Category Archives: prose

Texterna

Det var känt att en dag det året hade det gjorts en viss upptäckt av texter i byn X. Byn, som ligger vid gränsen till Esterbergen, har mindre aktivitet än grannstäderna och har förblivit relativt ostörd av omvärlden. Det är en liten by med en minskande befolkning som främst försörjer sig på boskapsskötsel. Då den inte haft någon riktig påverkan på områdets historia har den till stor del gått obemärkt av resten av världen och betraktats som inget mer än en stillsam liten by av grannstäderna.

Upptäckten av texterna gjordes i slutet av mars av en invånare i byn. De hittades av en snickare inuti byns kyrka, ett obetydligt litet kapell som byggts i slutet av 1700-talet. Texterna upptäcktes under ett restorationsarbete av snickare, som funnit ett litet utrymme bakom altarets relief, en avbildning av det lokala skyddshelgonet Sankta Anna. De verkade ha varit väl gömda, eftersom den lilla öppningen hade gått obemärkt fram tills dess. gömda uti den lilla skåran hittade alltså snickaren dessa texterna. Förbryllad till en början betraktade han dem som inget särskilt och utan att närmare undersöka dem slängde han dem med det övriga skräpet. Men efter en orolig natt av drömmar bestämde sig mannen, som var av en (djupt) troende natur, för att återvända nästa dag och hämta dem. När han senare blev frågad om detta hävdade han att hans drōmmar gett honom ett märkligt varsel. Det var en mörk natt, och han stod framför havet (trots att han aldrig tidigare hade sett det i sitt liv). Uti den becksvarta natten fanns inget att se förutom de blixtrar av åska som emellanåt fãrdades över himlen. Plötsligt slog åskan ned i fjärran horisonten. Den tillfälliga belysningen lyste havet upp och avslöjade en hisnande syn. Som om den lystes upp av den korta ljusglimten blev en kvinnas gestalt synlig på den avlägsna horisonten. Hon kan inte ha varit av mänsklig natur (hon var alltför stor för att kunna ses på så långt avstånd och hennes gestalt var inte tillräckligt tydlig för att bli uppfattad), men snickaren var utan tvivel att hon verkligen var en kvinna. Hennes gestalt verkade locka honom från bortom havet. Utan att kunna ta ögonen från henne, kände mannen sig tvingad att gå ut i det iskalla vattnet och en kyla sköljde genom hans kropp medans hans ben ofrivilligt vandrade ut i havet. Han vandrade längre och längre ut tills han var helt nedsänkt i den kalla mörkret. Men kvinnans gestalt på horisonten fortsatte att leda honom mot sig medans den lyste klart som ett bål. Det var i den stunden han vaknade. Övertygad om att detta hade varit en vision av Sankta Anna återvände han nästa dag och sökte igenom skräpet från föregående dag och fann så småningom de bortkastade papperen. 

Tyvärr hade de blivit utsatta för vädret vilket hade skadat materialet och som ett resultat var vissa av sidorna skadade bortom igenkänning, men majoriteten av texterna kunde fortfarande läsas. Mannen tog först med sig texterna hem utan att berätta om dom för någon. När han senare blev frågad om anledningen till detta svarade han bara att han hade känt sig tvingad att gömma dem. Han hade trott att hans drömmar hade varit ett tecken på att han hade blivit utvald av Sankta Anna och att det som stod skrivet i texterna var menat endast för honom.

Texterna verkar främst bestå av dåligt utförda kopior av katolska missaler och brevirier, som troligtvis gjorts av en prästkandidat. Även om en exakt datering ännu inte har fastställts, tror man att de kan ha skrivits senast under tidigt 1800-tal. Anledningen till att dessa oansenliga texter suttit fast bakom en relief är okänd, men vissa tror att det kan helt enkelt ha varit en slump. Med undantag av en tämligen vacker rendering av Catechismus Romanus verkar texterna vara av liten betydelse, men ett av segmenten sticker ut från resten av texterna. Det uppträder i slutet av en ofullständig kopia av hymnen Pange Lingua. Resten av sidan innehåller vad som verkar vara ett chiffer eller kanske en kort dikt, skriven på övre tyska istället för latin.

“Nedsänkt i sömnens ocean

Vilar den sänkta drottningen

Drömmandes fram sin egen gestalt

Ödet hennes tillvaro bestämmer

Med en andedräkt som föregår hennes födelse

Byter du din vilja mot hennes” 

Betydelsen av texten har förblitt omstridd och det antas ha varit ett senare tillägg till pergamentet. Det teoretiseras att det kan ha någon betydelse relaterad till Sankta Anna, på grund av dess beskrivning av en kvinnlig person, men de flesta forskare avfärdar det. Vissa förespråkar att det kan ha en betydelse relaterad till alkemi, då det är känt att det kortvarigt kortvarigt bodde en präst i byn som var känd för sitt intresse för alkemi innan han dog i en epidemi. Den vanligaste teorin är dock att det är personliga nedteckningar från antingen en präst eller prästkandidat och inte rymmer någon större betydelse.

Under dagarna som följde efter fyndet av texterna började en rad märkliga händelser inträffa i byn. Första natten rapporterades det att människor hade sett ett konstigt ljus i byns utkant. När myndigheterna skickades för att undersöka fenomenet nästa dag upptäckte de att marken hade grävts upp och bildat en hög vid sidan av. Till en början ansågs det inte vara något att oroa sig för, men dagarna gick och högen växte i storlek. Det verkade till slut som att den som låg bakom detta dåd försökte forma högen till någon sorts gestalt. Byrådet blev så småningom oroade över denna bisarra händelse och eftersom de var oroliga att de kunde ha att göra med någon sorts plundrare eller sinnesrubbad person anvisade de några av byborna att bevaka platsen. Vissa nätter blev en grupp bybor utnämnda för att vakta platsen, men efter nätter och nätter av väntan återvände de varje gång utan att ha lyckats fånga någon. Men alltid under den natten då de tänkte ge upp vaknade de än en gång till en hög som hade vuxit och formats till en alltmer grotesk gestalt som kanske vid den tidpunkten inte längre liknade en människa mer ett buskage skulle för den fantasilösa blicken. Denna process fortsatte i veckor och sedan månader, och det blev så småningom en källa till spöklika rykten i byn. Folk sa att det kunde vara av en hemlig kult som gjorde det, människor under demonisk påverkan, eller kanske var det inte ens en mänsklig bedrift utan marken själv hade rört sig genom geografiska krafter på något sätt. Men kanske mest bisarrt av allt var att ingen verkade ha modet att förstöra den konstiga statyn. Kanske var det rädsla för det okända ursprunget till detta fenomen, men ingen försökte att demontera den så därför fortsatte den mysteriöst att byggas upp medans den stod ensam i byns utkant som om den plikttroget vakade över den. Människor hade sedan länge gett upp att försöka hitta den som låg bakom allt detta och när månaderna gick kom statyn så småningom att verka vara nära sin fullbordan och började sakta ta formen av en kvinna.

På sommarsolståndets dag inträffade en kris i byn. Under natten hade det skett ett mord. Det var ett grymt mord, men kanske, sett i termer av inneboende egenskaper, var det ändå ett enkelt mord. En familj hade blivit mördad. Kropparna hade fått halsarna uppskurna. Det som var ännu mer oroande med mordet var att kropparna hade blivit tömda på blod och lämnat efter sig en scen som var alltför prydlig för omständigheterna. Byn genomsöktes omedelbart efter mördaren, men det dröjde inte länge innan han hittades. Han hade varit oförsiktig och en av byborna hade sett honom utanför familjens hus kvällen före mordet. Mannen som anklagades var ingen annan än snickaren själv som hade hittat texterna. Mannen motsatte sig inte att hans hus genomsöktes och bevis för hans skuld hittades snabbt. Trots att alla detaljer inte är kända är det säkert att han verkligen hade tömt kropparna på deras blod och förvarat det i sitt hem. Men mannen hade inga problem med att bli arresterad och verkade inte särskilt bekymrad över sin situation. Kanske hade han accepterat att han skulle bli upptäckt? Eller kanske kände han att det var en chansning med ödet? Oavsett vilket gjorde mannen inget motstånd och eskorterades lugnt bort. Vid rättegången fälldes han snabbt för morden. Rättegången var kort och mannen gjorde inget försök att försvara sina handlingar, utan erkände att det var han som hade gjort det utan minsta tecken på ånger. När han blev tillfrågad om sina motiv hänvisade mannen lugnt till texterna han hade hittat i kapellet, om och om igen. “Någon måste ha gjort det. Om inte jag, så någon annan… Kanske var det bara en tillfällighet att jag stötte på skrifterna, men på inget sätt var det mindre av en tillfällighet att det var jag som skulle forma henne. Vid den tiden det skrevs var allt redan bestämt, allting. Men jag inser nu att det kanske inte var mitt öde att fullborda henne. Nej… kanske är det för någon som ännu ska komma… Eller någon som redan har varit. Hur som helst spelar det ingen roll för oss. Vi är bara skuggor av hennes dröm som hon ännu inte har fötts in i.” När han blev tillfrågad varför han begått morden svarade mannen bara: “För utan blod som rinner i hennes ådror, hur kan hon någonsin hoppas röra sig?”

Det var en bisarr ritual. Genom att forma en kropp från jordens element hade han tycks ha försökt att skapa en människa av ingenting. Det verkade vara en nästan alkemisk process han hade försökt sig på, som om han kunde byta ut sin vilja mot någon annans. Men vad styrde honom? Något som liknade ödet? Om så var fallet, kanske vi bara är brickor för dem som styr det, för de som redan har andats in i existens långt innan de tar sina första…

Ett försök att förstöra statyn gjordes aldrig. Byns myndigheter föreslog det, men  förslagen förblev olösta och ouppföljda till förmån för mer brådskande ärenden och de glömdes så småningom bort och försvann i historiens glömda högar av papper. Så kom det sig att drottningens gestalt fortfarande förblir stående i byns utkant, en syn för dem som besöker den. Hon står där väntande, förväntar sig sin fullbordan. Byborna vänder bort blicken när de passerar henne, kanske mer av förnekelse än avsky. Att titta på henne skulle vara att erkänna hennes oundvikliga fullbordan, hennes födelse i världen och hennes redan uppfyllda öde. Kanske är hon redan född men bara sovande i kosmos, hennes drömmar ekar profetian om sin egen existens, väntandes på den dag då någon annan dyker upp för att återuppta formandet av hennes öde.

Text: Beate Björk
Bild: Pierre-Louise Herold

The Texts

It was known that on a day that year there had been a certain discovery of texts in the village of X. The village, located on the border of the Ester Mountains, sees little activity compared to the neighboring towns and has remained relatively undisturbed by outsiders. It is a small village with a dwindling population mainly sustaining itself on pastoralism. Having had no real impact on the history of the area it had largely gone unnoticed by the world and seen as nothing but a tranquil little hamlet by neighboring towns. 

In late March the discovery of the texts was made by a resident of the village. They had been found by a carpenter lodged inside the village church, an inconspicuous small chapel constructed in the late 18th century. Working on restorations of the altar, the carpenter had discovered the texts when he found a slight space behind the altar relief, a depiction of the local patron Saint Anne. Having been seemingly well hidden, the small breach seemed to have gone unnoticed until that point. Stashed into this small crevice was where the texts were found by the carpenter. Confounded at first, he thought of them to be nothing particular at first and without barely examining them they were discarded with the rest of the debris. However, after a restless night of dreams, the man who was of a devout disposition, decided to return the next day and retrieve them. When questioned about this later he claimed to have had a strange premonition in his dreams. It was a dark night, and he was standing in front of the sea (even though he had never witnessed it in his life before). In the pitch black night there was nothing to see except for the occasional flash of thunder. Then, suddenly, the thunder struck in the far horizon. Upon it, the sea briefly lit up, revealing a breathtaking sight. As if illuminated by the brief flash of light, the form of a woman became visible on the far horizon. Surely, she cannot have been of human nature (for she was far too great of shape to have been a person to be seen from that far away and her form was not tangible enough to be perceived) yet the carpenter had no doubt she was indeed a woman. Her form seemed to beckon him from afar. Without being able to take his eyes off of her, the man was compelled to enter the icy water, sending a shock of cold through his legs as he stepped in. He waded further and further until he was submerged completely in the cold darkness. Yet, the shape of the woman on the horizon shone brightly as a pyre, guiding him towards her. It was at that moment he woke up. Convinced that this had been a vision of Saint Anne he returned the next day and searched through the debris from the previous day, eventually finding the discarded papers. 

Unfortunately, exposure to the elements had procured damages upon the material and as a result some of the pages were damaged beyond recognition, but the majority of it was still able to be read. The man initially brought the texts back home with him without notifying anyone of them. When asked about the reason for this later he only answered that he had felt compelled to hide them. He had thought that his dreams had been a sign that he had been chosen by Saint Anne, that whatever was written in those texts was meant for him alone.

The texts seem to consist of mainly poorly made copies of catholic missals and breviaries, primarily thought to be the product of a seminarian. While an accurate dating has yet to be produced, they are thought to have been written by the early 19th century at latest. The reason for these unremarkable texts to have been lodged behind the relief remain unknown, but some think it could’ve simply have been due to an accident. While the texts seem of little importance, apart from a rather aesthetical rendering of the Catechismus Romanus, there is one particular segment which stands out from the rest of the texts. It appears on the end of an unfinished copy of the hymn Pange Lingua. The remainder of the page contains what seems to be a cipher or perhaps a brief poem, written in upper German as opposed to latin. 

“Submerged in the ocean of slumber

The plunged queen rests

Dreaming up her own form

Fated to be

Her breath precedes her birth

Exchange thine will for hers”

The meaning of the text remains disputable and it is thought to have been a later addition to the parchment. It is theorized that it may have some meaning related to Saint Anne, due to its description of a female subject, but most scholars dismiss it. Some people think that it might have an alchemical meaning, as it is known that there had briefly lived a priest in the village who had been known for his interest in alchemy before dying in an endemic. However, the most common theory is that it is the personal scribblings of either a priest or seminarian, to be taken to hold no greater meaning.

On the days following the finding of the texts, a series of strange happenings started to occur in the village. On the first night, there were reports of people seeing a strange light on the edge of the village. When sent to investigate the next day, officials found that the ground had been dug up and piled up on the side. It was not thought to be a reason for concern at first, but as the days passed the pile would only increase in volume and eventually it would seem that whoever had been doing it had started to form the pile into some sort of shape. The town’s council eventually started getting concerned about the bizarre occurrence and, fearing they could be dealing with some sort of plunderer or a person of deranged nature, they assigned some of the townsfolk to keep watch for the perpetrator. Some nights there would be a group of people guarding the site, however, after nights and nights of waiting they would return unsuccessful each time, not having been able to catch anyone. And then at the very night when they would give up they would once more awaken to the pile having grown, being more and more shaped into some grotesque figure that perhaps at the time would’ve not resembled a human more than a thicket of bushes might to the unimaginative eye. This process continued for weeks and then months and it eventually came to be a source of ghostly rumors in the village. People were saying that it could be the work of a secret cult, of people under demonic influences, or perhaps it was not even a feat of humans and instead the ground itself had moved by geographical forces somehow. However, most bizarre of all perhaps was that no one seemed to have the courage to destroy the strange statue. Perhaps it was fear of the unknown nature of this phenomena but there was not even a single attempt by anyone to dismantle it and so it kept on mysteriously being built, standing alone at the edge of the village as if dutifully watching over it. People had since long given up on trying to find who was causing all of this and as the months passed the statue would eventually come to seem to be near its completion, slowly starting to take the shape of a woman.

On the day of the summer solstice an emergency happened in the village. During the night a murder had occurred. It was a gruesome, yet perhaps by terms of intrinsicality it was a simple murder. A family had been killed. The bodies had their necks sliced open. What was more disturbing about the murder was that the bodies had been drained of blood, leaving behind a scene that was much to tidy for its circumstances. The town was immediately searched for the murderer, but it was not long until he was found. He had been careless, and one of the villagers had seen him outside of the family’s house on the eve of the murder. The man accused was none other than the carpenter who had found the texts himself. The man did not object to having his house searched and evidence of his guilt was quickly found. While the complete details are not known, what is certain is that he had indeed drained the bodies of their blood, and kept it stored in his dwelling. Yet the man had no qualms about being arrested and showed to particular distress for his situation. Perhaps he had accepted that he would be found? Or perhaps he felt it to be a gamble with fate? Whatever the case, the man did not resist and was calmly escorted away. When tried he was quickly found guilty of the murders. The trial was short and the man made no attempt to defend his actions, but admitted that it was he who had done it without a sign of remorse. When asked about his motives, the man calmly referred to the texts he had found in the chapel, over and over. “Someone would have had to do it. If not me then another… Perhaps it was only a mere chance I came across the scriptures, yet by no means was it less of a coincidence that it was I who was to fashion her. After all, by the time it was written it had already been decided, all of it. However, I realize now that it was perhaps not my destiny to finish her. No… perhaps that is for someone yet to come… Or someone that has already been. At any rate, it is of no matter to us. We are simply but specters of her dream that she is yet to be born into.”

When asked about why he had committed the murders the man simply stated:

“Because without blood running through her veins, how can she ever hope to move?”

It was a bizarre ritual. Fashioning a body from the elements he had seemingly tried to create a human out of nothing it seemed as. Indeed, it appeared to be an almost alchemical process he had attempted, as if he could’ve exchanged his will for another’s. But what had he been guided by? Something like fate? If so, then perhaps we are nothing but pawns to the ones who will it, for those who have already been breathed into existence long before they would take their first…

An attempt to demolish the statue was never made. Officials of the village proposed it, however, in the end the proposals were left unsigned and unenacted in favor of more pressing matters and were eventually left forgotten to fade away into history in some buried pile of papers. And so it came to be that the shape of the queen still stands at the end of the village, a sight for anyone entering it. She waits, biding her time while she anticipates her completion. The villagers turn away their gazes when they pass her, in denial perhaps more so than aversion. For to look at her would be the acknowledgement of her inevitable finishing, of her birth into the world, and her already fulfilled destiny. Perhaps she is already borne but simply slumbering in the cosmos, her dreams echoing the prophecy of her own existence, waiting for the day another one appears to resume the fashioning of her fate.

Text: Beate Björk
Image: Pierre-Louis Herold

Persondator

Gruppen som ansvarar för att sätta in fönstren har inte varit här än, så chefen sa åt oss att hålla oss minst en meter från golvets kant hela tiden. Jag har på mig min skyddshjälm, som i princip är dekorativ. Jag sätter ihop takstolar (dessa långa skenor som de hänger lampor, högtalare etc. på vid evenemang). Jag förstår inte riktigt logiken i att installera eventgrejer innan de ens har satt in fönster eller anslutit rören, men jag är förtjust och accepterar lätt denna oordning. För att fästa ihop två takstolar kopplar man ihop deras utskjutande “ägg” och slår in spikar genom dem. Sedan för man in en hårnålsliknande anordning genom ett hål i spikens ände så att den inte kan glida ut när hela paketet är öppet.

Takstolarna är av stål och hammarens huvud är av ren koppar. Tanken är att den mjuka metallen inte ska skada stommen i fackverket. Hammarhuvudet tar alla slagen på egen hand och ser till slut pressat och skrynkligt ut från båda sidor. Jag tar god tid på mig med hammarslagen, medan mina uttråkade kollegor går runt och sparkar på kapsyler och små stenar i hela rummet. 

Två rena slag och en spik är inne, och två till för säkerhets skull. Jag för dessa takstolar närmare varandra. Svetten som pärlar sig på min panna är varm och kall på samma gång. Många apor njuter av att ha en anledning att slå något riktigt hårt. Jag njuter också av den friska varma luften på sommarmorgonen när den flyger genom de öppna väggarna in i mitt ansikte. Solen går upp med en mystisk rytm. Små fåglar sjunger allvarligt för varandra. Färgerna i den tidiga soluppgången har gett vika för ett gnistrande ljus som gör världen till en kristall. Genom sin närhet till natten leder det en mörk energi och håller mina ögon i ett kallt skruvstäd.

Parkeringsplatsen nedanför oss lyser i daggen. Det är mestadels tomt, men det finns också några parkerade bilar, företagsbilar och en större lastbil som takstolarna anlände på. De står alla vid ett staket som skiljer dem från grunden till ett poolkomplex som länge varit övergivet och nu nyligen förstörts. De sjunkna poolerna har fyllts med grumligt vatten. Jag kliver över takstolarna och dras in av ljuset som blinkar i mönster på vattenytan. I vattnet flyter några av dessa pratsamma fåglar, som snurrar och tvättar sig.

Jag står på knä nu, lutad mot min förvridna hammare i dammet, närmare än vad chefen sa var okej att vara till kanten av byggnaden. Ett skratt fastnar i halsen. Jag undrar om fåglarna har något begrepp om vad som är konstgjort, eller om de accepterar sin badplats utan att fråga varför eller hur den kom till. Samtidigt betraktar jag dem med en liten katts hungriga intensitet, med lust efter deras snabbt bultande och pyttesmå hjärtan. Min vänstra hand hittar rummets gavel och jag fortsätter bara att luta mig framåt, så lustigt är ögonblicket och så vårdslöst är mitt desperata strävande efter dessa fåglar och så mycket får detta ljus mig att förlora synen på något annat än känslan av det i mina ögon och i mitt huvud. 

Plötsligt tippar jag ut ur hålet. Min mage sjunker när jag blir medveten om mig själv. Min högra hand, som fortfarande håller i hammaren, leder min kropp i fallet. 

En slumpmässig styrka övermannar mig och jag svingar hammaren bakåt och över huvudet, faller tillbaka på arslet och tappar greppet om den i processen. Saken flyger ur min hand och kraschar lätt genom en tunn skiljevägg. Jag ligger nu på rygg och riggkedjorna svänger ovanför mig. 

“Fan!” hörs en röst bakifrån. Jag sätter mig upp och tittar efter fåglarna. De står helt stilla, frusna, vissa till och med mitt i flygningen. Vattendropparna som de har stört sig på hänger runda i luften. 

“Den här jävla grejen…” säger rösten, ackompanjerad av ljudet av kött som slår mot hård plast. Jag reser mig upp och försöker att inte fastna i hur märkligt det är att se ljuset stå stilla i vattnet och markera bestämda punkter istället för att krusas på ytan.

Jag dammar av min overall, också för att kontrollera om min kropp fortfarande är där. Jag tar av mig min skyddshjälm. När jag vänder mig om snurrar rummet lite. Jag kan se den vita väggen och det nya hålet framför mig, men suddiga horisontella linjer delar upp allt och rör sig i vågor ut från mitt synfält. Regnbågar springer upp och ner för dem, överlagrade på allt jag ser. Allt detta gör det förvirrande att gå. När jag tar ett steg snubblar jag.

“Du ser förmodligen de här konstiga linjerna röra sig just nu”, säger rösten. “Den här rörelsen finns alltid där, den är bara oftast dold i de saker runt omkring dig som rör sig. Så du kommer snart att vänja dig vid det igen. Det här var verkligen inte menat att hända.”

Jag går långsamt, och rösten har rätt, jag börjar vänja mig vid krusningarna. Som en feber som går över. Jag kommer fram till hålet och tittar in i det trånga utrymmet innanför väggen. Det fylls av ett vitt blått ljus. Vågorna intensifieras. Jag kommer att tänka på en video jag såg där någon omedvetet tog hem något superradioaktivt och man kunde se hans telefonkamera förstöras av strålningen i realtid. Man hör honom förbanna kameran, utan att göra det mentala språnget mellan hans mystiska skatt och den negativt påverkade videokvaliteten. Jag undrade över honom några gånger efter det, och om han levde länge efteråt, eller om videon kanske var fejk. Men det är alltid någon, det måste vara någon av oss – personen i statistiken som krossades av en fallande varuautomat, eller personen som tog hem stridsspetsen. Vem som helst av dem kan vara du.

Det blå ljuset flimrar lite och jag hör fingrar på ett tangentbord. När jag lutar huvudet in i hålet kan jag äntligen se ett ansikte, upplyst av vad jag nu inser är en skärm. 

Hon bär glasögon med tunna bågar. Jag kan se stora blå rutor som reflekteras i dem. Hennes ögon är fokuserade framåt, och det finns små blå rutor i dem som matchar. De rör sig fram och tillbaka. Hennes ansiktsuttryck är lugnt och allvarligt. Jag står helt stilla och stirrar bara på de fyra upplysta fönstren, eftersom de är de enda formerna vars skarpa kanter inte virvlar runt överallt. 

“Fuck”, säger hon igen. Hon lutar sig tillbaka och andas ut. Hon knäpper igen enheten. 

Hon reser sig upp och glider genom det trånga utrymmet mot mig. Jag flyttar mig för att släppa ut henne. 

Hon kommer ut ur mörkret och rynkar på näsan åt solljuset. Hennes hår är långt och svart och hänger som en gardin ner till knäna.

“Du hade sönder min maskin”, säger hon. Hennes ögon fastnar på mina. Jag känner mig upphetsad av hennes blick. Hon sträcker ut en lång hand mot mig och ger mig en snabb, hård smäll över kinden. Det svider och känns bra. På något sätt förstår jag att detta kommer att hjälpa allt att sluta röra sig, och det gör det.

“Jag är domaren över ditt öde”, säger hon. “Det låter mer spännande än det är. Jag får lika lite betalt som du. Det var meningen att du skulle falla från den där avsatsen idag.”

Jag tittar bort mot kanten av rummet, där allt fortfarande hänger i luften. Sedan tittar jag tillbaka på henne. Hennes ögon fängslar mig. Hon rullar dem upp och ner över min kropp, utan någon särskild effekt. Hon är som den tidiga morgonsolen. Outgrundlig och utstrålar något. 

“68% av universum är mörk energi. 27% är mörk materia. Bara 5% är den typ av energi och materia som du kan röra vid, se och förstå.”

Jag kan fortfarande inte säga någonting. Blicken hon ger mig genomborrar mig som en pil. Hon verkar lite irriterad över min tystnad nu. Hon suckar och sätter sig på marken och skjuter håret ur ögonen. Hon tittar på enheten i sitt knä. Det är som en liten dator, gjord av mörkgrå kraftig plast. Hon är på väg att öppna den igen, tvekar och kastar den sedan åt sidan. 

“Strunt samma”. Den träffar cementen och ger ifrån sig ett fint skramlande ljud.

“Minns du när din moster åkte till sjukhuset när du var liten?”

Jag blir överraskad, rensar halsen och lyckas till slut få fram ett ord. “Ja.”

“När du var där för att besöka henne och kom in i sjukhusets cafeteria, satt din familj runt bordet, kommer du ihåg?”

“Ja”, säger jag igen.

“Du kom fram till bordet och drog ut den första stolen, och du tänkte sätta dig, men sedan sa din pappa att det var meningen att din moster skulle sitta vid bordet, och du blev upprörd. Så du sa till din pappa: “Hon kan sitta någon annanstans. Hon sitter i rullstol, den har hjul av en anledning. Det är för att man ska kunna flytta den vart man vill.”

Min mun hänger öppen medan jag försöker bearbeta denna information. Jag kommer på mig själv, stänger munnen och sväljer. “Jag antar att jag sa det.” Jag är extremt generad.

“Din pappa tyckte att det skulle vara trevligt för din moster att vara vänd mot fönstret, eftersom hon inte hade varit ute ännu efter bilolyckan, och hennes sjukhusrum hade andra personer som delade det, och hennes säng var längst bort från fönstret där inne. Men du var trött och grinig och vägrade att flytta på dig för hennes skull. Faktiskt, och jag är inte säker på om du vet det här, så var hon redan i cafeterian och kom ganska nära er, och hon hörde dig säga det. Hon blev sårad av det, inte mycket, men eftersom hon var i sitt försvagade tillstånd. De vuxna kom tyst överens om att bara borsta bort det så att det inte skulle bli en scen. Alla hade viktigare saker att ta itu med. Hon glömde dock aldrig riktigt bort det, även om hon försökte.”

Blodet rusar till mitt huvud nu. Jag är förkrossad.

“Jag menar, jag förlåter dig, du var ju bara ett barn. Barn är jävla skitstövlar. Du menade egentligen ingenting med det. Men hur som helst”, säger hon och packar upp en gul klubba som hon har dragit upp ur byxfickan och suger högt på den,

“De tyckte att det var en rolig tidpunkt för dig att betala för det. Eller åtminstone kanske att du var redo att bli ödmjuk på ett nytt och aldrig tidigare skådat sätt. Det var bara den briefing jag fick. Korrelationen mellan briefingen och ödets utgång är alltid ganska vag. De kan vara mer som förslag eller förutsägelser om hur du kommer att känna inför situationen senare, vad den kan få dig att tänka på eller reflektera över mer djupgående. Det är inte så svartvitt som i gamla testamentet när det gäller rättvisa. Det är inte riktigt vad allt det här handlar om. Men ja, i princip var det meningen att jag skulle se till att du föll.”

Jag tittar bort från henne, tillbaka ut och över avsatsen. Jag minns hur långt fallet skulle ha varit.

“Tänk om jag hade dött?” frågar jag henne. “Och vadå, tänkte du knuffa mig?”

Hon fnyser och skakar på huvudet.

“Nej. Jag behöver inte röra dig direkt för att få saker att hända. Det är det den här saken är till för.” Hon knuffar till den lilla datorn med skospetsen. “Oddsen för att du skulle dö var nästan obefintliga, och även oddsen för att du skulle bli allvarligt handikappad var låga. Egentligen skulle det handla om att du skulle uppleva fallet. En återställning av systemet. Jag vet inte riktigt. Strunt samma.” 

Jag gnuggar mitt ansikte med händerna. Hon smackar med läpparna runt godiset. Hon tittar på mig och det är som om hon kan känna min självömkan. Hon stoppar ner handen i fickan, tar fram en till och räcker den till mig.

Jag tar tacksamt emot den. Den är ganska stor och rektangulär. Väldigt gul. Jag packar upp den och stoppar den i munnen. Det smakar sött och surt. Texten på etiketten är på ett språk som jag aldrig har sett förut och uppenbarligen inte kan förstå.

“Stal dem från mitt förra jobb. Den var lättare. Jag gillar inte de här rättvisejobben. Jag tycker att det är töntigt att sona sina synder om det inte verkligen är ditt beslut, och det är det nästan aldrig. Det här jobbet var bra. En gammal dam hade jobbat i en godisfabrik i över fyrtio år. Hon kom hem en dag och jag såg henne sitta vid bordet efter sitt skift, och hon var trött, förstår du? Utmattad. Hon tillverkade godis varje dag. Så det är mitt jobb att vinkla solen genom fönstret så att den träffar den lilla glasskålen med karameller som hon har framför sig på helt rätt sätt. Så hennes ögon dras till den, och hon tar en i handen och gråter lite, och sedan på min bildskärm kan jag läsa hennes tankar och hon tänker “ja, det här är jäkligt goda karameller,” du vet? Ett fint ögonblick för oss båda. Det trevligaste uppdraget jag har haft på ett tag”.

Godiset är ganska gott.

“Jag antar att det inte var meningen att jag skulle träffa dig, va?” säger jag.

“Det skulle du definitivt inte. Det har aldrig hänt mig förut, eller någon annan på kontoret såvitt jag vet. Dina tankar lät dock konstiga precis innan du sabbade planen. Du var som en liten katt. Och jag antar att jag var distraherad, jag har slarvat.”

Jag kände mig plötsligt stolt. “Jag har alltid vetat att det fanns något slags spel”, säger jag. “Jag visste att jag en dag skulle kunna se genom väggarna.”

Hennes ögon smalnar igen. “Jag vet inte om jag skulle kalla det ett spel. Men ja, ‘verkligheten’ är en massa skit. Eller åtminstone finns det mer i den än man tror. Det är förvånansvärt tråkigt på de högre nivåerna också, kan jag säga.”

Jag sträcker mig efter datorn, men hon stoppar mig och slår hårt i marken med handen. 

“Jag skulle inte röra den om jag var du. Vi borde inte röra varandra mer heller. Jag visste faktiskt inte ens att vi kunde prata eller interagera direkt alls, men jag är ganska säker på att vi bör vara försiktiga med att våra partiklar faktiskt kommer för nära.”

Jag är besviken och drar mig undan. Vi tittar på varandra. Hon läser av mitt ansikte och ser lite road ut. 

“Men jag kan visa dig några saker.”

Hon plockar upp enheten, öppnar den och gör tecken åt mig att titta på skärmen tillsammans med henne.

“Den brukar inte flimra så här, så klart. Du förstörde den verkligen med din flygande hammare. Men jag tror att så länge jag inte försöker göra något med vår nuvarande miljö, kan vi fortfarande skanna runt bra. Fråga mig bara inte hur den här skiten fungerar, för jag vet inte.”

“Jag vet inte heller hur min iphone fungerar”, säger jag, “jag accepterar det bara som magi.”

För första gången ler vi mot varandra. “Okej, kolla in det här då,” säger hon.

På skärmen visas en hög med tärningar. “Jag såg de här tärningarna på ett annat jobb. Det var en kille, han var en samlare. Han spelade något slags nördigt spel. Tärningarna var så små, mindre än storleken på din lillfingernagel. Och de var staplade på varandra så här, på hörnet av hans byrå, sex stycken i en hög, utan att ramla omkull. Han var också en stor kille. Och han gick förbi dem varenda dag. Och jag tänkte, mannen, vet du? All din skit hade lika gärna kunnat levitera.”

Hon vänder sig förväntansfullt mot mig och hoppas att jag ska bli förvånad. Jag förstår uppenbarligen inte. 

“Det är som om ni bara är magneter som går omkring i biologiska elektromagnetiska fält. Ni är så bundna till resten av världens rörelser att ni till och med kan stabilisera saker, som att ni kan skapa tröghet. Tycker du inte att det är vansinnigt?”

Jag blinkar åt henne. Hon förstår att det inte tänds något ljus i mitt huvud. Hennes ord är lika meningslösa som de på klubban. “Du är också en kanal. Koncept, idéer, känslor, öden, bilder, sånger, de rör sig genom dig och in i och ut ur dig. Dina vibrationsfrekvenser kan vara tillräckligt höga för att sänka skepp eller tillräckligt låga för att vika jävla origami.”

Hon tittar på mig igen som om hon tror att jag ska förstå. Den här gången blir hon frustrerad. 

“Usch, och ni är sådana sensoriska varelser. Inte särskilt avancerade konceptuella tänkare. Visst. Det är riskabelt, eftersom den här saken är lite trasig, men jag ska bara visa dig.”

Innan jag hinner säga något skriver hon in något och marken smälter runt mig. Jag sitter i samma position, men midjedjupt i vatten. Och runt omkring mig skriker människor. Och marken rör sig i stora vågor runt mig, och jag är i ett rum med runda fönster, och in i dessa fönster rinner enorma mängder havsvatten. Jag hör hennes röst igen. 

“Du… sjunk-… Titanic”.

Herrejävlar. En solstol flyger förbi mig. Vattennivån stiger och jag plaskar runt och blir galen. Jag börjar skrika och det känns som om jag drömmer, tills jag inser att det känns precis så. Så upplöses bilden, och det gör även min kropp. Min nästa vy är från insidan av väggen.

Jag ser henne från ovan. Hon suger på en blå klubba och tittar på något på sin dator. Det tar en sekund innan jag inser att hon tittar på en inspelning av de olympiska spelen. En äldre sådan, i svartvitt. Jag tänker att hon är väldigt vacker. 

Plötsligt kraschar min hammare in i bilden, slår datorn ur händerna på henne och släcker det blå ljuset en kort stund. Hon plockar upp den igen, försöker sätta på den och slår den med sin öppna handflata. Hon är irriterad och hostar lite från dammet. Hon börjar skrika samma fraser som jag först hörde bakom mig, när jag låg på marken och just hade undvikit mitt öde. När vi närmar oss den del där jag lutade huvudet inåt för att titta på henne, återvänder jag till min kropp och vi sitter igen där vi satt förut.

Vi sitter bara en sekund medan mitt huvud slutar snurra. “Jag läste dina tankar, vet du,” säger hon. Jag säger “i ett litet webbläsarfönster bredvid din show?”. Hon ignorerar detta.

“Eftersom jag fick dig att se allt detta, och maskinen skickade dig tillbaka till detta ögonblick genom väggen och genom det nära förflutna, läste jag den tanke du hade just nu. Jag menar, jag läste den redan då, när hammaren kom. Osynkroniserat. Så jag visste att något var fel, eftersom det var omöjligt att du redan hade sett mig. Tur också, tänk dig att hammaren träffade mitt huvud. Det skulle ha varit dumt som fan.”

Jag har inget emot att hon vet att jag tycker att hon är vacker. Speciellt som hon tittade på de olympiska spelen. Så koncentrerad. Jag frågar henne vad det var som var så intressant.

“Jag gillar att titta på människor som är väldigt seriösa med saker som är vettiga för dem. Som att springa väldigt fort eller kasta något väldigt långt. Tillfredsställelsen de får av det är så ren ibland. Kanske var jag gjord av enkel materia som du en gång, jag förstår inte riktigt rörledningen från övervakad till övervakare, om det ens finns en. Jag antar att de berättar det för dig senare. Du vet förmodligen inte ens att du var här för att bygga uppsättningen för någon slags konstutställning. Ditt team skulle hänga upp en falsk vägg på fackverket så småningom, efter att ambulansen kom för att hämta dig. Jag har mycket mer extra information om allt det här än vad du har. Jag kan se hela den redan existerande men ändå inte helt förutsägbara formen av ditt liv. Och jag kan aldrig glömma hur formbara parametrarna för allt är. Mitt liv är ganska förvirrande, med all den här matrix, mörka materian, ödets domare-skiten, du vet?”

Jag nickar, även om jag inte är helt säker. 

Till slut frågar jag henne: “Varför berättar du allt det här för mig?”

Och hon säger: “Jag är ganska säker på att jag just förlorade mitt jobb.”

Text: Angel Hafermaas

Personal Computer

The crew in charge of putting the windows in hasn’t been by yet, so the boss man told us to stay at least a meter away from the end of the floor at all times. I’m wearing my hard hat, which is basically decorative. I am putting together trusses (these long rails they hang lights, speakers, etc. on at events). I don’t really see the logic in installing event stuff before they’ve even put in windows or connected the plumbing, but I am delighted and easily accept this disorder. To attach two trusses together, you connect their protruding “eggs” and hammer spikes through them. Then you slip a device like a hairpin through a hole in each spike’s end so it can’t slip out when the whole thing is suspended.

The trusses are steel, and the head of the hammer they give you is pure copper. The idea is that the softer metal will not damage the corpus of the truss. The hammerhead takes all the blows alone and ends up looking squeezed and crumpled from both sides in. I take my time with the hammering, while my bored colleagues shuffle around, kicking bottle caps and little stones in the room one over. 

Two clean strikes and a spike is in, and two more for good measure. I am bringing these trusses closer together. The sweat pearling on my forehead is hot and cold at the same time. A lot of apes enjoy having a reason to hit something really hard. I am also enjoying the fresh warm air of the summer morning as it flies through the open walls into my face. The sun is rising with a mysterious rhythm. Small birds are singing seriously amongst themselves. The colors of the early sunrise have given way to a sparkling light that makes the world a crystal. Through its proximity to the night it conducts a dark energy, and holds my eyes in a cool vice grip.

The parking lot below us is shining in the dew. There is mostly empty parking, but also a few parked cars, company vans, and one larger truck that the trusses arrived on. These are all standing by a chain link fence, which separates them from the foundations of a pool complex that was long abandoned and now recently destroyed. The sunken pools have filled with murky water. I step over the trusses, drawn in by the light flashing in patterns on the surface of this water. Floating in it are some of these talkative birds, spinning and washing themselves.

I am kneeling now, leaning on my distorted hammer in the dust, closer than boss man said was alright to be to the edge of the building. There is laughter caught in my throat. I wonder if the birds have any concept of what is artificial, or if they accept their bathing spot without asking why or how it came to be. At the same time, I am watching them with the hungry intensity of a little cat, lusting after their quickly beating and minuscule hearts. My left hand finds the room’s end ledge, and I just keep leaning forward, so funny is the moment and so careless is my desperate reaching for these birds and so much is this light making me lose sight of anything other than the feeling of it in my eyes and in my head. 

Suddenly, I am tipping out of the hole. My stomach drops as I become aware of myself. My right hand, still gripping the hammer, is leading my body in its fall. 

A random strength overtakes me, and I swing the hammer backwards and over my head, falling back on my ass and losing my grip on it in the process. The thing goes flying out of my hand, crashing easily through a thin divider wall. I am lying now on my back and the rig chains are swinging above me. 

“Fuck!” comes a voice from behind. Sitting up, I look for the birds. They are holding completely still, frozen, some even mid-flight. The droplets of water that they’ve been disturbing are hanging, round in the air. 

“This fucking thing…” the voice says, accompanied by the sound of flesh slapping hard plastic. I rise to my feet, trying not to get stuck on how strange it is to see light holding still in water, marking definite points instead of rippling on its surface.

I dust off my coverall, also to check if my body is still there. I take off my hard hat. Turning around, the room is spinning a little. I can see the white wall and its new hole in front of me, but blurry horizontal lines are splitting everything, moving out in waves from the middle of my field of vision. Rainbows running up and down them, superimposed on everything I see. All of this makes it confusing to walk. As I take a step, I stumble. 

“You’re probably seeing these strange lines moving right now” says the voice. “This movement is always there, it’s just usually hidden in the things around you moving. So you’ll get used to it again soon. This really wasn’t supposed to happen”. 

I’m slowly walking, and the voice is right, I am getting used to the ripples. Like a passing fever. I come to the hole, and look into the narrow space inside the wall. There is a whiteblue light filling it. The rippling intensifies. I am reminded of a video I saw where someone unknowingly brought home something super radioactive and you could see his phone camera being destroyed by the radiation in real time. You hear him cursing the camera, not making the mental leap between his mysterious treasure and the adversely affected video quality. I wondered about him a few times after that, and whether he lived long after, or maybe the video was fake. But it’s always somebody, it’s gotta be one of us – the person in the crushed by a falling vending machine statistic, or the person who took home the warhead. Any of those could be you.

The blue light is flickering a little and I’m hearing fingers on a keyboard. Leaning my head into the hole, finally I can see a face, lit up by it, by what I realize now is a screen. 

She is wearing thin rimmed glasses. I can see large blue squares reflected in them. Her eyes are focused ahead, and there are small blue squares in them to match. They are darting back and forth. Her expression is calm, and serious. I am standing very still, just staring at these four illuminated windows, as they are the only shapes whose sharp edges are not swirling all around. 

“Fuck”, she says again. She leans back, breathing out. She snaps the device shut. 

She stands up, sliding through the narrow space towards me. I move to let her out. 

She emerges from the darkness and scowls at the sunlight. Her hair is long, and black, and hangs like a curtain, to her knees. 

“You broke my machine,” she says. Her eyes fix themselves on mine. I feel excited by her gaze. She reaches one long hand out to me, and gives me a quick, hard slap across my cheek. It stings and feels good. Somehow, I understand that this will help everything stop moving, and it does.

“I am the arbiter of your fate,” she says. “It sounds more exciting than it is. I get paid just as little as you do. You were supposed to fall from that ledge today.”

I look over to the edge of the room, where everything is still suspended in the air. Then, I look back over at her. Her eyes are transfixing me. She rolls them up and down my body, with no particular affect. She is like the early morning sun. Inscrutable, and radiating something. 

“68% of the universe is dark energy. 27% is dark matter. Only 5% is the kind of energy and matter that you can touch and see and understand.”

I still can’t really say anything. The look she’s giving me is piercing me like an arrow. She seems a little annoyed at my silence now. She sighs and sits on the ground, pushing hair out of her eyes. She looks at the device in her lap. It’s like a little PC, made of dark-grey heavy-duty plastic. She is about to open it again, hesitates, then tosses it aside. 

“Whatever”. It hits the cement and makes a nice clattering noise.

“Do you remember when your aunt went to the hospital when you were little?”

I’m caught off guard, clear my throat, and finally manage a word. “Yes”.

“Well when you were there to visit her and you came into the hospital cafeteria, your family was sitting around the table, remember?”

“Yes,” I say again.

“You got to the table and pulled out the first chair, and you were going to sit, and then your dad said that it was supposed to be your aunt’s place at the table, and you were upset. So you said to your dad ‘She can just sit somewhere else. She’s in a wheelchair, it has wheels for a reason. It’s so you can move it anywhere you want to.’”

My mouth is hanging open as I try to process this information. I catch myself, close my mouth, and swallow. “I guess I did say that”. I’m extremely embarrassed.

“Well your dad thought it would be nice for your aunt to face the window, since she hadn’t been outside yet after the car accident, and her hospital room had other people sharing it, and her bed was furthest from the window in there. But you were tired, and cranky, and you refused to move for her. Actually, and I’m not sure if you know this, she was already in the cafeteria, and was getting pretty close to you guys, and she heard you say that. She was hurt by it, not a lot, but since she was in her weakened state. The adults silently agreed to just brush it off so there wouldn’t be a scene. Everyone had more important things to deal with. She never really forgot about it though, although she tried to.”

Blood is rushing to my head now. I’m devastated.

“I mean, I forgive you, like, you were a kid. Kids are fucking assholes. You didn’t really mean anything by it. But anyways,” she says, unwrapping a yellow lollipop that she has pulled out of her pants pocket, and sucking on it loudly,

“They thought now was a funny time for you to kind of pay for that. Or at least, maybe that you were ready to be humbled in a new and unprecedented way. That was just the briefing I got. The correlation between the brief and the fate outcome is always sort of vague. They can be more like suggestions, or predictions of how you might feel about the situation later, what it might make you think of or reflect on more deeply. It’s not so black and white old testament-y about justice. That’s not really what any of this is about. But yeah, basically I was supposed to make sure that you fell.”

I look away from her, back out and over the ledge. I remember how far the fall would have been.

“What if I had died?” I ask her. “Also, what, you were going to push me?”

She snorts, shaking her head.

“No. I don’t need to touch you directly to make things happen. That’s what this thing is supposed to be for.” She nudges the little PC with the tip of her shoe. “The odds of you dying were close to none, and even those of you being seriously crippled were low. Really, it was supposed to be about you experiencing the fall. System reset kind of thing. I don’t know. Whatever”. 

I’m rubbing my face with my hands. She’s smacking her lips around the candy. Looking over at me, it’s like she can feel my self-pity. She reaches back into her pocket, and pulls another one out, handing it to me.

I accept it gratefully. It’s pretty large, and rectangular. Very yellow. I unwrap it, put it in my mouth. It tastes sweet and sour. The script on its label is in a language I’ve never seen before, and obviously can’t understand.

“Stole those from my last job. That one was easier. I don’t like these justice-y ones. I think atoning for your sins is corny unless it’s really your decision, and it barely ever is. This job was good. Old lady, she works in this candy factory for over forty years. She’s home one day, and I’m watching her sit at her table after her shift, and she’s tired, you know? Exhausted. Making these candies every day. So it’s my job to angle the sun through the window, so it catches the little glass bowl of them that she has in front of her just right. So her eyes are drawn to it, and she takes one in her hand, tearing up a little, and then on my monitor I can read her thoughts and she’s thinking ‘well, these are damn good candies’, you know? Sweet moment, for both of us. Nicest assignment I’ve had in a while”.

The candy is pretty tasty.

“I guess I wasn’t supposed to see you, huh?” I say.

“You definitely weren’t. It’s never happened to me before, or to anyone else at the office as far as I know. Your thoughts were reading strangely right before you went off-script, though. You were being like a little cat. And I guess I was distracted, I’ve been slacking off.”

I suddenly felt proud. “I always knew there was some kind of game,” I say. “I knew one day I’d be able to look through the walls”.

Her eyes narrow again. “Well I don’t know if I would call it a game. But yeah, ‘reality’ is a bunch of shit. Or at least, there’s more to it than you think. Surprisingly boring at the higher levels too, though, let me tell you.”

I reach for the PC and she stops me, smacking the ground hard with her hand. 

“I wouldn’t touch that if I were you. We shouldn’t touch each other any more either. I actually didn’t even know we could talk or interact directly at all, but I’m pretty sure we should be careful about our like, particles actually getting too close.”

I’m disappointed, and pull away. We look at each other. She’s scanning my face, looking a little bit amused. 

“I can show you some things though.”

She picks up the device, opens it, and motions for me to look with her at the screen.

“It usually doesn’t flicker like this, obviously. You really broke it with your flying hammer. But I think as long as I don’t try to do anything with our current environment, we can still scan around just fine. Just don’t ask me how any of this shit works, because I don’t know.”

“I also don’t know how my iphone works,” I say, “I just accept it as magic”. 

For the first time, we smile at one another. “Okay, so check this out,” she says.

The screen shows a stack of dice. “I saw these dice on another job. It was this guy, he was a collector. He plays some kind of nerdy game. These dice were so tiny, like less than the size of your pinky fingernail. And they were stacked on each other like this, on the corner of his dresser, six high, without falling over. He was a big guy, too. And he walked by them every single day. And I thought, man, you know? All of your shit might as well just be levitating”. 

She turns to me expectantly, hoping I’ll be amazed. I clearly don’t understand. 

“It’s like, you guys are just magnets, walking around, biological electromagnetic fields. You are so bound up in the rest of the world’s movement that you can even stabilize things, like you can create inertia. Don’t you think that’s insane?”

I blink at her. She understands that no light is going on in my head. Her words are as meaningless as those on the lollipop wrapper. “You’re a channel, too. Concepts, ideas, feelings, destinies, pictures, songs, they move through you and in and out of you. Your vibrational frequencies can be high enough to sink ships or low enough to fold fucking origami.”

She is looking at me again as if she thinks I’ll understand. This time, she’s getting frustrated. 

“Ugh, and you’re such sensory creatures. Not very advanced conceptual thinkers. Fine. It’s risky, since this thing’s kind of broken, but I’ll just show you”.

Before I can say anything, she’s typing something in, and the ground is melting around me. I am sitting in the same position, but waist-deep in water. And all around me, there are people screaming. And the ground is moving in great undulations around me, and I am in a room with round windows, and into these windows is spilling huge amounts of seawater. I hear her voice again. 

“You… are sink- the… Titanic”.

Holy shit. A deck chair flies past me. The water level is rising, and I’m splashing around, going insane. I’m starting to scream, and it feels like I’m dreaming, until I realize it feels exactly like that. So the picture dissolves, and so does my body. My next view is from inside of the wall.

I am watching her from above. She’s sucking on a blue lollipop and watching something on her PC. It takes me a second before I realize that she is watching a recording of the olympics. An older one, in black and white. I’m thinking how she is very beautiful. 

Suddenly, my hammer crashes into the picture, knocking the PC out of her hands, briefly extinguishing the blue light. She picks it back up, trying to switch it on, hitting it with her open palm. She is annoyed, and coughing a little from the dust. She begins to scream the same phrases I first heard behind me, as I laid on the ground, having just avoided my fate. As we approach the part where I leaned my head in to look at her, I snap back into my body, and we are sitting again where we were sitting before.

We just sit for a second while my head stops spinning. “I was reading your thoughts, you know”, she says. I say “in a small browser window next to your show?”. She ignores this.

“Since I made you see all of that, and the machine sent you back to this moment through the wall and through the near past, I was reading that thought you had just now. I mean, I was reading it back then, when the hammer came. Out of sync. So I kind of knew something was wrong, since it was impossible that you had already seen me. Lucky too, imagine the hammer hit my head. That would have been stupid as fuck”.

I don’t mind that she knows that I think she is beautiful. Especially the way she was watching the olympic games. So concentrated. I ask her what about it was so interesting.

“I like to watch people being very serious about things that make sense to them. Like running very fast or throwing something very far. The satisfaction they get from it is so pure sometimes. Maybe I was made of simple matter like you once, I don’t really understand the surveilled to surveillour pipeline, if there is one, even. I guess they tell you that later on. You probably don’t even know that you were here building the set for some kind of art show. Your team was gonna suspend a fake wall on that truss eventually, after the ambulance came for you. I have a lot more extra information about all of this than you do. Like, I can see the entire pre-existing yet still not entirely predictable shape of your life. And I can never forget how malleable the parameters of everything are. My life is pretty confusing, with all this matrix, dark matter, arbiter of fate shit, you know?”

I nod, though I’m not totally sure. 

Finally, I ask her: “Why are you telling me all of this?”

And she says, “Well, I’m pretty sure I just lost my job”.

Text: Angel Hafermaas

Cerebral pares

Hej, mitt namn är Bartosz, jag är 23 år gammal, jag bor i Paris, Frankrike men min familj är ursprungligen från Polen. Mina hobbyer är att måla, vara på internet, och spela piano, vilket jag har gjort sedan jag var 8 år, och att läsa. Jag har varit funktionshindrad sedan födseln på grund av cerebral pares, som påverkar mina motoriska färdigheter. Du förstår, när jag går svänger mitt högra ben åt vänster, vilket i sin tur får mitt vänstra ben att göra detsamma. Men mitt största problem i livet är att jag inte kan hitta en flickvän eftersom alla tjejer ser mig som skadat gods. Det som är särskilt svårt för mig är att när jag ser en vacker tjej blir jag upphetsad, och jag skäms väldigt mycket för det. Jag kämpar också med sexuella begär; det känns som en våg som kommer över mig och jag kan inte distrahera mig, inte ens när jag onanerar (även om det är väldigt pinsamt att erkänna det). När jag ser ett par får jag en blandning av känslor: ensamhet, avund, sorg och tristess. Inte ens min barndomskärlek värderar mig; hon avvisade mig med på grund av min oförmåga att försörja henne och tillfredsställa henne sexuellt. Jag vet inte vad, hur eller varför allt detta händer mig! Jag trodde att tjejer i min ålder skulle vara “vakna”, att de skulle älska mig för den jag var trots att jag var funktionshindrad. Men jag antar att “woke” nu betyder att alla funktionshindrade är onda. Det är därifrån termen “woke” kommer. Någon är ute efter de funktionshindrade i Frankrike, som var så demonbesatta att de röstade på Macron inte bara en utan två gånger! För att de “vaknade” upp. De är de “vakna” (Obama väckte dem). Jag antar att många funktionshindrade kände sig inspirerade av Obama. “Yes we can”, jag erkänner att det var en kraftfull slogan som inspirerade många i samhället med funktionsnedsättningar, men det hjälpte inte oss, inte alls. Min mamma sa en gång till mig att om ljuset inom dig är mörker, hur mörkt är då ditt mörker? Att ha ett mörkt ljus inom sig betyder att man är besatt av en demon.

För en månad sedan gick jag med i en Telegram-gruppchatt för unga funktionshindrade konstnärer och det var en kille som blev elak mot mig, eftersom jag skrev att jag inte kunde sova av alla meddelanden de skickade (vid den tiden visste jag inte hur man använde tyst läge på min telefon – varför är jag så dum?) Och sedan svarade en tjej som jag trodde var min vän eftersom hon hade berömt min målning en gång, “Haha :D.” De var fulla. Drickare. Jag vill att Gud ska straffa medlemmarna i denna Telegram-grupp hårt, men jag vet att den här killen fick moralisk tillfredsställelse av det faktum att han var oförskämd mot mig på kvällen. Och andra medlemmar i gruppen tog hans sida. Jag hatar dem!

Ursäkta, min svenska är kanske inte så bra, men den är mycket bättre än många av de människor jag känner här i Paris.

De senaste två nätterna har jag haft oanständiga drömmar med som involverar en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar, han från Tanzania. Jag vet inte varför jag hade dessa drömmar. Jag har aldrig haft några sexuella tankar om män tidigare. Jag trodde inte jag tänkte på honom, men de här drömmarna började få mig att drömma om honom som en sexpartner. Även om jag vet att han är dubbelt så gammal som jag och är gift och har två döttrar. Han har alltid varit väldigt snäll mot mig nu när jag tänker på det. Idag bestämde jag mig för att skriva en dikt och skicka den till honom via e-post. Jag är väldigt generad. 

Det har gått två veckor sedan jag skrev dikten och jag har fortfarande inte fått något svar. Jag antar att jag aldrig kommer att återvända till den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar. Dessutom fyller jag 24 nästa månad och det betyder att jag kommer att vara för gammal för att delta ändå. Varför är jag såhär? Jag kan inte fatta att jag skickade den där dikten till honom. Jag är så generad. Vill du läsa dikten? Här är den:

“Jag har mycket att säga, att berätta för dig, du vet

Mitt hjärta ropar på dig, jag tänker inte på det

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läka

Kan inte fortsätta, måste säga min åsikt

Gifte sig tidigt också, vad synd

Jag älskar dig Tanzanian man, du gjorde det mot mig

Mitt handikapp kan vänta, så att mitt hjärta kan läkas

Oo! Din kärlek har fastnat i mitt hjärta

Som ett hett spjut

Nakupenda sana”

Säg mig, vad har jag gjort!? Jag kanske inte skulle ha tagit med delen med det heta spjutet. Är det rasistiskt? Betyder det att jag är rasist nu? Snälla, jag hoppas att han inte anmäler mig till polisen. Vad skulle min mamma säga om hon fick reda på att jag hade skickat rasistiska dikter till en av ledarna i den lokala organisationen för funktionshindrade ungdomar? Hon skulle bli mycket, mycket upprörd på mig. Jag är trött, jag är trött på att vara ett totalt misslyckande. Jag vet inte hur jag ska bli bättre. Men hur kan jag förbättra mig själv när världen omkring mig inte gör det? 

Jag onanerade i en sexchatt på nätet igår kväll, jag är INTE stolt.

Jag hatar den här världen bara för att det finns en omätbar mängd av utsvävningar, lust och perversion i den. Det dödar mig! Vart du än tittar, vad du än gör, vad du än säger, allt förvandlas till en sexig smuts. Är jag den enda i världen som inte gillar det? Även om jag HATAR allt, dyker det ofta upp depraverade tankar och många andra barnsliga tankar i mitt huvud. Jag måste begränsa mig dagligen. Min pappa sa till mig häromdagen: “Avsaknaden av begränsningar producerar bara tik-tok-nonsens, inte riktig konst, min son”. Hur ska jag kunna göra riktig konst om jag inte kan begränsa mig? Jag skulle vilja radera allt från den här världens minne, inte bara mitt eget, utan också från alla människors minne, men kanske är det bättre att bara förstöra allt. Ja, jag tror att jag skulle gilla om allt förstördes. Ingen mer lust, inget mer att begränsa, inga fler misslyckanden, inga fler människor och ingen mer cerebral pares.

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Cerebral Palsy

Hello my name is Bartosz, I’m 23 years old, I live in Paris, France but my family is originally from Poland. My hobbies include painting, being on the internet, playing the piano, which I’ve done since I was 8 and reading. I have been disabled since birth due to cerebral palsy, which affects my motor skills. You see, when I walk, my right leg veers to the left, which in turn causes my left leg to do the same. But my biggest problem in life is that I can’t find a girlfriend because all girls see me as damaged goods. What’s especially difficult for me is that when I see a beautiful girl, I feel aroused, and I’m very ashamed of this. I also struggle with sexual desires; it feels like a wave that comes over me and I can’t distract myself from it, even when I masturbate (although it’s very embarrassing to admit that). Whenever I see a couple, I feel a mix of emotions: loneliness, envy, sadness, and boredom. Even my childhood crush doesn’t value me; she rejected me, citing my inability to provide for her and satisfy her sexually. I don’t know what, how, or why all of this is happening to me! I thought girls my age were supposed to be “woke”, that they would love me for who I was despite being disabled. But I guess now “woke” means all disabled people are evil. That’s where the term “woke” came from. Someone is out to get the disabled people of France, who were so demon possessed that they voted for Macron not once but twice! Because they “woke” up. They’re the “woke ones” (Obama woke them up). I guess many disabled people felt inspired by Obama. “Yes we can”, I admit it was a powerful slogan that inspired many in the disabled community but it did not help us, not at all. My mum once said to me if the light inside you is darkness, how dark is your darkness? Having a dark light inside you means you’re demon possessed.

A month ago I joined this Telegram group chat for young disabled artists and there was one guy who got nasty to me, because I wrote that I couldn’t sleep from all the messages they were sending (At that time I didn’t know how to use silent mode on my phone – why am I so stupid?). And then one girl I thought was my friend because she had complimented my painting once answered him, “Haha :D.” They were drunk. Drinkers. I want God to severely punish the members of this Telegram group, but I know that this guy received moral satisfaction from the fact that he was rude to me at night. And other members of the group took his side. I hate them!

Sorry, maybe my English is not so good, but it is much better than a lot of people I know here in Paris.

These last two nights I have had indecent dreams with the participation of one of the leaders in the local disabled youths organization, the one from Tanzania. I don’t know why I had these dreams. I have never had any sexual thoughts about men before. I didn’t seem to think about him, but these dreams started to push me to dream of him as a sexual partner. Although I know that he is twice my age and is married and has two daughters. He’s always been very kind to me now that I think about it. Today I decided to write him a poem and send it to him via email. I’m very embarrassed. 

It has gone two weeks since I wrote the poem and still no answer. I guess I am never going back to the local disabled youths organization. Besides, I am turning 24 next month and that means I will be too old to participate anyway. Why am I like this? I can’t believe I sent him that poem. I am so embarrassed. Do you want to read the poem? Here it is:

“I have a lot to say, to tell you, you know

My heart goes out to you, I don’t think about it

My disability can wait, so that my heart can be healed

Can’t go on, need to speak my mind

Married early too, what a pity

I love you Tanzanian man, you did that to me

My disability can wait, so that my heart can be healed

Oo! Your love has stuck into my heart

Like a hot spear

Nakupenda sana”

Tell me, what have I done!? Maybe I shouldn’t have included the part with the hot spear. Is it racist? Does that mean I am racist now? Please, I hope he doesn’t report me to the police. What would my mother say if she found out I had been sending racist poems to one of the leaders in the local disabled youths organization? She would be very very upset with me. I am tired, I am tired of being an absolute failure. I don’t know how to improve. But how can I improve myself when the world around me is not? 

I masturbated in an online sex chat last night, I am NOT proud.

I hate this world only because there is an unmeasured amount of debauchery, lust, and perversion in it. It kills me! Wherever you look, whatever you do, whatever you say, everything is transformed into a sexy filth. Am I the only one in this world who doesn’t like it? Although I HATE it all, depraved thoughts and many other childish ones often arise in my head. I have to constrain myself daily. My dad said to me the other day, “The absence of constraints produces only tik-tok nonsense, not real art, my son”. How can I make REAL ART if I can’t constrain myself? I would like to erase everything from the memory of this world, not only my own, but also from the memory of all people, but maybe it is better to just destroy everything. Yes, I think I would like it if everything got destroyed. No more lust, nothing more to constrain, no more failures, no more people, and no more cerebral palsy.

Text: Ian Memgard
Image: Juliusz Lewandowski

Vredens Dag

“Jag är professionell,” säger jag. “Förlita dig på mig.”

Mitt rykte går före mig. Det går inte att se hur prästens ansikte ser ut på andra sidan av biktbåsets galler. Om han nu verkligen är en präst.

Om jag hade en superkraft vore det förmågan att omedelbart och fullständigt acceptera de märkligaste situationer helt utan att klaga.

Nutid: Klädd i sorgesvart som en änka knäfaller jag framför biktbåset och en slöja faller över mitt ansikte.

“Fader, jag har kommit för att bikta mig,” säger jag, och skuggan på andra sidan gallret böjer på huvudet. “Jag är på väg att begå en fruktansvärd synd helt och hållet på egen hand.” Den kodade sekvensen som låter honom veta att jag är en av dem. “Säg mig vad jag ska ta mig till.”

Fast naturligtvis är jag inte på riktigt en av dem, men det behöver de inte veta. Min enda önskan är att återfinna min älskare, världens mäktigaste kvinna, vars läge kommuniceras till mig i fragmentariska informationsbitar som bara de mest splittrade hjärnor kan sammanfoga.

“Jag säger dig vilken synd du ska begå,” mumlar Fadern genom spjälverket.

Och han berättar för mig om Marseilles, där en båt väntar på att föra mig till Egypten, och en papyrusrulle som vilar på ett museum, en papyrusrulle i en obskyr koptiskt dialekt…

Jag kysser ringen på hans utsträckta hand och reser mig upp från den sammetsklädda bänken. På vägen ut går jag förbi en gammal kvinna som ber i kyrkbänken, samma gamla kvinna jag gick förbi på vägen in… men nu ser jag att hon inte alls är gammal, bara hukad, och när jag lämnar kyrkan ser jag i ögonvrån hur hon ser sig om över axeln… och en iskall varsel följer mig in i solljuset där katedralens dörrar slår igen bakom mig och jag går ut på det varma gula torget; duvorna skingras och flyger vid ljudet av mina högklackar.

Det förflutna: “Lita på mig, jag är professionell,” sa jag till diplomaten. “Jag levererar resultat. Jag är kapabel till detta. Jag förbereder mig för alla situationer. Jag uppfyller kraven fullständigt.”

“Jag har hört det.”

“Jag är glad att vi förstår varandra.” Diplomaten stod med ryggen mot mig och skådade ut genom de höga fönstren på solen som gick ner över den feta Themsen.

“Gör vi det?” sa han med ett tvetydigt ansiktsuttryck.

“Gör vi vad?” sa jag som zonat ut litegrann.

“Förstår vi varandra?” sa han och slängde plötsligt en vit damhandske på bordet.

Fruktan. Hennes handske. Han vet. Jag trodde ingen annan än jag kom ihåg. Finns det andra som minns? Och vart är den andra handsken?

Min framtid: Jag gömmer mig inuti den tomma sarkofagen och lamporna släcks en efter en på muséet; uråldrigt damm kittlar mina näsborrar. Jag lyfter locket litegrann och kikar ut och ser hur vakterna börjar gå sin väg. Månljuset som skiner genom takfönstret gör att jag kan se bra till och med i mörkret. Jag smyger förbi glasmontrarna och in i arkiven… och tycker nästan jag hör schakalerna skälla.

Jag minns sista gången vi sågs och hennes hand mellan mina ben – den andra pekade mot himlen.

“Finns det ett ord för människor som går från jag till jag utan att bry sig om det skinn de ömsar, som en orm? Jag brukade alltid tänka på mig själv som en ödla i kvinnohamn. Visst gillade jag att vara en diplomatfru, på sätt och vis, men jag var inte tillräckligt dedikerad till rollen för att inte oåterkalleligt fucka upp den.

Det vill säga, ifall det räknas som att fucka upp att ha en utomäktenskaplig lesbisk affär skandalös nog att utlösa kärnvapenkrig.”

DAGEN D, FÖRSTÖRELSE: Härdsmälta i varje kärnreaktor – energinätet svartnar – alla glödlampor exploderar på en och samma gång – och ostyrbara lastbilar kör av broar – flygplan faller ner i havet som döda fåglar – panik i Moskva – panik i Beijing – panik i Pentagon. Klockorna går baklänges; flygplanen höjer sig ur havet.

DIES IRAE: Vredens dag.

Månen spricker i två bitar som en tallrik.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: MIN HAND PÅ HENNES HAND PÅ BILRATTEN. Vi korsar delstatsgränsen och kör in i öknen, den andra öknen, våröknen i blom. Nästa bensinstation: 200 miles. Och ändå finns det ett hus i öknen för oss att anlända till och en brun där vi kan dricka. Det hänger ett gevär på väggen, ett gevär och skallen från ett behornat djur. Hon låter jackan falla från axlarna, ner på golvet…

ÖVERALLT OCH OAVBRUTET händer det saker, men inte helt och hållet. Bilens ratt, utan din hand, vrider sig inte; shotglasen slår inte ner på bardisken; gator som du hade korsat förblir okorsade av dig; sorgset blommar och vissnar körsbärsträden utan att du ser dem; och delar av min kropp som du skulle berört förblir oberörda – och kanske är det bara jag och dessa orörliga objekt som känner din frånvaro; jag och din sida av sängen.

Det förflutna: En klarröd sol höjer sig över taken i den förbjudna staden. Längst in i källaren trycker jag örat mot valvdörrens kalla metall. En klocka tickar… en fråga om tid. Jag känner hur mina medkonspiratörer jobbar med snabba flinka händer medan vakterna ligger medvetslösa i korridoren, däckade av ett gift som ger dem underbara drömmar. Där ligger de och dreglar på de vackra mattorna…

Min framtid: Underbara drömmar. Återförening. “Jag tänker så gärna på detta,” säger jag till Irene i drömmen.

“Jag med,” säger hon, och sträcker skrattande händerna emot mig. “Faktum är att det är jag som drömmer det åt oss.”

En framtid:Förnedrade men oförstörda kör vi en anonym vit skåpbil över gränsen med rymlingen bunden i silvertejp bakom oss, gömd bakom kartonger med piratkopierade DVDer, drogad och medvetslös. Vi fångade mannen. Vi kommer att leverera honom och tillfredställa fullständigt. Men den fetlagda gränsvaktens uttråkade ögon fäster sig plötsligt på ärret som löper över min partners ansikte. “Stig ut ur bilen,” säger mannen som har ett maskingivär vilande mot axeln. Varje muskel i min kropp spänner sig i förberedelse på att fly.

Ögonblick senare är vi fast i en ventilationsdukt, jag och min partner, som börjar bita sina naglar. “Oroa dig inte, jag kan göra vad som helst,” säger jag till henne. “Jag ska lära dig att bli professionell som mig.”

Det förlutna: “JAG SKICKAR TILLBAKA DIG TILL DET GAMLA SHANGHAI.” Han siktar på mig och jag backar upp mot fönstret. Det är hundratals meter ner till gatunivå, men det enda jag tänker på är mitt sista telefonsamtal med du vet mycket väl vem och jag torkar bort en tår från kinden. Jag har varit väldigt ensam, så att säga, väldigt länge nu. Jag medger det.

“Rädd för att dö, subba?” väser mannen med pistolen på kantonesiska. Han har helt missförstått mina känslor och hans chef ger honom en arg, generad blick, men när han skjuter har jag inget annat val än att lita på försynen och hoppa baklänges genom fönstret och jag faller genom ett regn av splittrat glas… en knivig situation, men inget ett proffs inte kan hantera…

Nutid: Äntligen är papyrusrullen i mina händer, lika ömtålig som en insekts vingar. Syrsor sjunger, jasmin tränger sig på, och några mil bort ligger öknen där sfinxar sover under himlavalvet, men här är staden. Ljuden av trafik och mänsklig aktivitet susar genom fönstret med den slitna gardinen och in i mitt billiga hotellrum där den okragula väggfärgen långsamt flagnar av. De färska hundbetten på mina ben kliar och bultar med smärta under bandagen. Jag rullar upp papyrusarket med behandskade händer… fastän det naturligtvis inte är meningen att jag ska läsa det. Mitt enda uppdrag var att hämta detta objekt, inte att tolka det… men vad de inte vet är att jag faktiskt läser koptiska rätt bra eftersom jag som tonåring var inspärrad i ett ortodoxt etiopiskt nunnekloster. Men underjordens hundar varnade ingen mig om. Eftersom de inte visste, eller med flit?

De i alla fall inget att frukta även om jag läser detta. Trots att det omedelbart står klart för mig att dokumentets påstådda antikvitet bara är en täckmantel för detaljerade sabotageplaner beträffande Nordkoreas kärnvapenutveckling – och många andra saker – så intresserar mig såna strategier så lite att jag knappt lägger märke till dem. De tecken jag söker ligger djupare gömda och måste läsas mellan raderna… en fluga surrar påträngande vid örat: en sån där fet saftig en som lämnar stora röda bett. Jag viftar bort den med handen och fimpar min cigg i hotellrummets askfat, som är format som en fyllig kvinna klädd i antika egyptiska kläder, där aska och fimpar bara till hälften täcker texten MINNS DU MIG? KYSSAR FRÅN KAIRO.

Och ändå, samtidigt: Bethlehem skall befrias. Vi stormar citadellet… alltid samma citadell… alltid samma människor som stormar det… men

IBLAND så kryper tvivel på mig, följt av förtvivlan. Tänk så kommer det inga fler meddelanden? Tänk så är det som är försvunnet helt oåterkalleligt? Ensam i denna värld, ensam i alla möjliga världar – isåfall skulle jag hellre försvinna fullständigt, och torka bort mig själv ur historien, dåtid, nutid, och framtid. För varje människa söker sin like.

I SPEGELN: Jag ber om vägledning, blåser ut ljuset, och studerar tecknen i den slingrande röken – inte så tursamma som jag hoppats. Min gamla fiende, ormen, reser sig i glasets mörker. Ett ont tecken. Men varför?

Betydligt senare möter jag en blick. En kvinna läser tidningen på caféets uteservering i Rom. Hennes ansikte är till hälften gömt av en tidning, skuggat av hennes vidbrättade hatt. Jag sätter mig vid bordet bredvid, med ryggen mot hennes rygg, beställer en caffè corretto och öppnar min egen tidning till travsportsidan.

Hon säger, i en mycket tyst samtalston: “Om ungefär 55 minuter kommer en liten procession med nunnor komma ut från kyrkan där borta, gå ner för trappan, och korsa detta torget. Bland dessa nunnor finns en nunna som inte på något vis skiljer sig från hennes systrar förutom att naglarna på hennes vänsterhand är rödmålade. Hon är den som är den.”

“Jag förstår,” säger jag och tar en slurk av mitt kaffe.

“Du kommer hålla dig på respektfullt avstånd, men när du ser henne ta en sidoväg ska du följa efter.”

“Okej.”

“Förresten,” säger hon utan att vända sig mot mig. “Tro inte att vi inte vet vad du egentligen hade för dig i Kairo.” Mynt faller på bordet. När jag vänder mig om är hon redan på väg bort.

Framtiden: Jag tar på mig min våtdräkt och dyker ner i vraket. Jag är ett proffs, jag vet vad jag håller på med, påminner jag mig själv. Sjunker ner i det kalla vattnet. Simmar igenom hålet i skrovet och dyker upp i en luftficka. Ljuset från min vatten- och trycktäta ficklampa faller svagt mot ruttnande trappor, sprucket kakel, och korridorer, dödsfällor som långsamt kollapsar under tryck. Någonstans, orört av vattnet, ligger en hundraårig sjökarta… och den ska jag hitta. Det kanske är den enda karta opåverkad av “den stora utsuddningen” år 1948, där Hyenaöarna blev utpekade som “olaglig verklighet” och försvann från kartor och minnen. Men jag vet att om jag bara kände till koordinaterna hade jag kunnat besöka dem i mina drömmar. Jag hade ensam haft tillgång till information som andra hade varit beredda att döda för. Medan jag korsar balsalens sjunkna golv, hemsökt av drunknade festspökens fuktskadade andedräkter, så tänker jag på det faktum att både goda och onda krafter tävlar inom mig och att båda två är mycket starka – och ändå drivs jag bara av en kärlek så intensiv att den gränsar till vanvett.

En rad av fotspår leder genom dammet. Har någon varit i vraket innan mig?

Och är de här just nu?

Outhärdlig nutid: Minns du Kairo? Jag vrider mig i svettiga lakan; insekter kravlar upp för rummets väggar; såren där hundarna bet mig som jag inte desinficerat sväller och pulserar, mina ben är heta som om jag hade feber, brunt blod fläckar sängen och ur mig flödar stank. Glödlampan blinkar och släcks. Bara öknens stjärnor och måne kastar ljus genom fönstret och sedan finns det bara fönster, ingen vägg.

Jag ligger i sanden mellan sfinxens tassar, våt som en nyslickad kattunge. “Vad hände?”

Jag spottade ut dig.

“Du hade mig i munnen???”

Du har ordentliga problem.

“Det är sant. Ibland tänker jag inte innan jag handlar,” säger jag till sfinxen. Dens skugga faller över mig, och ansiktet är inget annat än varmt mörker. “Jag medger att jag gjorde en del snesteg denna gången. Men jag är professionell. Jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig för mig.”

Minns du förra gången? Irene slår upp ögonen.

Jag skakar på huvudet.

Det var något du skulle komma ihåg, om din älskare som är försvunnen från denna version av händelserna.

Min mun känns torr. Det är svårt att tänka. “Det var något, inte sant?”

Inte sant?

“Inte sant?”

Igen och igen: …så knappar jag in koordinaterna i min GPS och far mot öst, genom industriområden och parker fulla med husvagnar där tvätt hänger på linor och svartvita teveapparater mumlar nyheter i ett sprakande språk jag inte förstår…

Pärlförhänget rasslar när jag går in i husvagnen som står på parkeringens mörka skogskant.

En skepnad sitter på sängen med ryggen emot mig och ser på teve. Ett svampmoln höjer sig på skärmen.

Jag osäkrar pistolen, de vänder sig om.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND MELLAN MINA BEN I BILEN. ETT SVAMPMOLN PÅ ÖKENHORISONTEN.

Som jag brukar säga: LITA PÅ MIG, JAG ÄR PROFESSIONEL. I samarbete eller på egen hand. Jag är tjuv, lurendrejare, prostituerad, spion; skådespelerska, agent, politiker, landstrykare; gatuförsäljare, tiggare, konkubin från Qingdynastin; jag har sett allt, jag har varit alla. Det finns ingen som jag, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, och ändå är jag bara en i en lång tradition av excentriska kvinnor som hyser ett djupt hat för uttråkning, lönearbete, och äktenskap. Och en kärlek för – en kärlek för kärlek, för –

MIN KÄRLEK: Kärnklyvning, omätbar kraft, ren energi. Världars förgörare.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND PÅ MIN HAND PÅ RATTEN. Vi kör iväg från kärnvapentestplatsen med en burk fylld med radioaktiv sand säkert inklämd mellan mina lår. Inuti glasburken formar sig nya världar; nya varelser kommer till, liv alstras spontant; universum delar och förökar sig, månghuvade, och kämpar för att bryta sig ut.

EN VACKER DAG:

A

A A

ARM I ARM, SÅ SKA VI SE SÅG SER SÅG SER

HUR MÅNEN SPRÄCKS I TVÅ.

OCH INGENSTANS VAR VI FRÅNVARANDE.

Text: Zola Gorgon
Bild: Pierre-Louis Herold

The Professional

“I’m a professional,” I say. “You can count on me.”

My reputation precedes me. I can’t tell what expression graces the face of the priest – if he really is a priest – on the other side of the confession booth lattice.

If I have one superpower, it must be my ability to readily and immediately accept the strangest situations without complaint. 

The present: I’m dressed in widow’s black, and when I kneel before the confession booth, a veil falls across my face. “Father, I have come to confess,” I say. The shadow on the other side of the lattice inclines its head. “I’m about to commit a most grievous sin through nobody’s fault but my own.” The coded sequence of words that lets him know I’m one of them.”Tell me what I should do.”

Though of course I’m not really one of them, but they don’t know that. My private desire is to find my lover, the most powerful woman in the world, whose whereabouts are communicated to me in bits and pieces of fragmentary information that only the most cracked minds can correlate.

“I’ll tell you what sin to commit,” murmurs the Father through the lattice, in a manner indistinguishable from the general vague mumbling of the church’s insides. And he tells me about Marseilles, where a boat will take me to Egypt, to retrieve a document from a museum… A papyrus scroll in an obscure dialect of coptic… 

I kiss the outstretched hand with its ring and rise from the velvet bench. On the way out I pass an old woman praying in the pews, the same old woman I passed on the way in… but now I see she’s not old at all, merely hunched over, and as I leave the church I perceive her in the corner of my eye, looking over her shoulder… an icy premonition follows me into the sunshine where the doors of the cathedral slam shut behind me and I walk onto the warm yellow plaza, where the pigeons scatter and fly at the sound of my clicking heels.

The past: “Trust me, I’m a professional,” I said to the diplomat. “I will deliver the results you want. I’m capable of doing this. I prepare for any situation. I satisfy the requirements.”

“So I’ve heard.”

“I’m glad we understand each other.” The diplomat stood with his back to me, gazing through the high windows at the sun setting over the turgid Thames.

“Do we?” he said with a curiously arch look on his face.

“Do what?” I said because I’d zoned out.

“Do we understand each other?” he said, and flung down a single white ladies glove on the table.

Horror. Her glove. He knows. I thought I was the only one who remembered. Are there others? And where is the other glove?

My future: I hide inside the hollow sarcophagus as the lights go out, one by one, at the museum; ancient dust sticks in my nose. I peek from under the lid and watch the guards start leaving. But the moon streaming through the skylight allows me to see well, even in the dark. I sneak past the glass cabinets and into the archives… and almost think I hear the jackals barking.

I remember the last time I saw her, her hand slipping between my legs, the other pointing at the sky.

“Is there a word for a person who flits from identity to identity without caring much about the skin they cast off, like a snake? I always used to think of myself as a sort of lizard in a woman’s skin. I enjoyed being a diplomat’s wife, sure, in its way, but not enough to commit to the bit to such an extent as to not irredeemably fuck it up.

That is, if committing lesbian adultery salacious enough to trigger a nuclear war can be considered a fuck-up.”

D-DAY, DESTRUCTION DAY: The meltdown of every nuclear reactor, the energy net going black; all lightbulbs exploding at once; trucks, unsteerable, crashing off bridges; airplanes dropping into the sea like dead birds; panic in Moscow, panic in Beijing, panic at the Pentagon. Clocks run backwards; the planes rise out of the sea.

DIES IRAE: The day of wrath.

The moon cracks into two like a dinner plate.

PAST, PRESENT, FUTURE: I PUT MY HAND ON HER HAND ON THE STEERING WHEEL. We cross state lines and drive into the desert, the other desert, the spring desert in bloom. Next gas station: 200 miles. And yet there is a house in the desert, for us to arrive at, a well to drink from. A gun is hanging on the wall, a gun and the horned skull of an animal. She lets her jacket fall from her shoulders, onto the floor…

EVERYWHERE AND ALL THE TIME, things happen, but not completely. The steering wheel, lacking your touch, remains unturned; the shot glasses do not slam down on the bar; the streets which you would cross remain uncrossed by you; forlorn, the cherry trees blossom and fade, unseen by you; and would-be-touched places on my body remain untouched – and perhaps it’s only I and these inanimate objects that sense it; me and your side of the bed, aware of your absence.

The past: Over the eaves of the houses in the Forbidden City a bright red sun rises. In the innermost basement I press my ear to the cold metal door of the vault. A clock is ticking… a matter of time. I sense my associates working away, their quick nimble hands, while the guards lay unconscious in the hallway, knocked out by a poison that’ll give them lovely dreams. Drooling onto the beautiful carpets…

My future: Lovely dreams. Reunion. “I always like to think about this,” I say to Irene in the dream. 

“I like to think about this too,” she says, laughing and reaching both hands towards me. “As a matter of fact, I’m the one who’s dreaming it for us.”

A future: Degraded but not destroyed, we run an anonymous white van across the border with the fugitive gagged and duct taped in the back, hidden behind crates of bootleg DVDs, drugged and unconscious. We caught the man. We will deliver him and aim to satisfy. Yet the eyes of the heavy-set border guard, scanning us with boredom, suddenly catch on the scar that runs across the whole length of my partner’s face. “Step out of the car,” says the man, with his machine gun leaning on his shoulder. Every muscle in my body tenses in preparation for flight.

Moments later, I’m trapped inside a ventilation duct with my accomplice. She starts to bite her nails. “Don’t worry, I can do anything,” I say to her. “I’ll teach you to be professional, just like me.”

The past: “I’LL SEND YOU BACK TO OLD SHANGHAI.” He points his gun at me and I back up against the window. The streets are hundreds of meters below us, but the only thing running through my mind is the last phone call I had with you-know-who and my hand rises on its own accord to wipe a tear from my cheek. I’ve been very lonely, in a way, for a long time now. I’ll be the first to admit it.

“Scared to die, bitch?” the gunman hisses in Cantonese, completely misreading my emotions. The boss looks at him in exasperated embarrassment, but when he fires I have no choice but to take a leap of faith, backflipping through the window, and falling, falling backwards in a shower of broken glass… a difficult situation, but manageable, for a professional…

The present: The papyrus is in my hands, finally, fragile like insect wings. Cicadas chirp, jasmine makes itself known, and some miles away is the desert with its cupola of stars and long-sleeping sphinxes, but here is the city, with its street cries and honking cars, sounds streaming through the open tattered-curtained window into my cheap hotel room where the ochre yellow paint chips and peels off the wall. The raw dog bites on my legs itch and throb with pain under the bandages. I unroll the papyrus with gloved hands… although of course I’m not supposed to read it. My only job was to retrieve this object, not to interpret it… but my associates don’t know that I actually read Coptic pretty well as a result of my teenage incarceration in an Ethiopian Orthodox convent. They didn’t warn me about the dogs of the underworld. Out of ignorance, or on purpose?

They’ve nothing to fear from my reading this, anyway. Although it’s immediately obvious to me that the purported antiquity of this document is only a disguise for detailed plans for how to subvert North Korea’s forays into nuclear science – among many other things – such strategies don’t interest me, and barely register in my conscious mind. The signs I’m looking for are hidden deeper and must be read between the lines… a fly buzzes at my ear, insistent: one of those big juicy ones that leave throbbing red bites. I swat at it with my hand and stub my cigarette out into the hotel ashtray, shaped like a voluptuous woman in ancient Egyptian dress, where ash and fag-ends only half-cover the text REMEMBER ME? KISSES FROM CAIRO.

And yet, at the same time: Bethlehem will be free. We rush the citadel… always the same citadel… 

always the same people rushing… but

AT TIMES: Doubt creeps in followed by despair. What if there are no more messages? What if what’s gone is truly irretrievable? Alone in this world and alone in all possible worlds. If that’s the case I’d rather disappear completely, myself, and wipe myself out of history, past, present, and future. Because each human being needs another one like herself.

THE MIRROR: Asking for guidance, I blow out the candle and study the signs in the wisps of smoke and they are not as fortuitous as I had hoped. My old enemy, the serpent, rises in the glass darkness. A bad sign. But why?

Much later: I lock eyes with the woman reading a newspaper on the patio of the café in Rome; her face half hidden by the newspaper, shaded by her wide-brimmed hat. I sit down at the table next to her, my back to her back, order a caffè corretto and open my own newspaper to the horse racing pages.

She says, in a voice that’s conversational but very quiet, “In about 55 minutes a small procession of nuns will come out of the church over there, come down the steps, and cross this plaza. There is one nun among these nuns, no different from the others, only the nails on her left hand are painted red. She’s the one.”

“I see,” I say and take a sip of my coffee.

“You will hang respectfully, discreetly behind, and when you see her take a detour, follow.”

“Understood.”

“By the way,” she says in her low, melodious voice, without turning back to look at me. “Don’t think we don’t know what you did in Cairo.” Coins clink on the table. By the time I turn around, she’s already walking away.

The future: I slip into my wetsuit and dive into the wreck. I’m a professional, I know what I’m doing, I remind myself. Slip into the cold water. Slip through the hole in the hull and haul my body into a pocket of air. The light of my water-proof, pressure-proof torch falls meekly against the rotting banisters, the cracking tiles, the death-trap corridors collapsing slowly under pressure. Somewhere, untouched by the water, a one hundred year old sea chart lies in wait… and I’m determined to find it. It might be the only sea chart unaffected by the “great delete” of 1948, where the Crocuta Islands were declared “illegal reality” and erased from maps and memories. Yet I know that if I only knew the coordinates I could visit them in my dreams. I alone will possess information that others would kill for. As I cross the cracking tiles of the sunken ballroom, haunted by the musty breath of drowned party ghosts, I contemplate the fact that forces of good and evil compete inside of me and admittedly they’re both strong — and yet I’m motivated only by a love so intense it verges on derangement. 

There are footsteps in the dust. Has someone been in the wreck before me? 

And are they here now?

Intolerable present: Remember Cairo? I’m writhing in my sweaty sheets; bugs crawl up the walls of the hotel room; the wounds sustained from dog bites, poorly disinfected, swell and throb, my legs grow hot as if with fever, brown blood stains the bed, my stench runs out of me like water. The bulb flickers and goes out. Only the desert stars and moon cast a light through the window and then there’s only window, no wall.

I find myself lying in the sand, between the paws of the sphinx, wet like a freshly licked kitten. “What happened?”

I have spat you out. 
“You took me into your mouth???”

You’ve got real problems.

“It’s true I make rash decisions sometimes,” I say to the sphinx. Its shadow falls across me; the face of the sphinx only warm darkness. “And there were a few blunders this time. But I’m a professional. I know what I’m doing. You don’t need to worry about me.”

Do you remember the last time? Irene opens her eyes. 

I shake my head.

There was something you were supposed to remember, about your lover who’s gone from this version of events.

My mouth feels dry. It’s hard to think. “There was something, wasn’t there?”

Wasn’t there?

“Wasn’t there?”

Again and again: … I enter the coordinates into my GPS and go east, through industrial areas and yards full of trailers where laundry hangs on clotheslines and black and white CRT TV sets mumble news stories in a sparking and buzzing language I don’t understand… 

The beaded curtain rattles as I enter the mobile home at the dark forest edge of the trailer park.

A figure sits on the bed with their back to me watching TV. On the screen, a mushroom cloud rises.

I cock my gun, they turn.

PAST, PRESENT, FUTURE: SHE PUTS HER HAND BETWEEN MY LEGS IN THE CAR. ON THE DESERT HORIZON A MUSHROOM CLOUD RISES

It’s like I always say: TRUST ME, I’M A PROFESSIONAL: Collaborating or all alone. I’m thief, scammer, prostitute, spy; actress, agent, politician, vagrant; street-seller, beggar, Qing Dynasty concubine; I’ve seen it all, I have been everything. There’s no one like me, never was, never will be, and still I’m only part of a long tradition of eccentric women with a hatred for boredom, wage labour, and the marriage bed. And a love of — well, of love, of —

MY LOVE: Nuclear fission, immeasurable power, pure energy. Destroyer of worlds.

PAST, PRESENT, FUTURE: SHE PUTS HER HAND ON MY HAND ON THE STEERING WHEEL. We drive away from the nuclear testing site with a jar of radioactive sand held securely between my thighs. Inside the jar, new worlds are forming; new creatures spring into being, the spontaneous generation of life, universes multiplying, multi-headed, struggling to break out.

ONE FINE DAY:

A

A A

ARM IN ARM, WE WILL WATCH WATCHED WATCH

THE MOON SPLIT INTO TWO.

AND THERE WAS NO PLACE FROM WHICH WE WERE ABSENT.

Text: Zola Gorgon
Image: Pierre-Louis Herold

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.” 

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han. 

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka. 

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg.  “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör. 

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.

Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon 

Mässan

Om jag fick förändra en sak skulle det vara obehaget om kvällarna. Slippa när mörkret faller över allt man inte hunnit med. Jag sitter i en kyrkbänk och känner mig lite stel. Det känns pinsamt att röra sig. Det är morgon och himlen ovanför kyrkan var vit och halsen svart av cigaretter och jag inser att jag typ hatar mig själv. Inte pga allt inatt. Jag hatade mig själv innan jag gick ut.

Men det är roligt att kolla på Stella, hon knäpper händerna tillsammans med resten av församlingen och ser ut att vara kontakt med något slags arkaiskt lidande. Mitt lidande är samtida, mjukt, fuktigt och torkar ut till ikväll.

Jag gör en lista på fler saker att förändra. Kom ihåg: Man behöver inte göra så mycket. Magandas. Lyssna på folk. Det finns inte en plats som inte ser dig. Du måste förändra ditt liv.

Jesus i trä bakom altaret ser sjuk ut. Han är grå. Är tanken att han ska se så eländig ut som möjligt. Han ska dela lidandet med oss säger prästen. Han ska dela den hemska pendelrörelsen, ögonblicket när man skrattar, skriker, heilar och plötsligt inser att man vill hem.

Prästen är snygg. Han ser ut “som oss”. Han läser med en mörk röst och hans hår är som Kurt Cobain. Det är inte det att han är att han är lång och smal … utan att han försöker skämta med kroppen. Han är som jag. Han har aldrig heller förändrat allt. Jag ger honom mitt nummer. Väntar hela dagen. Det är som ett ljus flämtar och brinner ut, ett stånd kommer av sig och kryper ihop. När han skriver har det blivit kväll.

Text: Frutta
Bild: Zola Gorgon