matrix – Purgatory Magazine

Persondator

Gruppen som ansvarar för att sätta in fönstren har inte varit här än, så chefen sa åt oss att hålla oss minst en meter från golvets kant hela tiden. Jag har på mig min skyddshjälm, som i princip är dekorativ. Jag sätter ihop takstolar (dessa långa skenor som de hänger lampor, högtalare etc. på vid evenemang). Jag förstår inte riktigt logiken i att installera eventgrejer innan de ens har satt in fönster eller anslutit rören, men jag är förtjust och accepterar lätt denna oordning. För att fästa ihop två takstolar kopplar man ihop deras utskjutande “ägg” och slår in spikar genom dem. Sedan för man in en hårnålsliknande anordning genom ett hål i spikens ände så att den inte kan glida ut när hela paketet är öppet.

Takstolarna är av stål och hammarens huvud är av ren koppar. Tanken är att den mjuka metallen inte ska skada stommen i fackverket. Hammarhuvudet tar alla slagen på egen hand och ser till slut pressat och skrynkligt ut från båda sidor. Jag tar god tid på mig med hammarslagen, medan mina uttråkade kollegor går runt och sparkar på kapsyler och små stenar i hela rummet.

Två rena slag och en spik är inne, och två till för säkerhets skull. Jag för dessa takstolar närmare varandra. Svetten som pärlar sig på min panna är varm och kall på samma gång. Många apor njuter av att ha en anledning att slå något riktigt hårt. Jag njuter också av den friska varma luften på sommarmorgonen när den flyger genom de öppna väggarna in i mitt ansikte. Solen går upp med en mystisk rytm. Små fåglar sjunger allvarligt för varandra. Färgerna i den tidiga soluppgången har gett vika för ett gnistrande ljus som gör världen till en kristall. Genom sin närhet till natten leder det en mörk energi och håller mina ögon i ett kallt skruvstäd.

Parkeringsplatsen nedanför oss lyser i daggen. Det är mestadels tomt, men det finns också några parkerade bilar, företagsbilar och en större lastbil som takstolarna anlände på. De står alla vid ett staket som skiljer dem från grunden till ett poolkomplex som länge varit övergivet och nu nyligen förstörts. De sjunkna poolerna har fyllts med grumligt vatten. Jag kliver över takstolarna och dras in av ljuset som blinkar i mönster på vattenytan. I vattnet flyter några av dessa pratsamma fåglar, som snurrar och tvättar sig.

Jag står på knä nu, lutad mot min förvridna hammare i dammet, närmare än vad chefen sa var okej att vara till kanten av byggnaden. Ett skratt fastnar i halsen. Jag undrar om fåglarna har något begrepp om vad som är konstgjort, eller om de accepterar sin badplats utan att fråga varför eller hur den kom till. Samtidigt betraktar jag dem med en liten katts hungriga intensitet, med lust efter deras snabbt bultande och pyttesmå hjärtan. Min vänstra hand hittar rummets gavel och jag fortsätter bara att luta mig framåt, så lustigt är ögonblicket och så vårdslöst är mitt desperata strävande efter dessa fåglar och så mycket får detta ljus mig att förlora synen på något annat än känslan av det i mina ögon och i mitt huvud.

Plötsligt tippar jag ut ur hålet. Min mage sjunker när jag blir medveten om mig själv. Min högra hand, som fortfarande håller i hammaren, leder min kropp i fallet.

En slumpmässig styrka övermannar mig och jag svingar hammaren bakåt och över huvudet, faller tillbaka på arslet och tappar greppet om den i processen. Saken flyger ur min hand och kraschar lätt genom en tunn skiljevägg. Jag ligger nu på rygg och riggkedjorna svänger ovanför mig.

“Fan!” hörs en röst bakifrån. Jag sätter mig upp och tittar efter fåglarna. De står helt stilla, frusna, vissa till och med mitt i flygningen. Vattendropparna som de har stört sig på hänger runda i luften.

“Den här jävla grejen…” säger rösten, ackompanjerad av ljudet av kött som slår mot hård plast. Jag reser mig upp och försöker att inte fastna i hur märkligt det är att se ljuset stå stilla i vattnet och markera bestämda punkter istället för att krusas på ytan.

Jag dammar av min overall, också för att kontrollera om min kropp fortfarande är där. Jag tar av mig min skyddshjälm. När jag vänder mig om snurrar rummet lite. Jag kan se den vita väggen och det nya hålet framför mig, men suddiga horisontella linjer delar upp allt och rör sig i vågor ut från mitt synfält. Regnbågar springer upp och ner för dem, överlagrade på allt jag ser. Allt detta gör det förvirrande att gå. När jag tar ett steg snubblar jag.

“Du ser förmodligen de här konstiga linjerna röra sig just nu”, säger rösten. “Den här rörelsen finns alltid där, den är bara oftast dold i de saker runt omkring dig som rör sig. Så du kommer snart att vänja dig vid det igen. Det här var verkligen inte menat att hända.”

Jag går långsamt, och rösten har rätt, jag börjar vänja mig vid krusningarna. Som en feber som går över. Jag kommer fram till hålet och tittar in i det trånga utrymmet innanför väggen. Det fylls av ett vitt blått ljus. Vågorna intensifieras. Jag kommer att tänka på en video jag såg där någon omedvetet tog hem något superradioaktivt och man kunde se hans telefonkamera förstöras av strålningen i realtid. Man hör honom förbanna kameran, utan att göra det mentala språnget mellan hans mystiska skatt och den negativt påverkade videokvaliteten. Jag undrade över honom några gånger efter det, och om han levde länge efteråt, eller om videon kanske var fejk. Men det är alltid någon, det måste vara någon av oss – personen i statistiken som krossades av en fallande varuautomat, eller personen som tog hem stridsspetsen. Vem som helst av dem kan vara du.

Det blå ljuset flimrar lite och jag hör fingrar på ett tangentbord. När jag lutar huvudet in i hålet kan jag äntligen se ett ansikte, upplyst av vad jag nu inser är en skärm.

Hon bär glasögon med tunna bågar. Jag kan se stora blå rutor som reflekteras i dem. Hennes ögon är fokuserade framåt, och det finns små blå rutor i dem som matchar. De rör sig fram och tillbaka. Hennes ansiktsuttryck är lugnt och allvarligt. Jag står helt stilla och stirrar bara på de fyra upplysta fönstren, eftersom de är de enda formerna vars skarpa kanter inte virvlar runt överallt.

“Fuck”, säger hon igen. Hon lutar sig tillbaka och andas ut. Hon knäpper igen enheten.

Hon reser sig upp och glider genom det trånga utrymmet mot mig. Jag flyttar mig för att släppa ut henne.

Hon kommer ut ur mörkret och rynkar på näsan åt solljuset. Hennes hår är långt och svart och hänger som en gardin ner till knäna.

“Du hade sönder min maskin”, säger hon. Hennes ögon fastnar på mina. Jag känner mig upphetsad av hennes blick. Hon sträcker ut en lång hand mot mig och ger mig en snabb, hård smäll över kinden. Det svider och känns bra. På något sätt förstår jag att detta kommer att hjälpa allt att sluta röra sig, och det gör det.

“Jag är domaren över ditt öde”, säger hon. “Det låter mer spännande än det är. Jag får lika lite betalt som du. Det var meningen att du skulle falla från den där avsatsen idag.”

Jag tittar bort mot kanten av rummet, där allt fortfarande hänger i luften. Sedan tittar jag tillbaka på henne. Hennes ögon fängslar mig. Hon rullar dem upp och ner över min kropp, utan någon särskild effekt. Hon är som den tidiga morgonsolen. Outgrundlig och utstrålar något.

“68% av universum är mörk energi. 27% är mörk materia. Bara 5% är den typ av energi och materia som du kan röra vid, se och förstå.”

Jag kan fortfarande inte säga någonting. Blicken hon ger mig genomborrar mig som en pil. Hon verkar lite irriterad över min tystnad nu. Hon suckar och sätter sig på marken och skjuter håret ur ögonen. Hon tittar på enheten i sitt knä. Det är som en liten dator, gjord av mörkgrå kraftig plast. Hon är på väg att öppna den igen, tvekar och kastar den sedan åt sidan.

“Strunt samma”. Den träffar cementen och ger ifrån sig ett fint skramlande ljud.

“Minns du när din moster åkte till sjukhuset när du var liten?”

Jag blir överraskad, rensar halsen och lyckas till slut få fram ett ord. “Ja.”

“När du var där för att besöka henne och kom in i sjukhusets cafeteria, satt din familj runt bordet, kommer du ihåg?”

“Ja”, säger jag igen.

“Du kom fram till bordet och drog ut den första stolen, och du tänkte sätta dig, men sedan sa din pappa att det var meningen att din moster skulle sitta vid bordet, och du blev upprörd. Så du sa till din pappa: “Hon kan sitta någon annanstans. Hon sitter i rullstol, den har hjul av en anledning. Det är för att man ska kunna flytta den vart man vill.”

Min mun hänger öppen medan jag försöker bearbeta denna information. Jag kommer på mig själv, stänger munnen och sväljer. “Jag antar att jag sa det.” Jag är extremt generad.

“Din pappa tyckte att det skulle vara trevligt för din moster att vara vänd mot fönstret, eftersom hon inte hade varit ute ännu efter bilolyckan, och hennes sjukhusrum hade andra personer som delade det, och hennes säng var längst bort från fönstret där inne. Men du var trött och grinig och vägrade att flytta på dig för hennes skull. Faktiskt, och jag är inte säker på om du vet det här, så var hon redan i cafeterian och kom ganska nära er, och hon hörde dig säga det. Hon blev sårad av det, inte mycket, men eftersom hon var i sitt försvagade tillstånd. De vuxna kom tyst överens om att bara borsta bort det så att det inte skulle bli en scen. Alla hade viktigare saker att ta itu med. Hon glömde dock aldrig riktigt bort det, även om hon försökte.”

Blodet rusar till mitt huvud nu. Jag är förkrossad.

“Jag menar, jag förlåter dig, du var ju bara ett barn. Barn är jävla skitstövlar. Du menade egentligen ingenting med det. Men hur som helst”, säger hon och packar upp en gul klubba som hon har dragit upp ur byxfickan och suger högt på den,

“De tyckte att det var en rolig tidpunkt för dig att betala för det. Eller åtminstone kanske att du var redo att bli ödmjuk på ett nytt och aldrig tidigare skådat sätt. Det var bara den briefing jag fick. Korrelationen mellan briefingen och ödets utgång är alltid ganska vag. De kan vara mer som förslag eller förutsägelser om hur du kommer att känna inför situationen senare, vad den kan få dig att tänka på eller reflektera över mer djupgående. Det är inte så svartvitt som i gamla testamentet när det gäller rättvisa. Det är inte riktigt vad allt det här handlar om. Men ja, i princip var det meningen att jag skulle se till att du föll.”

Jag tittar bort från henne, tillbaka ut och över avsatsen. Jag minns hur långt fallet skulle ha varit.

“Tänk om jag hade dött?” frågar jag henne. “Och vadå, tänkte du knuffa mig?”

Hon fnyser och skakar på huvudet.

“Nej. Jag behöver inte röra dig direkt för att få saker att hända. Det är det den här saken är till för.” Hon knuffar till den lilla datorn med skospetsen. “Oddsen för att du skulle dö var nästan obefintliga, och även oddsen för att du skulle bli allvarligt handikappad var låga. Egentligen skulle det handla om att du skulle uppleva fallet. En återställning av systemet. Jag vet inte riktigt. Strunt samma.”

Jag gnuggar mitt ansikte med händerna. Hon smackar med läpparna runt godiset. Hon tittar på mig och det är som om hon kan känna min självömkan. Hon stoppar ner handen i fickan, tar fram en till och räcker den till mig.

Jag tar tacksamt emot den. Den är ganska stor och rektangulär. Väldigt gul. Jag packar upp den och stoppar den i munnen. Det smakar sött och surt. Texten på etiketten är på ett språk som jag aldrig har sett förut och uppenbarligen inte kan förstå.

“Stal dem från mitt förra jobb. Den var lättare. Jag gillar inte de här rättvisejobben. Jag tycker att det är töntigt att sona sina synder om det inte verkligen är ditt beslut, och det är det nästan aldrig. Det här jobbet var bra. En gammal dam hade jobbat i en godisfabrik i över fyrtio år. Hon kom hem en dag och jag såg henne sitta vid bordet efter sitt skift, och hon var trött, förstår du? Utmattad. Hon tillverkade godis varje dag. Så det är mitt jobb att vinkla solen genom fönstret så att den träffar den lilla glasskålen med karameller som hon har framför sig på helt rätt sätt. Så hennes ögon dras till den, och hon tar en i handen och gråter lite, och sedan på min bildskärm kan jag läsa hennes tankar och hon tänker “ja, det här är jäkligt goda karameller,” du vet? Ett fint ögonblick för oss båda. Det trevligaste uppdraget jag har haft på ett tag”.

Godiset är ganska gott.

“Jag antar att det inte var meningen att jag skulle träffa dig, va?” säger jag.

“Det skulle du definitivt inte. Det har aldrig hänt mig förut, eller någon annan på kontoret såvitt jag vet. Dina tankar lät dock konstiga precis innan du sabbade planen. Du var som en liten katt. Och jag antar att jag var distraherad, jag har slarvat.”

Jag kände mig plötsligt stolt. “Jag har alltid vetat att det fanns något slags spel”, säger jag. “Jag visste att jag en dag skulle kunna se genom väggarna.”

Hennes ögon smalnar igen. “Jag vet inte om jag skulle kalla det ett spel. Men ja, ‘verkligheten’ är en massa skit. Eller åtminstone finns det mer i den än man tror. Det är förvånansvärt tråkigt på de högre nivåerna också, kan jag säga.”

Jag sträcker mig efter datorn, men hon stoppar mig och slår hårt i marken med handen.

“Jag skulle inte röra den om jag var du. Vi borde inte röra varandra mer heller. Jag visste faktiskt inte ens att vi kunde prata eller interagera direkt alls, men jag är ganska säker på att vi bör vara försiktiga med att våra partiklar faktiskt kommer för nära.”

Jag är besviken och drar mig undan. Vi tittar på varandra. Hon läser av mitt ansikte och ser lite road ut.

“Men jag kan visa dig några saker.”

Hon plockar upp enheten, öppnar den och gör tecken åt mig att titta på skärmen tillsammans med henne.

“Den brukar inte flimra så här, så klart. Du förstörde den verkligen med din flygande hammare. Men jag tror att så länge jag inte försöker göra något med vår nuvarande miljö, kan vi fortfarande skanna runt bra. Fråga mig bara inte hur den här skiten fungerar, för jag vet inte.”

“Jag vet inte heller hur min iphone fungerar”, säger jag, “jag accepterar det bara som magi.”

För första gången ler vi mot varandra. “Okej, kolla in det här då,” säger hon.

På skärmen visas en hög med tärningar. “Jag såg de här tärningarna på ett annat jobb. Det var en kille, han var en samlare. Han spelade något slags nördigt spel. Tärningarna var så små, mindre än storleken på din lillfingernagel. Och de var staplade på varandra så här, på hörnet av hans byrå, sex stycken i en hög, utan att ramla omkull. Han var också en stor kille. Och han gick förbi dem varenda dag. Och jag tänkte, mannen, vet du? All din skit hade lika gärna kunnat levitera.”

Hon vänder sig förväntansfullt mot mig och hoppas att jag ska bli förvånad. Jag förstår uppenbarligen inte.

“Det är som om ni bara är magneter som går omkring i biologiska elektromagnetiska fält. Ni är så bundna till resten av världens rörelser att ni till och med kan stabilisera saker, som att ni kan skapa tröghet. Tycker du inte att det är vansinnigt?”

Jag blinkar åt henne. Hon förstår att det inte tänds något ljus i mitt huvud. Hennes ord är lika meningslösa som de på klubban. “Du är också en kanal. Koncept, idéer, känslor, öden, bilder, sånger, de rör sig genom dig och in i och ut ur dig. Dina vibrationsfrekvenser kan vara tillräckligt höga för att sänka skepp eller tillräckligt låga för att vika jävla origami.”

Hon tittar på mig igen som om hon tror att jag ska förstå. Den här gången blir hon frustrerad.

“Usch, och ni är sådana sensoriska varelser. Inte särskilt avancerade konceptuella tänkare. Visst. Det är riskabelt, eftersom den här saken är lite trasig, men jag ska bara visa dig.”

Innan jag hinner säga något skriver hon in något och marken smälter runt mig. Jag sitter i samma position, men midjedjupt i vatten. Och runt omkring mig skriker människor. Och marken rör sig i stora vågor runt mig, och jag är i ett rum med runda fönster, och in i dessa fönster rinner enorma mängder havsvatten. Jag hör hennes röst igen.

“Du… sjunk-… Titanic”.

Herrejävlar. En solstol flyger förbi mig. Vattennivån stiger och jag plaskar runt och blir galen. Jag börjar skrika och det känns som om jag drömmer, tills jag inser att det känns precis så. Så upplöses bilden, och det gör även min kropp. Min nästa vy är från insidan av väggen.

Jag ser henne från ovan. Hon suger på en blå klubba och tittar på något på sin dator. Det tar en sekund innan jag inser att hon tittar på en inspelning av de olympiska spelen. En äldre sådan, i svartvitt. Jag tänker att hon är väldigt vacker.

Plötsligt kraschar min hammare in i bilden, slår datorn ur händerna på henne och släcker det blå ljuset en kort stund. Hon plockar upp den igen, försöker sätta på den och slår den med sin öppna handflata. Hon är irriterad och hostar lite från dammet. Hon börjar skrika samma fraser som jag först hörde bakom mig, när jag låg på marken och just hade undvikit mitt öde. När vi närmar oss den del där jag lutade huvudet inåt för att titta på henne, återvänder jag till min kropp och vi sitter igen där vi satt förut.

Vi sitter bara en sekund medan mitt huvud slutar snurra. “Jag läste dina tankar, vet du,” säger hon. Jag säger “i ett litet webbläsarfönster bredvid din show?”. Hon ignorerar detta.

“Eftersom jag fick dig att se allt detta, och maskinen skickade dig tillbaka till detta ögonblick genom väggen och genom det nära förflutna, läste jag den tanke du hade just nu. Jag menar, jag läste den redan då, när hammaren kom. Osynkroniserat. Så jag visste att något var fel, eftersom det var omöjligt att du redan hade sett mig. Tur också, tänk dig att hammaren träffade mitt huvud. Det skulle ha varit dumt som fan.”

Jag har inget emot att hon vet att jag tycker att hon är vacker. Speciellt som hon tittade på de olympiska spelen. Så koncentrerad. Jag frågar henne vad det var som var så intressant.

“Jag gillar att titta på människor som är väldigt seriösa med saker som är vettiga för dem. Som att springa väldigt fort eller kasta något väldigt långt. Tillfredsställelsen de får av det är så ren ibland. Kanske var jag gjord av enkel materia som du en gång, jag förstår inte riktigt rörledningen från övervakad till övervakare, om det ens finns en. Jag antar att de berättar det för dig senare. Du vet förmodligen inte ens att du var här för att bygga uppsättningen för någon slags konstutställning. Ditt team skulle hänga upp en falsk vägg på fackverket så småningom, efter att ambulansen kom för att hämta dig. Jag har mycket mer extra information om allt det här än vad du har. Jag kan se hela den redan existerande men ändå inte helt förutsägbara formen av ditt liv. Och jag kan aldrig glömma hur formbara parametrarna för allt är. Mitt liv är ganska förvirrande, med all den här matrix, mörka materian, ödets domare-skiten, du vet?”

Jag nickar, även om jag inte är helt säker.

Till slut frågar jag henne: “Varför berättar du allt det här för mig?”

Och hon säger: “Jag är ganska säker på att jag just förlorade mitt jobb.”

Text: Angel Hafermaas

Personal Computer

The crew in charge of putting the windows in hasn’t been by yet, so the boss man told us to stay at least a meter away from the end of the floor at all times. I’m wearing my hard hat, which is basically decorative. I am putting together trusses (these long rails they hang lights, speakers, etc. on at events). I don’t really see the logic in installing event stuff before they’ve even put in windows or connected the plumbing, but I am delighted and easily accept this disorder. To attach two trusses together, you connect their protruding “eggs” and hammer spikes through them. Then you slip a device like a hairpin through a hole in each spike’s end so it can’t slip out when the whole thing is suspended.

The trusses are steel, and the head of the hammer they give you is pure copper. The idea is that the softer metal will not damage the corpus of the truss. The hammerhead takes all the blows alone and ends up looking squeezed and crumpled from both sides in. I take my time with the hammering, while my bored colleagues shuffle around, kicking bottle caps and little stones in the room one over.

Two clean strikes and a spike is in, and two more for good measure. I am bringing these trusses closer together. The sweat pearling on my forehead is hot and cold at the same time. A lot of apes enjoy having a reason to hit something really hard. I am also enjoying the fresh warm air of the summer morning as it flies through the open walls into my face. The sun is rising with a mysterious rhythm. Small birds are singing seriously amongst themselves. The colors of the early sunrise have given way to a sparkling light that makes the world a crystal. Through its proximity to the night it conducts a dark energy, and holds my eyes in a cool vice grip.

The parking lot below us is shining in the dew. There is mostly empty parking, but also a few parked cars, company vans, and one larger truck that the trusses arrived on. These are all standing by a chain link fence, which separates them from the foundations of a pool complex that was long abandoned and now recently destroyed. The sunken pools have filled with murky water. I step over the trusses, drawn in by the light flashing in patterns on the surface of this water. Floating in it are some of these talkative birds, spinning and washing themselves.

I am kneeling now, leaning on my distorted hammer in the dust, closer than boss man said was alright to be to the edge of the building. There is laughter caught in my throat. I wonder if the birds have any concept of what is artificial, or if they accept their bathing spot without asking why or how it came to be. At the same time, I am watching them with the hungry intensity of a little cat, lusting after their quickly beating and minuscule hearts. My left hand finds the room’s end ledge, and I just keep leaning forward, so funny is the moment and so careless is my desperate reaching for these birds and so much is this light making me lose sight of anything other than the feeling of it in my eyes and in my head.

Suddenly, I am tipping out of the hole. My stomach drops as I become aware of myself. My right hand, still gripping the hammer, is leading my body in its fall.

A random strength overtakes me, and I swing the hammer backwards and over my head, falling back on my ass and losing my grip on it in the process. The thing goes flying out of my hand, crashing easily through a thin divider wall. I am lying now on my back and the rig chains are swinging above me.

“Fuck!” comes a voice from behind. Sitting up, I look for the birds. They are holding completely still, frozen, some even mid-flight. The droplets of water that they’ve been disturbing are hanging, round in the air.

“This fucking thing…” the voice says, accompanied by the sound of flesh slapping hard plastic. I rise to my feet, trying not to get stuck on how strange it is to see light holding still in water, marking definite points instead of rippling on its surface.

I dust off my coverall, also to check if my body is still there. I take off my hard hat. Turning around, the room is spinning a little. I can see the white wall and its new hole in front of me, but blurry horizontal lines are splitting everything, moving out in waves from the middle of my field of vision. Rainbows running up and down them, superimposed on everything I see. All of this makes it confusing to walk. As I take a step, I stumble.

“You’re probably seeing these strange lines moving right now” says the voice. “This movement is always there, it’s just usually hidden in the things around you moving. So you’ll get used to it again soon. This really wasn’t supposed to happen”.

I’m slowly walking, and the voice is right, I am getting used to the ripples. Like a passing fever. I come to the hole, and look into the narrow space inside the wall. There is a whiteblue light filling it. The rippling intensifies. I am reminded of a video I saw where someone unknowingly brought home something super radioactive and you could see his phone camera being destroyed by the radiation in real time. You hear him cursing the camera, not making the mental leap between his mysterious treasure and the adversely affected video quality. I wondered about him a few times after that, and whether he lived long after, or maybe the video was fake. But it’s always somebody, it’s gotta be one of us – the person in the crushed by a falling vending machine statistic, or the person who took home the warhead. Any of those could be you.

The blue light is flickering a little and I’m hearing fingers on a keyboard. Leaning my head into the hole, finally I can see a face, lit up by it, by what I realize now is a screen.

She is wearing thin rimmed glasses. I can see large blue squares reflected in them. Her eyes are focused ahead, and there are small blue squares in them to match. They are darting back and forth. Her expression is calm, and serious. I am standing very still, just staring at these four illuminated windows, as they are the only shapes whose sharp edges are not swirling all around.

“Fuck”, she says again. She leans back, breathing out. She snaps the device shut.

She stands up, sliding through the narrow space towards me. I move to let her out.

She emerges from the darkness and scowls at the sunlight. Her hair is long, and black, and hangs like a curtain, to her knees.

“You broke my machine,” she says. Her eyes fix themselves on mine. I feel excited by her gaze. She reaches one long hand out to me, and gives me a quick, hard slap across my cheek. It stings and feels good. Somehow, I understand that this will help everything stop moving, and it does.

“I am the arbiter of your fate,” she says. “It sounds more exciting than it is. I get paid just as little as you do. You were supposed to fall from that ledge today.”

I look over to the edge of the room, where everything is still suspended in the air. Then, I look back over at her. Her eyes are transfixing me. She rolls them up and down my body, with no particular affect. She is like the early morning sun. Inscrutable, and radiating something.

“68% of the universe is dark energy. 27% is dark matter. Only 5% is the kind of energy and matter that you can touch and see and understand.”

I still can’t really say anything. The look she’s giving me is piercing me like an arrow. She seems a little annoyed at my silence now. She sighs and sits on the ground, pushing hair out of her eyes. She looks at the device in her lap. It’s like a little PC, made of dark-grey heavy-duty plastic. She is about to open it again, hesitates, then tosses it aside.

“Whatever”. It hits the cement and makes a nice clattering noise.

“Do you remember when your aunt went to the hospital when you were little?”

I’m caught off guard, clear my throat, and finally manage a word. “Yes”.

“Well when you were there to visit her and you came into the hospital cafeteria, your family was sitting around the table, remember?”

“Yes,” I say again.

“You got to the table and pulled out the first chair, and you were going to sit, and then your dad said that it was supposed to be your aunt’s place at the table, and you were upset. So you said to your dad ‘She can just sit somewhere else. She’s in a wheelchair, it has wheels for a reason. It’s so you can move it anywhere you want to.’”

My mouth is hanging open as I try to process this information. I catch myself, close my mouth, and swallow. “I guess I did say that”. I’m extremely embarrassed.

“Well your dad thought it would be nice for your aunt to face the window, since she hadn’t been outside yet after the car accident, and her hospital room had other people sharing it, and her bed was furthest from the window in there. But you were tired, and cranky, and you refused to move for her. Actually, and I’m not sure if you know this, she was already in the cafeteria, and was getting pretty close to you guys, and she heard you say that. She was hurt by it, not a lot, but since she was in her weakened state. The adults silently agreed to just brush it off so there wouldn’t be a scene. Everyone had more important things to deal with. She never really forgot about it though, although she tried to.”

Blood is rushing to my head now. I’m devastated.

“I mean, I forgive you, like, you were a kid. Kids are fucking assholes. You didn’t really mean anything by it. But anyways,” she says, unwrapping a yellow lollipop that she has pulled out of her pants pocket, and sucking on it loudly,

“They thought now was a funny time for you to kind of pay for that. Or at least, maybe that you were ready to be humbled in a new and unprecedented way. That was just the briefing I got. The correlation between the brief and the fate outcome is always sort of vague. They can be more like suggestions, or predictions of how you might feel about the situation later, what it might make you think of or reflect on more deeply. It’s not so black and white old testament-y about justice. That’s not really what any of this is about. But yeah, basically I was supposed to make sure that you fell.”

I look away from her, back out and over the ledge. I remember how far the fall would have been.

“What if I had died?” I ask her. “Also, what, you were going to push me?”

She snorts, shaking her head.

“No. I don’t need to touch you directly to make things happen. That’s what this thing is supposed to be for.” She nudges the little PC with the tip of her shoe. “The odds of you dying were close to none, and even those of you being seriously crippled were low. Really, it was supposed to be about you experiencing the fall. System reset kind of thing. I don’t know. Whatever”.

I’m rubbing my face with my hands. She’s smacking her lips around the candy. Looking over at me, it’s like she can feel my self-pity. She reaches back into her pocket, and pulls another one out, handing it to me.

I accept it gratefully. It’s pretty large, and rectangular. Very yellow. I unwrap it, put it in my mouth. It tastes sweet and sour. The script on its label is in a language I’ve never seen before, and obviously can’t understand.

“Stole those from my last job. That one was easier. I don’t like these justice-y ones. I think atoning for your sins is corny unless it’s really your decision, and it barely ever is. This job was good. Old lady, she works in this candy factory for over forty years. She’s home one day, and I’m watching her sit at her table after her shift, and she’s tired, you know? Exhausted. Making these candies every day. So it’s my job to angle the sun through the window, so it catches the little glass bowl of them that she has in front of her just right. So her eyes are drawn to it, and she takes one in her hand, tearing up a little, and then on my monitor I can read her thoughts and she’s thinking ‘well, these are damn good candies’, you know? Sweet moment, for both of us. Nicest assignment I’ve had in a while”.

The candy is pretty tasty.

“I guess I wasn’t supposed to see you, huh?” I say.

“You definitely weren’t. It’s never happened to me before, or to anyone else at the office as far as I know. Your thoughts were reading strangely right before you went off-script, though. You were being like a little cat. And I guess I was distracted, I’ve been slacking off.”

I suddenly felt proud. “I always knew there was some kind of game,” I say. “I knew one day I’d be able to look through the walls”.

Her eyes narrow again. “Well I don’t know if I would call it a game. But yeah, ‘reality’ is a bunch of shit. Or at least, there’s more to it than you think. Surprisingly boring at the higher levels too, though, let me tell you.”

I reach for the PC and she stops me, smacking the ground hard with her hand.

“I wouldn’t touch that if I were you. We shouldn’t touch each other any more either. I actually didn’t even know we could talk or interact directly at all, but I’m pretty sure we should be careful about our like, particles actually getting too close.”

I’m disappointed, and pull away. We look at each other. She’s scanning my face, looking a little bit amused.

“I can show you some things though.”

She picks up the device, opens it, and motions for me to look with her at the screen.

“It usually doesn’t flicker like this, obviously. You really broke it with your flying hammer. But I think as long as I don’t try to do anything with our current environment, we can still scan around just fine. Just don’t ask me how any of this shit works, because I don’t know.”

“I also don’t know how my iphone works,” I say, “I just accept it as magic”.

For the first time, we smile at one another. “Okay, so check this out,” she says.

The screen shows a stack of dice. “I saw these dice on another job. It was this guy, he was a collector. He plays some kind of nerdy game. These dice were so tiny, like less than the size of your pinky fingernail. And they were stacked on each other like this, on the corner of his dresser, six high, without falling over. He was a big guy, too. And he walked by them every single day. And I thought, man, you know? All of your shit might as well just be levitating”.

She turns to me expectantly, hoping I’ll be amazed. I clearly don’t understand.

“It’s like, you guys are just magnets, walking around, biological electromagnetic fields. You are so bound up in the rest of the world’s movement that you can even stabilize things, like you can create inertia. Don’t you think that’s insane?”

I blink at her. She understands that no light is going on in my head. Her words are as meaningless as those on the lollipop wrapper. “You’re a channel, too. Concepts, ideas, feelings, destinies, pictures, songs, they move through you and in and out of you. Your vibrational frequencies can be high enough to sink ships or low enough to fold fucking origami.”

She is looking at me again as if she thinks I’ll understand. This time, she’s getting frustrated.

“Ugh, and you’re such sensory creatures. Not very advanced conceptual thinkers. Fine. It’s risky, since this thing’s kind of broken, but I’ll just show you”.

Before I can say anything, she’s typing something in, and the ground is melting around me. I am sitting in the same position, but waist-deep in water. And all around me, there are people screaming. And the ground is moving in great undulations around me, and I am in a room with round windows, and into these windows is spilling huge amounts of seawater. I hear her voice again.

“You… are sink- the… Titanic”.

Holy shit. A deck chair flies past me. The water level is rising, and I’m splashing around, going insane. I’m starting to scream, and it feels like I’m dreaming, until I realize it feels exactly like that. So the picture dissolves, and so does my body. My next view is from inside of the wall.

I am watching her from above. She’s sucking on a blue lollipop and watching something on her PC. It takes me a second before I realize that she is watching a recording of the olympics. An older one, in black and white. I’m thinking how she is very beautiful.

Suddenly, my hammer crashes into the picture, knocking the PC out of her hands, briefly extinguishing the blue light. She picks it back up, trying to switch it on, hitting it with her open palm. She is annoyed, and coughing a little from the dust. She begins to scream the same phrases I first heard behind me, as I laid on the ground, having just avoided my fate. As we approach the part where I leaned my head in to look at her, I snap back into my body, and we are sitting again where we were sitting before.

We just sit for a second while my head stops spinning. “I was reading your thoughts, you know”, she says. I say “in a small browser window next to your show?”. She ignores this.

“Since I made you see all of that, and the machine sent you back to this moment through the wall and through the near past, I was reading that thought you had just now. I mean, I was reading it back then, when the hammer came. Out of sync. So I kind of knew something was wrong, since it was impossible that you had already seen me. Lucky too, imagine the hammer hit my head. That would have been stupid as fuck”.

I don’t mind that she knows that I think she is beautiful. Especially the way she was watching the olympic games. So concentrated. I ask her what about it was so interesting.

“I like to watch people being very serious about things that make sense to them. Like running very fast or throwing something very far. The satisfaction they get from it is so pure sometimes. Maybe I was made of simple matter like you once, I don’t really understand the surveilled to surveillour pipeline, if there is one, even. I guess they tell you that later on. You probably don’t even know that you were here building the set for some kind of art show. Your team was gonna suspend a fake wall on that truss eventually, after the ambulance came for you. I have a lot more extra information about all of this than you do. Like, I can see the entire pre-existing yet still not entirely predictable shape of your life. And I can never forget how malleable the parameters of everything are. My life is pretty confusing, with all this matrix, dark matter, arbiter of fate shit, you know?”

I nod, though I’m not totally sure.

Finally, I ask her: “Why are you telling me all of this?”

And she says, “Well, I’m pretty sure I just lost my job”.

Text: Angel Hafermaas