beate björkengren – Purgatory Magazine

Texterna

Det var känt att en dag det året hade det gjorts en viss upptäckt av texter i byn X. Byn, som ligger vid gränsen till Esterbergen, har mindre aktivitet än grannstäderna och har förblivit relativt ostörd av omvärlden. Det är en liten by med en minskande befolkning som främst försörjer sig på boskapsskötsel. Då den inte haft någon riktig påverkan på områdets historia har den till stor del gått obemärkt av resten av världen och betraktats som inget mer än en stillsam liten by av grannstäderna.

Upptäckten av texterna gjordes i slutet av mars av en invånare i byn. De hittades av en snickare inuti byns kyrka, ett obetydligt litet kapell som byggts i slutet av 1700-talet. Texterna upptäcktes under ett restorationsarbete av snickare, som funnit ett litet utrymme bakom altarets relief, en avbildning av det lokala skyddshelgonet Sankta Anna. De verkade ha varit väl gömda, eftersom den lilla öppningen hade gått obemärkt fram tills dess. gömda uti den lilla skåran hittade alltså snickaren dessa texterna. Förbryllad till en början betraktade han dem som inget särskilt och utan att närmare undersöka dem slängde han dem med det övriga skräpet. Men efter en orolig natt av drömmar bestämde sig mannen, som var av en (djupt) troende natur, för att återvända nästa dag och hämta dem. När han senare blev frågad om detta hävdade han att hans drōmmar gett honom ett märkligt varsel. Det var en mörk natt, och han stod framför havet (trots att han aldrig tidigare hade sett det i sitt liv). Uti den becksvarta natten fanns inget att se förutom de blixtrar av åska som emellanåt fãrdades över himlen. Plötsligt slog åskan ned i fjärran horisonten. Den tillfälliga belysningen lyste havet upp och avslöjade en hisnande syn. Som om den lystes upp av den korta ljusglimten blev en kvinnas gestalt synlig på den avlägsna horisonten. Hon kan inte ha varit av mänsklig natur (hon var alltför stor för att kunna ses på så långt avstånd och hennes gestalt var inte tillräckligt tydlig för att bli uppfattad), men snickaren var utan tvivel att hon verkligen var en kvinna. Hennes gestalt verkade locka honom från bortom havet. Utan att kunna ta ögonen från henne, kände mannen sig tvingad att gå ut i det iskalla vattnet och en kyla sköljde genom hans kropp medans hans ben ofrivilligt vandrade ut i havet. Han vandrade längre och längre ut tills han var helt nedsänkt i den kalla mörkret. Men kvinnans gestalt på horisonten fortsatte att leda honom mot sig medans den lyste klart som ett bål. Det var i den stunden han vaknade. Övertygad om att detta hade varit en vision av Sankta Anna återvände han nästa dag och sökte igenom skräpet från föregående dag och fann så småningom de bortkastade papperen.

Tyvärr hade de blivit utsatta för vädret vilket hade skadat materialet och som ett resultat var vissa av sidorna skadade bortom igenkänning, men majoriteten av texterna kunde fortfarande läsas. Mannen tog först med sig texterna hem utan att berätta om dom för någon. När han senare blev frågad om anledningen till detta svarade han bara att han hade känt sig tvingad att gömma dem. Han hade trott att hans drömmar hade varit ett tecken på att han hade blivit utvald av Sankta Anna och att det som stod skrivet i texterna var menat endast för honom.

Texterna verkar främst bestå av dåligt utförda kopior av katolska missaler och brevirier, som troligtvis gjorts av en prästkandidat. Även om en exakt datering ännu inte har fastställts, tror man att de kan ha skrivits senast under tidigt 1800-tal. Anledningen till att dessa oansenliga texter suttit fast bakom en relief är okänd, men vissa tror att det kan helt enkelt ha varit en slump. Med undantag av en tämligen vacker rendering av Catechismus Romanus verkar texterna vara av liten betydelse, men ett av segmenten sticker ut från resten av texterna. Det uppträder i slutet av en ofullständig kopia av hymnen Pange Lingua. Resten av sidan innehåller vad som verkar vara ett chiffer eller kanske en kort dikt, skriven på övre tyska istället för latin.

“Nedsänkt i sömnens ocean

Vilar den sänkta drottningen

Drömmandes fram sin egen gestalt

Ödet hennes tillvaro bestämmer

Med en andedräkt som föregår hennes födelse

Byter du din vilja mot hennes”

Betydelsen av texten har förblitt omstridd och det antas ha varit ett senare tillägg till pergamentet. Det teoretiseras att det kan ha någon betydelse relaterad till Sankta Anna, på grund av dess beskrivning av en kvinnlig person, men de flesta forskare avfärdar det. Vissa förespråkar att det kan ha en betydelse relaterad till alkemi, då det är känt att det kortvarigt kortvarigt bodde en präst i byn som var känd för sitt intresse för alkemi innan han dog i en epidemi. Den vanligaste teorin är dock att det är personliga nedteckningar från antingen en präst eller prästkandidat och inte rymmer någon större betydelse.

Under dagarna som följde efter fyndet av texterna började en rad märkliga händelser inträffa i byn. Första natten rapporterades det att människor hade sett ett konstigt ljus i byns utkant. När myndigheterna skickades för att undersöka fenomenet nästa dag upptäckte de att marken hade grävts upp och bildat en hög vid sidan av. Till en början ansågs det inte vara något att oroa sig för, men dagarna gick och högen växte i storlek. Det verkade till slut som att den som låg bakom detta dåd försökte forma högen till någon sorts gestalt. Byrådet blev så småningom oroade över denna bisarra händelse och eftersom de var oroliga att de kunde ha att göra med någon sorts plundrare eller sinnesrubbad person anvisade de några av byborna att bevaka platsen. Vissa nätter blev en grupp bybor utnämnda för att vakta platsen, men efter nätter och nätter av väntan återvände de varje gång utan att ha lyckats fånga någon. Men alltid under den natten då de tänkte ge upp vaknade de än en gång till en hög som hade vuxit och formats till en alltmer grotesk gestalt som kanske vid den tidpunkten inte längre liknade en människa mer ett buskage skulle för den fantasilösa blicken. Denna process fortsatte i veckor och sedan månader, och det blev så småningom en källa till spöklika rykten i byn. Folk sa att det kunde vara av en hemlig kult som gjorde det, människor under demonisk påverkan, eller kanske var det inte ens en mänsklig bedrift utan marken själv hade rört sig genom geografiska krafter på något sätt. Men kanske mest bisarrt av allt var att ingen verkade ha modet att förstöra den konstiga statyn. Kanske var det rädsla för det okända ursprunget till detta fenomen, men ingen försökte att demontera den så därför fortsatte den mysteriöst att byggas upp medans den stod ensam i byns utkant som om den plikttroget vakade över den. Människor hade sedan länge gett upp att försöka hitta den som låg bakom allt detta och när månaderna gick kom statyn så småningom att verka vara nära sin fullbordan och började sakta ta formen av en kvinna.

På sommarsolståndets dag inträffade en kris i byn. Under natten hade det skett ett mord. Det var ett grymt mord, men kanske, sett i termer av inneboende egenskaper, var det ändå ett enkelt mord. En familj hade blivit mördad. Kropparna hade fått halsarna uppskurna. Det som var ännu mer oroande med mordet var att kropparna hade blivit tömda på blod och lämnat efter sig en scen som var alltför prydlig för omständigheterna. Byn genomsöktes omedelbart efter mördaren, men det dröjde inte länge innan han hittades. Han hade varit oförsiktig och en av byborna hade sett honom utanför familjens hus kvällen före mordet. Mannen som anklagades var ingen annan än snickaren själv som hade hittat texterna. Mannen motsatte sig inte att hans hus genomsöktes och bevis för hans skuld hittades snabbt. Trots att alla detaljer inte är kända är det säkert att han verkligen hade tömt kropparna på deras blod och förvarat det i sitt hem. Men mannen hade inga problem med att bli arresterad och verkade inte särskilt bekymrad över sin situation. Kanske hade han accepterat att han skulle bli upptäckt? Eller kanske kände han att det var en chansning med ödet? Oavsett vilket gjorde mannen inget motstånd och eskorterades lugnt bort. Vid rättegången fälldes han snabbt för morden. Rättegången var kort och mannen gjorde inget försök att försvara sina handlingar, utan erkände att det var han som hade gjort det utan minsta tecken på ånger. När han blev tillfrågad om sina motiv hänvisade mannen lugnt till texterna han hade hittat i kapellet, om och om igen. “Någon måste ha gjort det. Om inte jag, så någon annan… Kanske var det bara en tillfällighet att jag stötte på skrifterna, men på inget sätt var det mindre av en tillfällighet att det var jag som skulle forma henne. Vid den tiden det skrevs var allt redan bestämt, allting. Men jag inser nu att det kanske inte var mitt öde att fullborda henne. Nej… kanske är det för någon som ännu ska komma… Eller någon som redan har varit. Hur som helst spelar det ingen roll för oss. Vi är bara skuggor av hennes dröm som hon ännu inte har fötts in i.” När han blev tillfrågad varför han begått morden svarade mannen bara: “För utan blod som rinner i hennes ådror, hur kan hon någonsin hoppas röra sig?”

Det var en bisarr ritual. Genom att forma en kropp från jordens element hade han tycks ha försökt att skapa en människa av ingenting. Det verkade vara en nästan alkemisk process han hade försökt sig på, som om han kunde byta ut sin vilja mot någon annans. Men vad styrde honom? Något som liknade ödet? Om så var fallet, kanske vi bara är brickor för dem som styr det, för de som redan har andats in i existens långt innan de tar sina första…

Ett försök att förstöra statyn gjordes aldrig. Byns myndigheter föreslog det, men förslagen förblev olösta och ouppföljda till förmån för mer brådskande ärenden och de glömdes så småningom bort och försvann i historiens glömda högar av papper. Så kom det sig att drottningens gestalt fortfarande förblir stående i byns utkant, en syn för dem som besöker den. Hon står där väntande, förväntar sig sin fullbordan. Byborna vänder bort blicken när de passerar henne, kanske mer av förnekelse än avsky. Att titta på henne skulle vara att erkänna hennes oundvikliga fullbordan, hennes födelse i världen och hennes redan uppfyllda öde. Kanske är hon redan född men bara sovande i kosmos, hennes drömmar ekar profetian om sin egen existens, väntandes på den dag då någon annan dyker upp för att återuppta formandet av hennes öde.

Text: Beate Björk
Bild: Pierre-Louise Herold

The Texts

It was known that on a day that year there had been a certain discovery of texts in the village of X. The village, located on the border of the Ester Mountains, sees little activity compared to the neighboring towns and has remained relatively undisturbed by outsiders. It is a small village with a dwindling population mainly sustaining itself on pastoralism. Having had no real impact on the history of the area it had largely gone unnoticed by the world and seen as nothing but a tranquil little hamlet by neighboring towns.

In late March the discovery of the texts was made by a resident of the village. They had been found by a carpenter lodged inside the village church, an inconspicuous small chapel constructed in the late 18th century. Working on restorations of the altar, the carpenter had discovered the texts when he found a slight space behind the altar relief, a depiction of the local patron Saint Anne. Having been seemingly well hidden, the small breach seemed to have gone unnoticed until that point. Stashed into this small crevice was where the texts were found by the carpenter. Confounded at first, he thought of them to be nothing particular at first and without barely examining them they were discarded with the rest of the debris. However, after a restless night of dreams, the man who was of a devout disposition, decided to return the next day and retrieve them. When questioned about this later he claimed to have had a strange premonition in his dreams. It was a dark night, and he was standing in front of the sea (even though he had never witnessed it in his life before). In the pitch black night there was nothing to see except for the occasional flash of thunder. Then, suddenly, the thunder struck in the far horizon. Upon it, the sea briefly lit up, revealing a breathtaking sight. As if illuminated by the brief flash of light, the form of a woman became visible on the far horizon. Surely, she cannot have been of human nature (for she was far too great of shape to have been a person to be seen from that far away and her form was not tangible enough to be perceived) yet the carpenter had no doubt she was indeed a woman. Her form seemed to beckon him from afar. Without being able to take his eyes off of her, the man was compelled to enter the icy water, sending a shock of cold through his legs as he stepped in. He waded further and further until he was submerged completely in the cold darkness. Yet, the shape of the woman on the horizon shone brightly as a pyre, guiding him towards her. It was at that moment he woke up. Convinced that this had been a vision of Saint Anne he returned the next day and searched through the debris from the previous day, eventually finding the discarded papers.

Unfortunately, exposure to the elements had procured damages upon the material and as a result some of the pages were damaged beyond recognition, but the majority of it was still able to be read. The man initially brought the texts back home with him without notifying anyone of them. When asked about the reason for this later he only answered that he had felt compelled to hide them. He had thought that his dreams had been a sign that he had been chosen by Saint Anne, that whatever was written in those texts was meant for him alone.

The texts seem to consist of mainly poorly made copies of catholic missals and breviaries, primarily thought to be the product of a seminarian. While an accurate dating has yet to be produced, they are thought to have been written by the early 19th century at latest. The reason for these unremarkable texts to have been lodged behind the relief remain unknown, but some think it could’ve simply have been due to an accident. While the texts seem of little importance, apart from a rather aesthetical rendering of the Catechismus Romanus, there is one particular segment which stands out from the rest of the texts. It appears on the end of an unfinished copy of the hymn Pange Lingua. The remainder of the page contains what seems to be a cipher or perhaps a brief poem, written in upper German as opposed to latin.

“Submerged in the ocean of slumber

The plunged queen rests

Dreaming up her own form

Fated to be

Her breath precedes her birth

Exchange thine will for hers”

The meaning of the text remains disputable and it is thought to have been a later addition to the parchment. It is theorized that it may have some meaning related to Saint Anne, due to its description of a female subject, but most scholars dismiss it. Some people think that it might have an alchemical meaning, as it is known that there had briefly lived a priest in the village who had been known for his interest in alchemy before dying in an endemic. However, the most common theory is that it is the personal scribblings of either a priest or seminarian, to be taken to hold no greater meaning.

On the days following the finding of the texts, a series of strange happenings started to occur in the village. On the first night, there were reports of people seeing a strange light on the edge of the village. When sent to investigate the next day, officials found that the ground had been dug up and piled up on the side. It was not thought to be a reason for concern at first, but as the days passed the pile would only increase in volume and eventually it would seem that whoever had been doing it had started to form the pile into some sort of shape. The town’s council eventually started getting concerned about the bizarre occurrence and, fearing they could be dealing with some sort of plunderer or a person of deranged nature, they assigned some of the townsfolk to keep watch for the perpetrator. Some nights there would be a group of people guarding the site, however, after nights and nights of waiting they would return unsuccessful each time, not having been able to catch anyone. And then at the very night when they would give up they would once more awaken to the pile having grown, being more and more shaped into some grotesque figure that perhaps at the time would’ve not resembled a human more than a thicket of bushes might to the unimaginative eye. This process continued for weeks and then months and it eventually came to be a source of ghostly rumors in the village. People were saying that it could be the work of a secret cult, of people under demonic influences, or perhaps it was not even a feat of humans and instead the ground itself had moved by geographical forces somehow. However, most bizarre of all perhaps was that no one seemed to have the courage to destroy the strange statue. Perhaps it was fear of the unknown nature of this phenomena but there was not even a single attempt by anyone to dismantle it and so it kept on mysteriously being built, standing alone at the edge of the village as if dutifully watching over it. People had since long given up on trying to find who was causing all of this and as the months passed the statue would eventually come to seem to be near its completion, slowly starting to take the shape of a woman.

On the day of the summer solstice an emergency happened in the village. During the night a murder had occurred. It was a gruesome, yet perhaps by terms of intrinsicality it was a simple murder. A family had been killed. The bodies had their necks sliced open. What was more disturbing about the murder was that the bodies had been drained of blood, leaving behind a scene that was much to tidy for its circumstances. The town was immediately searched for the murderer, but it was not long until he was found. He had been careless, and one of the villagers had seen him outside of the family’s house on the eve of the murder. The man accused was none other than the carpenter who had found the texts himself. The man did not object to having his house searched and evidence of his guilt was quickly found. While the complete details are not known, what is certain is that he had indeed drained the bodies of their blood, and kept it stored in his dwelling. Yet the man had no qualms about being arrested and showed to particular distress for his situation. Perhaps he had accepted that he would be found? Or perhaps he felt it to be a gamble with fate? Whatever the case, the man did not resist and was calmly escorted away. When tried he was quickly found guilty of the murders. The trial was short and the man made no attempt to defend his actions, but admitted that it was he who had done it without a sign of remorse. When asked about his motives, the man calmly referred to the texts he had found in the chapel, over and over. “Someone would have had to do it. If not me then another… Perhaps it was only a mere chance I came across the scriptures, yet by no means was it less of a coincidence that it was I who was to fashion her. After all, by the time it was written it had already been decided, all of it. However, I realize now that it was perhaps not my destiny to finish her. No… perhaps that is for someone yet to come… Or someone that has already been. At any rate, it is of no matter to us. We are simply but specters of her dream that she is yet to be born into.”

When asked about why he had committed the murders the man simply stated:

“Because without blood running through her veins, how can she ever hope to move?”

It was a bizarre ritual. Fashioning a body from the elements he had seemingly tried to create a human out of nothing it seemed as. Indeed, it appeared to be an almost alchemical process he had attempted, as if he could’ve exchanged his will for another’s. But what had he been guided by? Something like fate? If so, then perhaps we are nothing but pawns to the ones who will it, for those who have already been breathed into existence long before they would take their first…

An attempt to demolish the statue was never made. Officials of the village proposed it, however, in the end the proposals were left unsigned and unenacted in favor of more pressing matters and were eventually left forgotten to fade away into history in some buried pile of papers. And so it came to be that the shape of the queen still stands at the end of the village, a sight for anyone entering it. She waits, biding her time while she anticipates her completion. The villagers turn away their gazes when they pass her, in denial perhaps more so than aversion. For to look at her would be the acknowledgement of her inevitable finishing, of her birth into the world, and her already fulfilled destiny. Perhaps she is already borne but simply slumbering in the cosmos, her dreams echoing the prophecy of her own existence, waiting for the day another one appears to resume the fashioning of her fate.

Text: Beate Björk
Image: Pierre-Louis Herold

Retreat

if i look at you now
my sentiment is this: teeth shatter,
i cower up like a dying dog
sweat trickling down my forehead like beady arrows
aiming for my
stomach growling to expedite you from my guts.
you are my swelling guilt
my mistakes past midnight

your charm, and modest provenance
drew me in inconspicuously
a dance as natural as
one fancied danced before
within the realm of predictability

yet like every dress
you hid a petticoat
far too hideous for your own reticence
my curiosity unknowingly nudging on your calves
eager to devour you
conviction and all

among my ribs you grow now
a slithering skin inside of mine
a parasite upon my flesh
as i turn into a jumbled mess of melting marrow
you wrestle control over my
willing joints

i fret at your presence,
at my own yearning,
our past and future
your journey to my lips proved far too fruitful
: we manifest as juxtapositioned beings

being better off
your worst enemy
swearing:
never having you tread the curves of my arteries again
i light a candle to my own folly
every damn time

Text: Beate Björk
Image: Zola Gorgon

Reträtt

om jag ser på dig nu
så är detta känslan: tänder spräcks,
jag kryper ihop som en döende hund
svetten rinner ner för min panna i pilar av pärlor
siktandes mot
min mage, som morrar efter att vräka dig från mitt inre.
du är min svällande skuld
mina misstag efter midnatt

din charm, ditt blygsamma ursprung
drog obemärkt in mig
en dans lika naturlig som
den man trotts dansat förut
i det förutsägbaras värld

men som varje klänning
dolde du en underkjol
alltför otäck för din egen aktsamhet
omedvetet stötte min nyfikenhet emot dina vader
ivrig att förtära dig
med övertygelser och allt

bland mina revben växer du nu
en slingrande hud inuti min
en parasit i köttet mitt
när jag blir till en röra av smältande märg
så brottar du ner mina villiga lemmar

jag gräms för din närvaro,
och min egen längtan,
vårt förflutna och framtid
din alltför fruktsamma resa till mina läppar
: så manifesteras vi som sammanställda varelser

bättre hade jag varit
som din värsta fiende
svär jag:
aldrig mer ska du vandra mina artärers kurvor.
jag tänder ett ljus för min egen dumhet
varje jävla gång

Text: Beate Björk
Bild och översättning: Zola Gorgon

En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björk

A date with Thanatos

Through the night I walk,

empty shadows paving the way

like streetlights.

On a date with Thanatos,

his bony hands clasping mine.

A unison in life, sanctioned in death.

Promised a ring of poppy

one day (night).

He’s a mediocre magician,

getting stuck in his own escape tricks.

He lights my cigarette upside down,

happy to support a lethal habit

to see me sooner.

He lifts me up to peek over the fence.

The grass isn’t always greener,

but it is grass nonetheless.

Dipping our feet in the dark abyss, Lethe

flows by us,

a never ending highway,

his brother skating down it.

No one can skate like him

and yet

he only looks to skate like his brother,

forever the imitation of an Ollie.

Running past the suburban homes

housing the dead,

the dog on old man hades porch barking threefold.

For fun we smash mailboxes,

twelve times.

I run faster

but he always catches me,

cradling me in his cold embrace;

a reminder of this

once-in-a-lifetime-encounter.

Enveloped by his mother,

making love inside her womb,

this union can’t last more than

forever.

Sad to be a one-night stand,

but knowing an awkward run in IS inevitable.

cradle

to be born into the grave
not willing, nor able
the lilacs growing eventually in spring

lulled gently by the cradle
the rotting carcasses of unfulfilled wishes tipping over the edges,
growing like mold

it didn’t have to be that way but it was
and it became the march through the night all of us
like the dance macabre
became morbid figures
dancing the night away

it wasn’t like we had a chance to become
ourselves or anything
after all,

a birth rooted in death is, figuratively, an preemptive strike

living
like burning candles in the wind
not really understanding the meaning of heat

it is fragile

Text: Beate Björk
Image: Alexander Norton, “Was ist loss?”, 2015