Jag går och jag kommer aldrig tillbaka säger jag. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. När han gör så slutar det vara oavgjort, jag är den dåliga. Men det är det bara jag som vet. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den. Det räcker för att jag ska börja längta hem till honom fastän han är rakt framför mig.
Familjen håller sig själv som husdjur. Familjen är liten som ett gatukök på stationen. Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol och på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter och nu är det långt hemifrån.
Jag kände mig vuxen för sex år sen när han tog mig med på ett seminarium om samtida kärlek där det var nedsläckt och tjocka sammetsgardiner bakom scenen. Föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval och jag tänkte att det inte skadade att tänka så om kärleken. Kände mig vuxen. Men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn.
Jag vaknar i natten av att det luktar ben och tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.
Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant säger han. Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.
Text: Frutta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Frutta
Purgatory Magazine 