte att tolka det… men vad de inte vet är att jag faktiskt läser koptiska rätt bra eftersom jag som tonåring var inspärrad i ett ortodoxt etiopiskt nunnekloster. Men underjordens hundar varnade ingen mig om. Eftersom de inte visste, eller med flit?

De i alla fall inget att frukta även om jag läser detta. Trots att det omedelbart står klart för mig att dokumentets påstådda antikvitet bara är en täckmantel för detaljerade sabotageplaner beträffande Nordkoreas kärnvapenutveckling – och många andra saker – så intresserar mig såna strategier så lite att jag knappt lägger märke till dem. De tecken jag söker ligger djupare gömda och måste läsas mellan raderna… en fluga surrar påträngande vid örat: en sån där fet saftig en som lämnar stora röda bett. Jag viftar bort den med handen och fimpar min cigg i hotellrummets askfat, som är format som en fyllig kvinna klädd i antika egyptiska kläder, där aska och fimpar bara till hälften täcker texten MINNS DU MIG? KYSSAR FRÅN KAIRO.

Och ändå, samtidigt: Bethlehem skall befrias. Vi stormar citadellet… alltid samma citadell… alltid samma människor som stormar det… men

IBLAND så kryper tvivel på mig, följt av förtvivlan. Tänk så kommer det inga fler meddelanden? Tänk så är det som är försvunnet helt oåterkalleligt? Ensam i denna värld, ensam i alla möjliga världar – isåfall skulle jag hellre försvinna fullständigt, och torka bort mig själv ur historien, dåtid, nutid, och framtid. För varje människa söker sin like.

I SPEGELN: Jag ber om vägledning, blåser ut ljuset, och studerar tecknen i den slingrande röken – inte så tursamma som jag hoppats. Min gamla fiende, ormen, reser sig i glasets mörker. Ett ont tecken. Men varför?

Betydligt senare möter jag en blick. En kvinna läser tidningen på caféets uteservering i Rom. Hennes ansikte är till hälften gömt av en tidning, skuggat av hennes vidbrättade hatt. Jag sätter mig vid bordet bredvid, med ryggen mot hennes rygg, beställer en caffè corretto och öppnar min egen tidning till travsportsidan.

Hon säger, i en mycket tyst samtalston: “Om ungefär 55 minuter kommer en liten procession med nunnor komma ut från kyrkan där borta, gå ner för trappan, och korsa detta torget. Bland dessa nunnor finns en nunna som inte på något vis skiljer sig från hennes systrar förutom att naglarna på hennes vänsterhand är rödmålade. Hon är den som är den.”

“Jag förstår,” säger jag och tar en slurk av mitt kaffe.

“Du kommer hålla dig på respektfullt avstånd, men när du ser henne ta en sidoväg ska du följa efter.”

“Okej.”

“Förresten,” säger hon utan att vända sig mot mig. “Tro inte att vi inte vet vad du egentligen hade för dig i Kairo.” Mynt faller på bordet. När jag vänder mig om är hon redan på väg bort.

Framtiden: Jag tar på mig min våtdräkt och dyker ner i vraket. Jag är ett proffs, jag vet vad jag håller på med, påminner jag mig själv. Sjunker ner i det kalla vattnet. Simmar igenom hålet i skrovet och dyker upp i en luftficka. Ljuset från min vatten- och trycktäta ficklampa faller svagt mot ruttnande trappor, sprucket kakel, och korridorer, dödsfällor som långsamt kollapsar under tryck. Någonstans, orört av vattnet, ligger en hundraårig sjökarta… och den ska jag hitta. Det kanske är den enda karta opåverkad av “den stora utsuddningen” år 1948, där Hyenaöarna blev utpekade som “olaglig verklighet” och försvann från kartor och minnen. Men jag vet att om jag bara kände till koordinaterna hade jag kunnat besöka dem i mina drömmar. Jag hade ensam haft tillgång till information som andra hade varit beredda att döda för. Medan jag korsar balsalens sjunkna golv, hemsökt av drunknade festspökens fuktskadade andedräkter, så tänker jag på det faktum att både goda och onda krafter tävlar inom mig och att båda två är mycket starka – och ändå drivs jag bara av en kärlek så intensiv att den gränsar till vanvett.

En rad av fotspår leder genom dammet. Har någon varit i vraket innan mig?

Och är de här just nu?

Outhärdlig nutid: Minns du Kairo? Jag vrider mig i svettiga lakan; insekter kravlar upp för rummets väggar; såren där hundarna bet mig som jag inte desinficerat sväller och pulserar, mina ben är heta som om jag hade feber, brunt blod fläckar sängen och ur mig flödar stank. Glödlampan blinkar och släcks. Bara öknens stjärnor och måne kastar ljus genom fönstret och sedan finns det bara fönster, ingen vägg.

Jag ligger i sanden mellan sfinxens tassar, våt som en nyslickad kattunge. “Vad hände?”

Jag spottade ut dig.

“Du hade mig i munnen???”

Du har ordentliga problem.

“Det är sant. Ibland tänker jag inte innan jag handlar,” säger jag till sfinxen. Dens skugga faller över mig, och ansiktet är inget annat än varmt mörker. “Jag medger att jag gjorde en del snesteg denna gången. Men jag är professionell. Jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig för mig.”

Minns du förra gången? Irene slår upp ögonen.

Jag skakar på huvudet.

Det var något du skulle komma ihåg, om din älskare som är försvunnen från denna version av händelserna.

Min mun känns torr. Det är svårt att tänka. “Det var något, inte sant?”

Inte sant?

“Inte sant?”

Igen och igen: …så knappar jag in koordinaterna i min GPS och far mot öst, genom industriområden och parker fulla med husvagnar där tvätt hänger på linor och svartvita teveapparater mumlar nyheter i ett sprakande språk jag inte förstår…

Pärlförhänget rasslar när jag går in i husvagnen som står på parkeringens mörka skogskant.

En skepnad sitter på sängen med ryggen emot mig och ser på teve. Ett svampmoln höjer sig på skärmen.

Jag osäkrar pistolen, de vänder sig om.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND MELLAN MINA BEN I BILEN. ETT SVAMPMOLN PÅ ÖKENHORISONTEN.

Som jag brukar säga: LITA PÅ MIG, JAG ÄR PROFESSIONEL. I samarbete eller på egen hand. Jag är tjuv, lurendrejare, prostituerad, spion; skådespelerska, agent, politiker, landstrykare; gatuförsäljare, tiggare, konkubin från Qingdynastin; jag har sett allt, jag har varit alla. Det finns ingen som jag, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, och ändå är jag bara en i en lång tradition av excentriska kvinnor som hyser ett djupt hat för uttråkning, lönearbete, och äktenskap. Och en kärlek för – en kärlek för kärlek, för –

MIN KÄRLEK: Kärnklyvning, omätbar kraft, ren energi. Världars förgörare.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND PÅ MIN HAND PÅ RATTEN. Vi kör iväg från kärnvapentestplatsen med en burk fylld med radioaktiv sand säkert inklämd mellan mina lår. Inuti glasburken formar sig nya världar; nya varelser kommer till, liv alstras spontant; universum delar och förökar sig, månghuvade, och kämpar för att bryta sig ut.

EN VACKER DAG:

A

A A

ARM I ARM, SÅ SKA VI SE SÅG SER SÅG SER

HUR MÅNEN SPRÄCKS I TVÅ.

OCH INGENSTANS VAR VI FRÅNVARANDE.

Text: Zola Gorgon
Bild: Pierre-Louis Herold

Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.

Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.” 

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han. 

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka. 

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg.  “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör. 

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.

Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon 

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.

Text och bild: Zola Gorgon

Mulatt

Hur hamnade du här egentligen?
Det sägs att du är din egen rivals sändebud
Du hämtar din stolthet ur folks förvirring
Du har gett dig själv order att drömma stort
Dina förfäder skickade en kroatisk författare till ett tanzaniskt jazzband
Jag har inte tid att prata om det
Jag var tvungen att resa hela vägen till Bryssel för att köpa en helt ny mixer som jag såg på TV
Det är olämpligt för mig att höra om hur du lider i min frånvaro
Du tjurar, fruktlöst, över hur mulatt du är
Vem bryr sig?
Du drömmer om en för tidig död, eftersom du är så mulatt
Lägg av nu
Min snygga man
Mannen i mitt hjärta
Håll käften
Vad ska jag göra om min helt nya mixer går sönder?
Jag är inte säker på att dina mulatthänder kan fixa det
Inget sådant intresserar mig
Vad pratar folk om nuförtiden?
Pratar de om ras?
Måste vara värsta samtalsämnet

Text: Ian Memgard
Översättning: Ian Memgard & Fredrika Flinta

Mässan

Om jag fick förändra en sak skulle det vara obehaget om kvällarna. Slippa när mörkret faller över allt man inte hunnit med. Jag sitter i en kyrkbänk och känner mig lite stel. Det känns pinsamt att röra sig. Det är morgon och himlen ovanför kyrkan var vit och halsen svart av cigaretter och jag inser att jag typ hatar mig själv. Inte pga allt inatt. Jag hatade mig själv innan jag gick ut.

Men det är roligt att kolla på Stella, hon knäpper händerna tillsammans med resten av församlingen och ser ut att vara kontakt med något slags arkaiskt lidande. Mitt lidande är samtida, mjukt, fuktigt och torkar ut till ikväll.

Jag gör en lista på fler saker att förändra. Kom ihåg: Man behöver inte göra så mycket. Magandas. Lyssna på folk. Det finns inte en plats som inte ser dig. Du måste förändra ditt liv.

Jesus i trä bakom altaret ser sjuk ut. Han är grå. Är tanken att han ska se så eländig ut som möjligt. Han ska dela lidandet med oss säger prästen. Han ska dela den hemska pendelrörelsen, ögonblicket när man skrattar, skriker, heilar och plötsligt inser att man vill hem.

Prästen är snygg. Han ser ut “som oss”. Han läser med en mörk röst och hans hår är som Kurt Cobain. Det är inte det att han är att han är lång och smal … utan att han försöker skämta med kroppen. Han är som jag. Han har aldrig heller förändrat allt. Jag ger honom mitt nummer. Väntar hela dagen. Det är som ett ljus flämtar och brinner ut, ett stånd kommer av sig och kryper ihop. När han skriver har det blivit kväll.

Text: Frutta
Bild: Zola Gorgon