prosa – Purgatory Magazine

Texterna

Det var känt att en dag det året hade det gjorts en viss upptäckt av texter i byn X. Byn, som ligger vid gränsen till Esterbergen, har mindre aktivitet än grannstäderna och har förblivit relativt ostörd av omvärlden. Det är en liten by med en minskande befolkning som främst försörjer sig på boskapsskötsel. Då den inte haft någon riktig påverkan på områdets historia har den till stor del gått obemärkt av resten av världen och betraktats som inget mer än en stillsam liten by av grannstäderna.

Upptäckten av texterna gjordes i slutet av mars av en invånare i byn. De hittades av en snickare inuti byns kyrka, ett obetydligt litet kapell som byggts i slutet av 1700-talet. Texterna upptäcktes under ett restorationsarbete av snickare, som funnit ett litet utrymme bakom altarets relief, en avbildning av det lokala skyddshelgonet Sankta Anna. De verkade ha varit väl gömda, eftersom den lilla öppningen hade gått obemärkt fram tills dess. gömda uti den lilla skåran hittade alltså snickaren dessa texterna. Förbryllad till en början betraktade han dem som inget särskilt och utan att närmare undersöka dem slängde han dem med det övriga skräpet. Men efter en orolig natt av drömmar bestämde sig mannen, som var av en (djupt) troende natur, för att återvända nästa dag och hämta dem. När han senare blev frågad om detta hävdade han att hans drōmmar gett honom ett märkligt varsel. Det var en mörk natt, och han stod framför havet (trots att han aldrig tidigare hade sett det i sitt liv). Uti den becksvarta natten fanns inget att se förutom de blixtrar av åska som emellanåt fãrdades över himlen. Plötsligt slog åskan ned i fjärran horisonten. Den tillfälliga belysningen lyste havet upp och avslöjade en hisnande syn. Som om den lystes upp av den korta ljusglimten blev en kvinnas gestalt synlig på den avlägsna horisonten. Hon kan inte ha varit av mänsklig natur (hon var alltför stor för att kunna ses på så långt avstånd och hennes gestalt var inte tillräckligt tydlig för att bli uppfattad), men snickaren var utan tvivel att hon verkligen var en kvinna. Hennes gestalt verkade locka honom från bortom havet. Utan att kunna ta ögonen från henne, kände mannen sig tvingad att gå ut i det iskalla vattnet och en kyla sköljde genom hans kropp medans hans ben ofrivilligt vandrade ut i havet. Han vandrade längre och längre ut tills han var helt nedsänkt i den kalla mörkret. Men kvinnans gestalt på horisonten fortsatte att leda honom mot sig medans den lyste klart som ett bål. Det var i den stunden han vaknade. Övertygad om att detta hade varit en vision av Sankta Anna återvände han nästa dag och sökte igenom skräpet från föregående dag och fann så småningom de bortkastade papperen.

Tyvärr hade de blivit utsatta för vädret vilket hade skadat materialet och som ett resultat var vissa av sidorna skadade bortom igenkänning, men majoriteten av texterna kunde fortfarande läsas. Mannen tog först med sig texterna hem utan att berätta om dom för någon. När han senare blev frågad om anledningen till detta svarade han bara att han hade känt sig tvingad att gömma dem. Han hade trott att hans drömmar hade varit ett tecken på att han hade blivit utvald av Sankta Anna och att det som stod skrivet i texterna var menat endast för honom.

Texterna verkar främst bestå av dåligt utförda kopior av katolska missaler och brevirier, som troligtvis gjorts av en prästkandidat. Även om en exakt datering ännu inte har fastställts, tror man att de kan ha skrivits senast under tidigt 1800-tal. Anledningen till att dessa oansenliga texter suttit fast bakom en relief är okänd, men vissa tror att det kan helt enkelt ha varit en slump. Med undantag av en tämligen vacker rendering av Catechismus Romanus verkar texterna vara av liten betydelse, men ett av segmenten sticker ut från resten av texterna. Det uppträder i slutet av en ofullständig kopia av hymnen Pange Lingua. Resten av sidan innehåller vad som verkar vara ett chiffer eller kanske en kort dikt, skriven på övre tyska istället för latin.

“Nedsänkt i sömnens ocean

Vilar den sänkta drottningen

Drömmandes fram sin egen gestalt

Ödet hennes tillvaro bestämmer

Med en andedräkt som föregår hennes födelse

Byter du din vilja mot hennes”

Betydelsen av texten har förblitt omstridd och det antas ha varit ett senare tillägg till pergamentet. Det teoretiseras att det kan ha någon betydelse relaterad till Sankta Anna, på grund av dess beskrivning av en kvinnlig person, men de flesta forskare avfärdar det. Vissa förespråkar att det kan ha en betydelse relaterad till alkemi, då det är känt att det kortvarigt kortvarigt bodde en präst i byn som var känd för sitt intresse för alkemi innan han dog i en epidemi. Den vanligaste teorin är dock att det är personliga nedteckningar från antingen en präst eller prästkandidat och inte rymmer någon större betydelse.

Under dagarna som följde efter fyndet av texterna började en rad märkliga händelser inträffa i byn. Första natten rapporterades det att människor hade sett ett konstigt ljus i byns utkant. När myndigheterna skickades för att undersöka fenomenet nästa dag upptäckte de att marken hade grävts upp och bildat en hög vid sidan av. Till en början ansågs det inte vara något att oroa sig för, men dagarna gick och högen växte i storlek. Det verkade till slut som att den som låg bakom detta dåd försökte forma högen till någon sorts gestalt. Byrådet blev så småningom oroade över denna bisarra händelse och eftersom de var oroliga att de kunde ha att göra med någon sorts plundrare eller sinnesrubbad person anvisade de några av byborna att bevaka platsen. Vissa nätter blev en grupp bybor utnämnda för att vakta platsen, men efter nätter och nätter av väntan återvände de varje gång utan att ha lyckats fånga någon. Men alltid under den natten då de tänkte ge upp vaknade de än en gång till en hög som hade vuxit och formats till en alltmer grotesk gestalt som kanske vid den tidpunkten inte längre liknade en människa mer ett buskage skulle för den fantasilösa blicken. Denna process fortsatte i veckor och sedan månader, och det blev så småningom en källa till spöklika rykten i byn. Folk sa att det kunde vara av en hemlig kult som gjorde det, människor under demonisk påverkan, eller kanske var det inte ens en mänsklig bedrift utan marken själv hade rört sig genom geografiska krafter på något sätt. Men kanske mest bisarrt av allt var att ingen verkade ha modet att förstöra den konstiga statyn. Kanske var det rädsla för det okända ursprunget till detta fenomen, men ingen försökte att demontera den så därför fortsatte den mysteriöst att byggas upp medans den stod ensam i byns utkant som om den plikttroget vakade över den. Människor hade sedan länge gett upp att försöka hitta den som låg bakom allt detta och när månaderna gick kom statyn så småningom att verka vara nära sin fullbordan och började sakta ta formen av en kvinna.

På sommarsolståndets dag inträffade en kris i byn. Under natten hade det skett ett mord. Det var ett grymt mord, men kanske, sett i termer av inneboende egenskaper, var det ändå ett enkelt mord. En familj hade blivit mördad. Kropparna hade fått halsarna uppskurna. Det som var ännu mer oroande med mordet var att kropparna hade blivit tömda på blod och lämnat efter sig en scen som var alltför prydlig för omständigheterna. Byn genomsöktes omedelbart efter mördaren, men det dröjde inte länge innan han hittades. Han hade varit oförsiktig och en av byborna hade sett honom utanför familjens hus kvällen före mordet. Mannen som anklagades var ingen annan än snickaren själv som hade hittat texterna. Mannen motsatte sig inte att hans hus genomsöktes och bevis för hans skuld hittades snabbt. Trots att alla detaljer inte är kända är det säkert att han verkligen hade tömt kropparna på deras blod och förvarat det i sitt hem. Men mannen hade inga problem med att bli arresterad och verkade inte särskilt bekymrad över sin situation. Kanske hade han accepterat att han skulle bli upptäckt? Eller kanske kände han att det var en chansning med ödet? Oavsett vilket gjorde mannen inget motstånd och eskorterades lugnt bort. Vid rättegången fälldes han snabbt för morden. Rättegången var kort och mannen gjorde inget försök att försvara sina handlingar, utan erkände att det var han som hade gjort det utan minsta tecken på ånger. När han blev tillfrågad om sina motiv hänvisade mannen lugnt till texterna han hade hittat i kapellet, om och om igen. “Någon måste ha gjort det. Om inte jag, så någon annan… Kanske var det bara en tillfällighet att jag stötte på skrifterna, men på inget sätt var det mindre av en tillfällighet att det var jag som skulle forma henne. Vid den tiden det skrevs var allt redan bestämt, allting. Men jag inser nu att det kanske inte var mitt öde att fullborda henne. Nej… kanske är det för någon som ännu ska komma… Eller någon som redan har varit. Hur som helst spelar det ingen roll för oss. Vi är bara skuggor av hennes dröm som hon ännu inte har fötts in i.” När han blev tillfrågad varför han begått morden svarade mannen bara: “För utan blod som rinner i hennes ådror, hur kan hon någonsin hoppas röra sig?”

Det var en bisarr ritual. Genom att forma en kropp från jordens element hade han tycks ha försökt att skapa en människa av ingenting. Det verkade vara en nästan alkemisk process han hade försökt sig på, som om han kunde byta ut sin vilja mot någon annans. Men vad styrde honom? Något som liknade ödet? Om så var fallet, kanske vi bara är brickor för dem som styr det, för de som redan har andats in i existens långt innan de tar sina första…

Ett försök att förstöra statyn gjordes aldrig. Byns myndigheter föreslog det, men förslagen förblev olösta och ouppföljda till förmån för mer brådskande ärenden och de glömdes så småningom bort och försvann i historiens glömda högar av papper. Så kom det sig att drottningens gestalt fortfarande förblir stående i byns utkant, en syn för dem som besöker den. Hon står där väntande, förväntar sig sin fullbordan. Byborna vänder bort blicken när de passerar henne, kanske mer av förnekelse än avsky. Att titta på henne skulle vara att erkänna hennes oundvikliga fullbordan, hennes födelse i världen och hennes redan uppfyllda öde. Kanske är hon redan född men bara sovande i kosmos, hennes drömmar ekar profetian om sin egen existens, väntandes på den dag då någon annan dyker upp för att återuppta formandet av hennes öde.

Text: Beate Björk
Bild: Pierre-Louise Herold

Cerebral pares

Hej, mitt namn är Bartosz, jag är 23 år gammal, jag bor i Paris, Frankrike men min familj är ursprungligen från Polen. Mina hobbyer är att måla, vara på internet, och spela piano, vilket jag har gjort sedan jag var 8 år, och att läsa. Jag har varit funktionshindrad sedan födseln på grund av cerebral pares, som påverkar mina motoriska färdigheter. Du förstår, när jag går svänger mitt högra ben åt vänster, vilket i sin tur får mitt vänstra ben att göra detsamma. Men mitt största problem i livet är att jag inte kan hitta en flickvän eftersom alla tjejer ser mig som skadat gods. Det som är särskilt svårt för mig är att när jag ser en vacker tjej blir jag upphetsad, och jag skäms väldigt mycket för det. Jag kämpar också med sexuella begär; det känns som en våg som kommer över mig och jag kan inte distrahera mig, inte ens när jag onanerar (även om det är väldigt pinsamt att erkänna det). När jag ser ett par får jag en blandning av känslor: ensamhet, avund, sorg och tristess. Inte ens min barndomskärlek värderar mig; hon avvisade mig med på grund av min oförmåga att försörja henne och tillfredsställa henne sexuellt. Jag vet inte vad, hur eller varför allt detta händer mig! Jag trodde att tjejer i min ålder skulle vara “vakna”, att de skulle älska mig för den jag var trots att jag var funktionshindrad. Men jag antar att “woke” nu betyder att alla funktionshindrade är onda. Det är därifrån termen “woke” kommer. Någon är ute efter de funktionshindrade i Frankrike, som var så demonbesatta att de röstade på Macron inte bara en utan två gånger! För att de “vaknade” upp. De är de “vakna” (Obama väckte dem). Jag antar att många funktionshindrade kände sig inspirerade av Obama. “Yes we can”, jag erkänner att det var en kraftfull slogan som inspirerade många i samhället med funktionsnedsättningar, men det hjälpte inte oss, inte alls. Min mamma sa en gång till mig att om ljuset inom dig är mörker, hur mörkt är då ditt mörker? Att ha ett mörkt ljus inom sig betyder att man är besatt av en demon.

För en månad sedan gick jag med i en Telegram-gruppchatt för unga funktionshindrade konstnärer och det var en kille som blev elak mot mig, eftersom jag skrev att jag inte kunde sova av alla meddelanden de skickade (vid den tiden visste jag inte hur man använde tyst läge på min telefon – varför är jag så dum?) Och sedan svarade en tjej som jag trodde var min vän eftersom hon hade berömt min målning en gång, “Haha :D.” De var fulla. Drickare. Jag vill att Gud ska straffa medlemmarna i denna Telegram-grupp hårt, men jag vet att den här killen fick moralisk tillfredsställelse av det faktum att han var oförskämd mot mig på kvällen. Och andra medlemmar i gruppen tog hans sida. Jag hatar dem!

Ursäkta, min svenska är kanske inte så bra, men den är mycket bättre än många av de människor jag känner här i Paris.

De senaste två nätterna har jag haft oanständiga drömmar med som involverar en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar, han från Tanzania. Jag vet inte varför jag hade dessa drömmar. Jag har aldrig haft några sexuella tankar om män tidigare. Jag trodde inte jag tänkte på honom, men de här drömmarna började få mig att drömma om honom som en sexpartner. Även om jag vet att han är dubbelt så gammal som jag och är gift och har två döttrar. Han har alltid varit väldigt snäll mot mig nu när jag tänker på det. Idag bestämde jag mig för att skriva en dikt och skicka den till honom via e-post. Jag är väldigt generad.

Det har gått två veckor sedan jag skrev dikten och jag har fortfarande inte fått något svar. Jag antar att jag aldrig kommer att återvända till den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar. Dessutom fyller jag 24 nästa månad och det betyder att jag kommer att vara för gammal för att delta ändå. Varför är jag såhär? Jag kan inte fatta att jag skickade den där dikten till honom. Jag är så generad. Vill du läsa dikten? Här är den:

“Jag har mycket att säga, att berätta för dig, du vet

Mitt hjärta ropar på dig, jag tänker inte på det

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läka

Kan inte fortsätta, måste säga min åsikt

Gifte sig tidigt också, vad synd

Jag älskar dig Tanzanian man, du gjorde det mot mig

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läkas

Oo! Din kärlek har fastnat i mitt hjärta

Som ett hett spjut

Nakupenda sana”

Säg mig, vad har jag gjort!? Jag kanske inte skulle ha tagit med delen med det heta spjutet. Är det rasistiskt? Betyder det att jag är rasist nu? Snälla, jag hoppas att han inte anmäler mig till polisen. Vad skulle min mamma säga om hon fick reda på att jag hade skickat rasistiska dikter till en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar? Hon skulle bli mycket, mycket upprörd på mig. Jag är trött, jag är trött på att vara ett totalt misslyckande. Jag vet inte hur jag ska bli bättre. Men hur kan jag förbättra mig själv när världen omkring mig inte gör det?

Jag onanerade i en sexchatt på nätet igår kväll, jag är INTE stolt.

Jag hatar den här världen bara för att det finns en omätbar mängd av utsvävningar, lust och perversion i den. Det dödar mig! Vart du än tittar, vad du än gör, vad du än säger, allt förvandlas till en sexig smuts. Är jag den enda i världen som inte gillar det? Även om jag HATAR allt, dyker det ofta upp depraverade tankar och många andra barnsliga tankar i mitt huvud. Jag måste begränsa mig dagligen. Min pappa sa till mig häromdagen: “Avsaknaden av begränsningar producerar bara tik-tok-nonsens, inte riktig konst, min son”. Hur ska jag kunna göra riktig konst om jag inte kan begränsa mig? Jag skulle vilja radera allt från den här världens minne, inte bara mitt eget, utan också från alla människors minne, men kanske är det bättre att bara förstöra allt. Ja, jag tror att jag skulle gilla om allt förstördes. Ingen mer lust, inget mer att begränsa, inga fler misslyckanden, inga fler människor och ingen mer cerebral pares.

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Vredens Dag

“Jag är professionell,” säger jag. “Förlita dig på mig.”

Mitt rykte går före mig. Det går inte att se hur prästens ansikte ser ut på andra sidan av biktbåsets galler. Om han nu verkligen är en präst.

Om jag hade en superkraft vore det förmågan att omedelbart och fullständigt acceptera de märkligaste situationer helt utan att klaga.

Nutid: Klädd i sorgesvart som en änka knäfaller jag framför biktbåset och en slöja faller över mitt ansikte.

“Fader, jag har kommit för att bikta mig,” säger jag, och skuggan på andra sidan gallret böjer på huvudet. “Jag är på väg att begå en fruktansvärd synd helt och hållet på egen hand.” Den kodade sekvensen som låter honom veta att jag är en av dem. “Säg mig vad jag ska ta mig till.”

Fast naturligtvis är jag inte på riktigt en av dem, men det behöver de inte veta. Min enda önskan är att återfinna min älskare, världens mäktigaste kvinna, vars läge kommuniceras till mig i fragmentariska informationsbitar som bara de mest splittrade hjärnor kan sammanfoga.

“Jag säger dig vilken synd du ska begå,” mumlar Fadern genom spjälverket.

Och han berättar för mig om Marseilles, där en båt väntar på att föra mig till Egypten, och en papyrusrulle som vilar på ett museum, en papyrusrulle i en obskyr koptiskt dialekt…

Jag kysser ringen på hans utsträckta hand och reser mig upp från den sammetsklädda bänken. På vägen ut går jag förbi en gammal kvinna som ber i kyrkbänken, samma gamla kvinna jag gick förbi på vägen in… men nu ser jag att hon inte alls är gammal, bara hukad, och när jag lämnar kyrkan ser jag i ögonvrån hur hon ser sig om över axeln… och en iskall varsel följer mig in i solljuset där katedralens dörrar slår igen bakom mig och jag går ut på det varma gula torget; duvorna skingras och flyger vid ljudet av mina högklackar.

Det förflutna: “Lita på mig, jag är professionell,” sa jag till diplomaten. “Jag levererar resultat. Jag är kapabel till detta. Jag förbereder mig för alla situationer. Jag uppfyller kraven fullständigt.”

“Jag har hört det.”

“Jag är glad att vi förstår varandra.” Diplomaten stod med ryggen mot mig och skådade ut genom de höga fönstren på solen som gick ner över den feta Themsen.

“Gör vi det?” sa han med ett tvetydigt ansiktsuttryck.

“Gör vi vad?” sa jag som zonat ut litegrann.

“Förstår vi varandra?” sa han och slängde plötsligt en vit damhandske på bordet.

Fruktan. Hennes handske. Han vet. Jag trodde ingen annan än jag kom ihåg. Finns det andra som minns? Och vart är den andra handsken?

Min framtid: Jag gömmer mig inuti den tomma sarkofagen och lamporna släcks en efter en på muséet; uråldrigt damm kittlar mina näsborrar. Jag lyfter locket litegrann och kikar ut och ser hur vakterna börjar gå sin väg. Månljuset som skiner genom takfönstret gör att jag kan se bra till och med i mörkret. Jag smyger förbi glasmontrarna och in i arkiven… och tycker nästan jag hör schakalerna skälla.

Jag minns sista gången vi sågs och hennes hand mellan mina ben – den andra pekade mot himlen.

“Finns det ett ord för människor som går från jag till jag utan att bry sig om det skinn de ömsar, som en orm? Jag brukade alltid tänka på mig själv som en ödla i kvinnohamn. Visst gillade jag att vara en diplomatfru, på sätt och vis, men jag var inte tillräckligt dedikerad till rollen för att inte oåterkalleligt fucka upp den.

Det vill säga, ifall det räknas som att fucka upp att ha en utomäktenskaplig lesbisk affär skandalös nog att utlösa kärnvapenkrig.”

DAGEN D, FÖRSTÖRELSE: Härdsmälta i varje kärnreaktor – energinätet svartnar – alla glödlampor exploderar på en och samma gång – och ostyrbara lastbilar kör av broar – flygplan faller ner i havet som döda fåglar – panik i Moskva – panik i Beijing – panik i Pentagon. Klockorna går baklänges; flygplanen höjer sig ur havet.

DIES IRAE: Vredens dag.

Månen spricker i två bitar som en tallrik.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: MIN HAND PÅ HENNES HAND PÅ BILRATTEN. Vi korsar delstatsgränsen och kör in i öknen, den andra öknen, våröknen i blom. Nästa bensinstation: 200 miles. Och ändå finns det ett hus i öknen för oss att anlända till och en brun där vi kan dricka. Det hänger ett gevär på väggen, ett gevär och skallen från ett behornat djur. Hon låter jackan falla från axlarna, ner på golvet…

ÖVERALLT OCH OAVBRUTET händer det saker, men inte helt och hållet. Bilens ratt, utan din hand, vrider sig inte; shotglasen slår inte ner på bardisken; gator som du hade korsat förblir okorsade av dig; sorgset blommar och vissnar körsbärsträden utan att du ser dem; och delar av min kropp som du skulle berört förblir oberörda – och kanske är det bara jag och dessa orörliga objekt som känner din frånvaro; jag och din sida av sängen.

Det förflutna: En klarröd sol höjer sig över taken i den förbjudna staden. Längst in i källaren trycker jag örat mot valvdörrens kalla metall. En klocka tickar… en fråga om tid. Jag känner hur mina medkonspiratörer jobbar med snabba flinka händer medan vakterna ligger medvetslösa i korridoren, däckade av ett gift som ger dem underbara drömmar. Där ligger de och dreglar på de vackra mattorna…

Min framtid: Underbara drömmar. Återförening. “Jag tänker så gärna på detta,” säger jag till Irene i drömmen.

“Jag med,” säger hon, och sträcker skrattande händerna emot mig. “Faktum är att det är jag som drömmer det åt oss.”

En framtid:Förnedrade men oförstörda kör vi en anonym vit skåpbil över gränsen med rymlingen bunden i silvertejp bakom oss, gömd bakom kartonger med piratkopierade DVDer, drogad och medvetslös. Vi fångade mannen. Vi kommer att leverera honom och tillfredställa fullständigt. Men den fetlagda gränsvaktens uttråkade ögon fäster sig plötsligt på ärret som löper över min partners ansikte. “Stig ut ur bilen,” säger mannen som har ett maskingivär vilande mot axeln. Varje muskel i min kropp spänner sig i förberedelse på att fly.

Ögonblick senare är vi fast i en ventilationsdukt, jag och min partner, som börjar bita sina naglar. “Oroa dig inte, jag kan göra vad som helst,” säger jag till henne. “Jag ska lära dig att bli professionell som mig.”

Det förlutna: “JAG SKICKAR TILLBAKA DIG TILL DET GAMLA SHANGHAI.” Han siktar på mig och jag backar upp mot fönstret. Det är hundratals meter ner till gatunivå, men det enda jag tänker på är mitt sista telefonsamtal med du vet mycket väl vem och jag torkar bort en tår från kinden. Jag har varit väldigt ensam, så att säga, väldigt länge nu. Jag medger det.

“Rädd för att dö, subba?” väser mannen med pistolen på kantonesiska. Han har helt missförstått mina känslor och hans chef ger honom en arg, generad blick, men när han skjuter har jag inget annat val än att lita på försynen och hoppa baklänges genom fönstret och jag faller genom ett regn av splittrat glas… en knivig situation, men inget ett proffs inte kan hantera…

Nutid: Äntligen är papyrusrullen i mina händer, lika ömtålig som en insekts vingar. Syrsor sjunger, jasmin tränger sig på, och några mil bort ligger öknen där sfinxar sover under himlavalvet, men här är staden. Ljuden av trafik och mänsklig aktivitet susar genom fönstret med den slitna gardinen och in i mitt billiga hotellrum där den okragula väggfärgen långsamt flagnar av. De färska hundbetten på mina ben kliar och bultar med smärta under bandagen. Jag rullar upp papyrusarket med behandskade händer… fastän det naturligtvis inte är meningen att jag ska läsa det. Mitt enda uppdrag var att hämta detta objekt, inte att tolka det… men vad de inte vet är att jag faktiskt läser koptiska rätt bra eftersom jag som tonåring var inspärrad i ett ortodoxt etiopiskt nunnekloster. Men underjordens hundar varnade ingen mig om. Eftersom de inte visste, eller med flit?

De i alla fall inget att frukta även om jag läser detta. Trots att det omedelbart står klart för mig att dokumentets påstådda antikvitet bara är en täckmantel för detaljerade sabotageplaner beträffande Nordkoreas kärnvapenutveckling – och många andra saker – så intresserar mig såna strategier så lite att jag knappt lägger märke till dem. De tecken jag söker ligger djupare gömda och måste läsas mellan raderna… en fluga surrar påträngande vid örat: en sån där fet saftig en som lämnar stora röda bett. Jag viftar bort den med handen och fimpar min cigg i hotellrummets askfat, som är format som en fyllig kvinna klädd i antika egyptiska kläder, där aska och fimpar bara till hälften täcker texten MINNS DU MIG? KYSSAR FRÅN KAIRO.

Och ändå, samtidigt: Bethlehem skall befrias. Vi stormar citadellet… alltid samma citadell… alltid samma människor som stormar det… men

IBLAND så kryper tvivel på mig, följt av förtvivlan. Tänk så kommer det inga fler meddelanden? Tänk så är det som är försvunnet helt oåterkalleligt? Ensam i denna värld, ensam i alla möjliga världar – isåfall skulle jag hellre försvinna fullständigt, och torka bort mig själv ur historien, dåtid, nutid, och framtid. För varje människa söker sin like.

I SPEGELN: Jag ber om vägledning, blåser ut ljuset, och studerar tecknen i den slingrande röken – inte så tursamma som jag hoppats. Min gamla fiende, ormen, reser sig i glasets mörker. Ett ont tecken. Men varför?

Betydligt senare möter jag en blick. En kvinna läser tidningen på caféets uteservering i Rom. Hennes ansikte är till hälften gömt av en tidning, skuggat av hennes vidbrättade hatt. Jag sätter mig vid bordet bredvid, med ryggen mot hennes rygg, beställer en caffè corretto och öppnar min egen tidning till travsportsidan.

Hon säger, i en mycket tyst samtalston: “Om ungefär 55 minuter kommer en liten procession med nunnor komma ut från kyrkan där borta, gå ner för trappan, och korsa detta torget. Bland dessa nunnor finns en nunna som inte på något vis skiljer sig från hennes systrar förutom att naglarna på hennes vänsterhand är rödmålade. Hon är den som är den.”

“Jag förstår,” säger jag och tar en slurk av mitt kaffe.

“Du kommer hålla dig på respektfullt avstånd, men när du ser henne ta en sidoväg ska du följa efter.”

“Okej.”

“Förresten,” säger hon utan att vända sig mot mig. “Tro inte att vi inte vet vad du egentligen hade för dig i Kairo.” Mynt faller på bordet. När jag vänder mig om är hon redan på väg bort.

Framtiden: Jag tar på mig min våtdräkt och dyker ner i vraket. Jag är ett proffs, jag vet vad jag håller på med, påminner jag mig själv. Sjunker ner i det kalla vattnet. Simmar igenom hålet i skrovet och dyker upp i en luftficka. Ljuset från min vatten- och trycktäta ficklampa faller svagt mot ruttnande trappor, sprucket kakel, och korridorer, dödsfällor som långsamt kollapsar under tryck. Någonstans, orört av vattnet, ligger en hundraårig sjökarta… och den ska jag hitta. Det kanske är den enda karta opåverkad av “den stora utsuddningen” år 1948, där Hyenaöarna blev utpekade som “olaglig verklighet” och försvann från kartor och minnen. Men jag vet att om jag bara kände till koordinaterna hade jag kunnat besöka dem i mina drömmar. Jag hade ensam haft tillgång till information som andra hade varit beredda att döda för. Medan jag korsar balsalens sjunkna golv, hemsökt av drunknade festspökens fuktskadade andedräkter, så tänker jag på det faktum att både goda och onda krafter tävlar inom mig och att båda två är mycket starka – och ändå drivs jag bara av en kärlek så intensiv att den gränsar till vanvett.

En rad av fotspår leder genom dammet. Har någon varit i vraket innan mig?

Och är de här just nu?

Outhärdlig nutid: Minns du Kairo? Jag vrider mig i svettiga lakan; insekter kravlar upp för rummets väggar; såren där hundarna bet mig som jag inte desinficerat sväller och pulserar, mina ben är heta som om jag hade feber, brunt blod fläckar sängen och ur mig flödar stank. Glödlampan blinkar och släcks. Bara öknens stjärnor och måne kastar ljus genom fönstret och sedan finns det bara fönster, ingen vägg.

Jag ligger i sanden mellan sfinxens tassar, våt som en nyslickad kattunge. “Vad hände?”

Jag spottade ut dig.

“Du hade mig i munnen???”

Du har ordentliga problem.

“Det är sant. Ibland tänker jag inte innan jag handlar,” säger jag till sfinxen. Dens skugga faller över mig, och ansiktet är inget annat än varmt mörker. “Jag medger att jag gjorde en del snesteg denna gången. Men jag är professionell. Jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig för mig.”

Minns du förra gången? Irene slår upp ögonen.

Jag skakar på huvudet.

Det var något du skulle komma ihåg, om din älskare som är försvunnen från denna version av händelserna.

Min mun känns torr. Det är svårt att tänka. “Det var något, inte sant?”

Inte sant?

“Inte sant?”

Igen och igen: …så knappar jag in koordinaterna i min GPS och far mot öst, genom industriområden och parker fulla med husvagnar där tvätt hänger på linor och svartvita teveapparater mumlar nyheter i ett sprakande språk jag inte förstår…

Pärlförhänget rasslar när jag går in i husvagnen som står på parkeringens mörka skogskant.

En skepnad sitter på sängen med ryggen emot mig och ser på teve. Ett svampmoln höjer sig på skärmen.

Jag osäkrar pistolen, de vänder sig om.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND MELLAN MINA BEN I BILEN. ETT SVAMPMOLN PÅ ÖKENHORISONTEN.

Som jag brukar säga: LITA PÅ MIG, JAG ÄR PROFESSIONEL. I samarbete eller på egen hand. Jag är tjuv, lurendrejare, prostituerad, spion; skådespelerska, agent, politiker, landstrykare; gatuförsäljare, tiggare, konkubin från Qingdynastin; jag har sett allt, jag har varit alla. Det finns ingen som jag, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, och ändå är jag bara en i en lång tradition av excentriska kvinnor som hyser ett djupt hat för uttråkning, lönearbete, och äktenskap. Och en kärlek för – en kärlek för kärlek, för –

MIN KÄRLEK: Kärnklyvning, omätbar kraft, ren energi. Världars förgörare.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND PÅ MIN HAND PÅ RATTEN. Vi kör iväg från kärnvapentestplatsen med en burk fylld med radioaktiv sand säkert inklämd mellan mina lår. Inuti glasburken formar sig nya världar; nya varelser kommer till, liv alstras spontant; universum delar och förökar sig, månghuvade, och kämpar för att bryta sig ut.

EN VACKER DAG:

A A

ARM I ARM, SÅ SKA VI SE SÅG SER SÅG SER

HUR MÅNEN SPRÄCKS I TVÅ.

OCH INGENSTANS VAR VI FRÅNVARANDE.

Text: Zola Gorgon
Bild: Pierre-Louis Herold

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.”

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han.

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka.

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg. “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör.

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.

Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon

Mässan

Om jag fick förändra en sak skulle det vara obehaget om kvällarna. Slippa när mörkret faller över allt man inte hunnit med. Jag sitter i en kyrkbänk och känner mig lite stel. Det känns pinsamt att röra sig. Det är morgon och himlen ovanför kyrkan var vit och halsen svart av cigaretter och jag inser att jag typ hatar mig själv. Inte pga allt inatt. Jag hatade mig själv innan jag gick ut.

Men det är roligt att kolla på Stella, hon knäpper händerna tillsammans med resten av församlingen och ser ut att vara kontakt med något slags arkaiskt lidande. Mitt lidande är samtida, mjukt, fuktigt och torkar ut till ikväll.

Jag gör en lista på fler saker att förändra. Kom ihåg: Man behöver inte göra så mycket. Magandas. Lyssna på folk. Det finns inte en plats som inte ser dig. Du måste förändra ditt liv.

Jesus i trä bakom altaret ser sjuk ut. Han är grå. Är tanken att han ska se så eländig ut som möjligt. Han ska dela lidandet med oss säger prästen. Han ska dela den hemska pendelrörelsen, ögonblicket när man skrattar, skriker, heilar och plötsligt inser att man vill hem.

Prästen är snygg. Han ser ut “som oss”. Han läser med en mörk röst och hans hår är som Kurt Cobain. Det är inte det att han är att han är lång och smal … utan att han försöker skämta med kroppen. Han är som jag. Han har aldrig heller förändrat allt. Jag ger honom mitt nummer. Väntar hela dagen. Det är som ett ljus flämtar och brinner ut, ett stånd kommer av sig och kryper ihop. När han skriver har det blivit kväll.

Text: Frutta
Bild: Zola Gorgon

Husdjur

Jag går och jag kommer aldrig tillbaka säger jag. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. När han gör så slutar det vara oavgjort, jag är den dåliga. Men det är det bara jag som vet. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den. Det räcker för att jag ska börja längta hem till honom fastän han är rakt framför mig.

Familjen håller sig själv som husdjur. Familjen är liten som ett gatukök på stationen. Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol och på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter och nu är det långt hemifrån.

Jag kände mig vuxen för sex år sen när han tog mig med på ett seminarium om samtida kärlek där det var nedsläckt och tjocka sammetsgardiner bakom scenen. Föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval och jag tänkte att det inte skadade att tänka så om kärleken. Kände mig vuxen. Men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben och tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant säger han. Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.

Text: Frutta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Frutta

Musiken

Vad menar du med det? Du sa att jag skämtade om dina nya skor. Varför säger personen som känner dig så väl att du är en bedragare? Jag är en man som bryr sig om dig. Jag tror att du är min älskling. Något överraskade mig idag. Du kom för att kyssa mig på munnen. Du la kuken i min hand och kallade mig din lilla herde. Vad letar du efter? Jag har träffat de andra männen och de säger att du är okej. Sluta bedra. I så fall kanske det är dags att skilja sig från henne och gå vidare. Du informerar mig personligen att din fru kommer att skicka mig ett e-postmeddelande för att utbilda mig. Snälla, berätta den historien igen. Den om det röda lotustemplet i brand. Du är bara sådan. Du behandlar mig som ditt mycket stygga barn.

Herregud, vilken röra det är att följa dig överallt i Berlin. Mina stackars ben ger alltid vika för dig. Jag vill berätta om alla dåliga saker du gör. Jag försökte göra det en gång, avsides, efter jobbet. Jag håller fast vid Jesus och flyr. Jag ser att du är en idiot. Vad kan jag säga om dig? Vilken förebild är du för gifta män? Ingen som helst förebild. Kan kärlek vara vackrare än vad människor går med på att göra den till? Du frågar vad som har hänt med min attityd. Jag är fortfarande samma man som dör för dig. De andra ser oss. Jag ljuger inte för någon. Varför skickar du ett mejl till mig och säger att du bara skojar? För att inte tala om att din fru ligger på sjukhuset. Du gör en hemsk sak. Du gör något fel.

Nu ser du det framför dig. Det där med rosorna. En brand bröt ut och du lät nästan ha ihjäl oss. Saken var färdig för dig att följa. Varför står du med ryggen vänd mot mig? Världens politik har ingen plats här. Ordet, ordet används omväxlande med ordet. Du är en bedragare. Fred vare med dig. I spelet om och inför promiskuiteten är dina händer bleka och klockorna ringer. Varför lyssnar du inte på mig? Några av dessa musiker blir våra älskare redan innan vi träffar dem. Föreställ dig nu att du sitter på en pub någonstans i centrala Nairobi och ser honom dansa.

Alla barndomsminnen kommer upp i dessa sånger. Jag var 7 år gammal. Jag ville sluta skolan på grund av låtarna. Jag förlåter dig allt när musiken börjar spelas. Det är därför du vill att jag ska besöka din fru på sjukhuset, det med det nyinstallerade musiksystemet. Musik botar de sjuka, förklarar du för mig. Du säger att du inte är välinformerad, så ring mig. Jag ska prata med dig och informera dig helt tills du förstår. Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Ditt namn är Yatsko. Har du någonsin hört talas om en man som heter Yatsko? Ditt mellannamn är Fabrice, så det är vad jag kallar dig. Du säger att du är från Venedig. Du säger att du tar mig dit en dag. Jag vet att du är från Granada. Sluta ljuga för mig, Fabrice.

Du beter dig som att du slåss med Napoleon. Varför bedrog du din fru? Du började skrika på mig. Vem utmanade du? Jag bestämmer mig för att lämna dig och du blir sjuk. Din hy liknar nu den hos en banan. Jag tror aldrig att jag kommer att se dig igen. Den enda trolldom jag vet har varit att be. Du söker min ersättare förgäves, min kära. Jag hör att din fru mår bättre. Tack för bilderna du lämnade till mig. Jag har verkligen kommit för att uppleva upplevelsen. Alltid trogen din hunger hänger du fortfarande på stan, och taxichaufförerna vet alltid var de ska hämta dig. Efter att en gång ha tillfredsställt alla dina önskningar, i barerna som du alltid gillar att besöka, så rapporterar väggarna fortfarande för mig vad du gör. Lycka till, Fabrice. Hitta ett sätt att förlåta mig.

Du var inte lätt att ha att göra med, men jag är fotokopian, helt och hållet din pojke. Vilken nytta är skönhet för mig när det inte finns någon i närheten som kan beundra den? Du brukade filma mig och alla roliga saker som jag brukade göra. Någon sa till mig att du gjorde en film. Jag förutsåg situationen genom att ringa producenten klockan 06.00 för att fråga honom om han kunde bränna filmen. Det gjorde han. Du vill hänga mig för det jag har gjort, men det spelar ingen roll, jag har redan allt. Det är meningslöst att försöka komma ihåg mig. Min mamma ringer mig varje dag för att fråga mig hur jag mår. Hon ser till att jag är hemma vid den tiden för att svara på hennes samtal. Har du slutat röka? Dricker du mindre? Studerar du? Min kära son. Kommer du att må bra? Umgås du fortfarande med den där mannen? Behöver du lite pengar? Jag börjar skratta. Oroa dig inte för mig. Rykten.

Jag förvandlar mig till en sjökapten och lägger till vid varje hamn, där mina älskare väntar på mig. Vi startade nästan ett bråk i Porto, eftersom vi bar vapen i våra shoppingpåsar inne på Castelo Vermelho. Stort misstag. Domstolarna kommer att stänga under dagen. Många trodde att de skulle dö. De såg att vi letade efter våld. Deras hjärtan bultade för att vi skulle älska dem. De var inte rädda för att äta av sin kärlek. Om jag älskar dem, och de älskar mig, vart ska vi ta vägen för all denna kärlek? Det som verkligen spelar roll är hur underbara människorna här är. Männen är berusade. Deras bruna ögon lyser av… det bestämmer jag mig för att ta reda på. Det vore ett brott att inte gå och dansa med dem. Det är något med hans näsa. Jag ser tillbaka till det förflutna. Han påminner mig om Fabrice. Jag trycker mig fram. Musiken rör mig. Jag sträcker ut handen. Musiken rör mig till dumheter.

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Mörkrets portar

Jag satt i ett möte med några psykologstudenter eftersom jag länge hade känt mig rätt så galen. De visade teckningar för mig som jag gjort när jag var liten, och frågade mig vad de hade för betydelse. De ville veta vem som var kungen vid mörkrets portar. “Besvara oss!” sa forskningsgruppens ledare, som med sina rödsprängda ögon verkligen tycktes vara vid galenskapens rand. Men min barnpsykologi var ett fantastiskt enigma som inte löstes så lätt – varken genom bildeterapi, IQ-test, eller mystiska frenologiska mätningar av formen på min skalle. Som när man lägger något på ett säkert ställe för att inte tappa bort det, och lägger det så säkert att man inte ens kan hitta det själv, hade jag överlistat mig själv samtidigt som jag överlistat alla andra.

Jag började istället tänka på den dagen jag såg en sexig pappa i solens fulla kraft medan jag köade i oändligheten för att hämta ett paket på postkontoret. Ibland är det så roligt att vara en man som kollar på andra män… speciellt nu eftersom jag har en mustasch, och eftersom det är lite tabu att vara utanför hemmet. Min blick penetrerade hans röv. Varken han eller hans Capri Sonne-drickande unge lade märke till mina lystna ögon. Jag kände coronadammet i värmen som tillsammans med den ljuvliga skammen fick mig att hosta till. På vägen hem tänkte jag på när Verlaine gick för att bikta sig, och prästen sa: “Du har väl åtminstone aldrig haft sex med ett djur, eller?”

Jag började tänka på tinder. Alla homosexuella har numera mycket avancerade namn verkar det som. Bollo, Trollo, Sonquisolo — så heter ni ! Utan framsteg skulle livet vara outhärdligt, och jag antar att samma sak gäller homosexuella män och deras namn. Denna utveckling gör mig glad. Ibland går jag bara runt i min lägenhet med ett glas plommonvin och uttalar namnen; “God kväll, Bollo, och god kväll till dig också, Trollo ” säger jag till mig själv och skrattar gott. Det råder ingen tvekan – jag vet verkligen hur man har kul.

Jag började tänka på mörkret, på mörkrets portar. Min mamma sa en gång till mig, ”Alla bra saker börjar med att vända sig bort från mörkrets portar.” Men hur är det med alla dåliga saker? Jag har börjat tro att de börjar med att ha god smak. Den enda anledningen till att jag har gjort sakerna jag har gjort är god smak. När jag har sex är det i god smak. Jag ligger aldrig där efter sexet är klart och gratulerar mig själv och min knullare över hur bra vi knullat varann. Känslan och njutningen avtar snabbt och oftast känner jag mig ganska främmande till det jag just deltagit i. Portarnas lockelse avklingar lika snabbt när man tagit klivet in och funnit sig själv på portens andra sida – i helvetet. “Är allt okej?” frågar han som ligger bredvid mig. Jag har tröttnat på att vara mitt eget liv. Man är ju sitt liv och ens liv är man själv men jag är jävligt trött på det.

Jag tänkte på han som försökte stänga mörkrets portar. Hur solens oändliga ljus brände hans hy och förvandlade honom till en stelnad saltstod i öknen. Sen tänkte jag på killen i dönerkiosken nedanför mitt hus och hur hans långa ögonfransar mötte huden på hans runda kinder, och jag tänkte på många andra killar jag sett, och jag tänkte på hur det vore om man levde på medeltiden och bara såg en ny snygg kille kanske en gång om året, typ på någon årlig bondmarknad. Vilken upplevelse det måste ha varit då! Det kanske var därför de skrev episka dikter om himmel och helvete medan vi skriver låtar om hur våta våra fittor är fastän de inte alls är våta utan torra som öknen.

Vem var då kungen där vid mörkrets portar? “Vem kan vara härskare över en sådan situation?” sa jag till dessa psykologstudenter. Det finns ingen som kan stänga mörkrets portar, de kan aldrig stängas. Ingen konung i världen hade kunnat förmå det, för mörkrets krafter är eviga likväl som de godas, och de trycker båda två mot porten från varje sida. Men vi har i alla fall valet att vända oss bort från mörkrets portar. Vänd er bort från mörkrets portar, för fan! Jag slutade träffade dessa maniska psykologstudenter, och mitt liv tycktes återigen normalt, men inget är ju normalt och inte gud heller.

Text: Ian Memgard
Bild: Zola Gorgon

Skärselden

Kära läsare,

Upplever just Du att Du befinner dig i ett slags evigt purgatorium?

Finner Du det svårt att vända dig bort från Mörkrets Portar och in i den Himmelska Glorian, oavsett hur mycket Du kämpar?

Träffar Du ibland på människor och fenomen du misstänker för att vara beklädda demoner utsända på någon mystisk mission för att utmana Dig, eller kanske budbärare med meddelanden Du inte vet hur Du ska avkoda?

Verkar vardagen allt mer allegorisk?

Och har Du kanske till och med börjat misstänka att Du är fjättrad till detta jordaliv, fast i en värld av mörk materia skapad av en ondsint gud, med sanningens ljus ett avlägset minne blott, en flackande låga i själen som blir allt svagare och suddigare?

Denna text riktar sig till Dig!

Det kommer en vändpunkt när spårbanan går runt hörnet samtidigt som cyklarna plingar samtidigt som någon, i bakgrunden, skriker- på vem? på dig? – och ögonblicket man ser bilen i blickfånget som desperat bromsar för att inte döda en, exakt samtidigt som det går upp för en att man kanske, hoppla, kommer att dö, exakt då händer någonting med ljuset på hörnet av huset och man får samma förnimmelse av världen som man kanske skulle ha om man vore ett totalt likgiltigt spöke – inte alls bitter gentemot de levande, för immateriell för att ha några känslor alls, men ändå i allmänhet ganska godmodig på samma sätt som regn eller luft kan vara godmodigt, tagen ur tiden och ur allting med mänskliga affärer som får saker att “spela roll”.

Man ser alltså allt detta – vinklarna på fönstrena och på balkongerna, människornas arga eller glada eller oftast stressade ansikten, ljuset, skyltarna, vattenpölarna, affärerna, alla farkoster på gatan som utgör en fara för ens liv, hundbajset, soporna, gatstenarna, byggarbetarna, lyktorna, linorna, husen i sina tysta attityder – för vad det är, som att ingenting bar med sig någon typ av värdering alls. Immateriell och tagen ur tiden kan man inte döma det. Man måste inte heller döma det. Allting bara är, och extremt mycket, och kunde man verkligen lämna kroppen, som döda kanske gör, och bara flyga runt och likgiltigt betrakta människorna och vad de gör i all evighet vore det… vore det…

Nästan som en spricka, inte i molnen men i det som finns ovanför molnen och innanför molnen och också överallt under dem;

Bilen bromsar en centimeter innan den träffar en, föraren svär och man känner sig riktigt dum i huvudet, som över huvud taget var så nära att orsaka en olycka, som alltid går runt i huvudet och inte i världen.

Sen tänker man på det istället och glömmer bort vad man skymtat.

Well, det finns mycket man kan göra för att glömma vad man skymtat och vad man förträngt att man vet så hårt att man nästan helt glömt det. Man kan äta thaimat, läsa på internet, tänka på vilka man ser på tunnelbanan som man hade velat knulla och vilka man inte hade velat knulla och isåfall varför. Sen kan man också träffa sina vänner, banta, onanera, minnas sina minnen, tvätta fönster, gå på gym, kolla på teveserier, lära sig om muskotnötens historia, och gör man tillräckligt mycket kanske man är trött nog sedan för att somna som en liten gris mellan extremt materiella, verkliga täcken, och inte alls behöva befatta sig med DET DÄR ANDRA som är som en krok i hjärtat som drar i en och lämnar en varken sömn eller ro, för stämningar och förnimmelser kan jaga en hela vägen in i drömmen.

Jaha, och vad sen då? Varför skulle vi ens ha förmågan att önska att det finns mer än “detta här”, om vi inte också kan uppleva det där lilla extra? Vilken fördömd existens vore inte det, skapad av något kallhjärtat och grymt. Man tigger ju efter att gud, vilken som helst, ska sträcka sig ner med en riktigt stor gaffel och spetsa ens hjärta för mindre, så man får veta vad det verkligen är att finnas. Låt oss säga att i princip, som i den lökiga allegorin, finns det två vargar inom dig, en som troget arbetar med att fjättra den andra, som en byggare som dag efter dag bygger samma mur, och så den andra, som, om du hörde dess extatiska ylande, skulle driva dig till ett sådant vansinne att du aldrig mer kan arbeta eller använda en telefon på det normala viset. Vilken som vinner? Kära läsare, välj väl!

Text: Zola Gorgon

Nebuchadnezzar

Nebuchadnezzar var full av sorg, och hans anletes form ändrades plötsligt gentemot Meschach: därför talade han, och sade: “Jag gråter, lillebror. De väntar på mig i ett möte. Medan jag sörjer svärjer de sig samman emot mig. Vilken stor sorg, melankoli, depression. Vart ska jag vända mig? Vem kan jag berätta för? När jag gråter är det för din skull, så att du växer och mognar, lillebror.” Sen närmade sig Nebuchadnezzar Meschachs mun, och talade, och sade: “Lillebror, jag önskar mig ingen annan människa – det är mitt drag. Även i skräp ser jag stort värde. Vid gud, jag är tillfredställd, men du tror mig inte. Kom igen, det är överraskande att du fortfarande hatar mig. Nyckeln till välsignelse ligger i tacksamhet och jag är tacksam, lille bror. Jag sträcker ut mina händer till dig i vetskapen att mitt öde är ditt. Inget är perfekt, inget. Han som överträffar din skönhet finns inte, lillebror.”

Meschach svarade och sade till konungen, “O Nebuchadnezzar, jag är oaktsam som besvarar dig. Vi är alla svaga kreatur i jämförelse med dig. Bara din ära är din. Ingen gillar att tyngas ner av ondska, och även han som känner kärlekens betydelse är dödlig. Ändå finns det de som vill att deras kärlek ska förgöras. Om och om igen möter de sina slut för att ta reda på det. Sådana är deras själar, och onda ting följer dem. O stora konung, bevara mig från att känna en kärlek som deras.”

Då förbluffades konung Nebuchadnezzar och reste sig i hast, och talade, och sade: “Nyckeln till godhet är tålamod och tålamod har jag. Fastän du är god, lillebror, så ber du om att jag ska skadas. Du uppfinner en osann hemlighet åt dig själv. Var tålmodig och låt mig säga dig sanningen. Det är bättre för dig att inte dra ner mig.” Sen befallde konungen den starkaste mannen i hans härd att klä av Meschach, och Meschach kläddes av, hans kappa, hans hosor, och hans hatt, och alla hans andra klädesplagg. Sedan talade Nebuchadnezzar, och sa, “Dina ögon ser ej på mig, lillebror. Varför ser de ej på mig? Åt dig ska jag hälla upp ett bra vin, så att du kan se mig tydligt. Du vet inte vilket syfte gud har valt ut åt dig. Så är det, lillebror. Minns du lappen de hittade vid Tenco? Där stod det att han bestämt sig för att ta livet av sig som protest mot juryn och medlemmar av offentligheten som röstat emot honom. Se på mig, lille bror. Varför ser du inte på mig?”

Då såg Meschach på Nebuchadnezzar och sade till honom, “När kriget bröt ut såg alla människorna på Tenco med förhoppning. De talade för honom, de bad för honom, de sjöng till honom, de gjorde allt de kunde för att hålla hans händer uppe, som Aaron gjorde för Moses, men medan de bad för hans framgång underminerade du ditt eget kungadöme genom att spela dåre med mig, genom att rådslå med mig, genom att låta mig bestämma över ditt handlande, genom att klä av mig. Det är bättre att förtjäna mig, och inte ha mig, än att ha mig oförtjänt.”

Då fylldes Nebuchadnezzar med en stor mörk lidelse och kysste Meschach på läpparna, och talade, och sade, “Att förtjäna har inget med detta att göra, lillebror. Du fann att jag åtnjöt ett gott liv, du bad bokstavligen om att styra mig, och jag accepterade det. Du fann att jag åtnjöt välstånd, och bad om att ta över kontrollen, och jag accepterade det. Jag köpte mig en Mercedes Benz, och bad att vi skulle ut och nöjesköra. När vi nådde kanten på vägen befallde du att jag skulle ta med dig tillbaka dit du redan varit, så folk skulle tro att det var du som köpt bilen. Lillebror, att förtjäna har inget med detta att göra! Ändå ber jag till gud att det förblir såhär, och att dagarna fortsätter tills tidens ände. Det är hög tid för dig att lära dig att vara en man, men det är omöjligt, och när jag kysser dina läppar vet jag det säkert. Lillebror, återvänd till dina föräldrars hem, där finner du din barndoms bädd. Din kropp är fortfarande full av ungdom och skönhet, men du har förstört mitt ansikte. Dina vanor har förstört mitt ansikte. Problem idag, problem imorgon. Jag är trött, lillebror. Bråk idag, tjafs imorgon, jag hatar det, lillebror. Detta livet har blivit outhärdligt för mig. Förlåt mig!”

Så slängde sig Nebuchadnezzar in i mitten av en flammande eld och så dog han, och prinsarna, guvernörerna, kaptenerna, och konungens rådgivare, som samlats sade till varandra när de hörde nyheten: “Det finns inget lika osäkert som en säker sak.”

Text: Ian Memgard
Bild: Pierre-Louis Herold
Översättning: Zola Gorgon