Author Archives: Frutta

The Day

the fights, seriously what are they about

afternoon fatigue or …

that the day is small and boring so you set fire to it

day of wrath between couples is something other than

the storming of the bastille

or fights between friends

its the day the light the wind

you see me tolerating this

emptiness

and then

maybe something

maybe something is wrong

it was often day of wrath when we’d be skating around it was just so boring the day would never end. the time is 14, 15, 16, 17, 18, 19 20.00 FINALLY NIGHT TIME

is anything wrong

no

just so many hours left of the day

Text: Fredrika Flinta

Dagen

bråken vad handlar de om

eftermiddagsångesten eller vad är det?

när dagen e liten och tråkig så man blåser upp det

day of wrath mellan par e nåt annat än

stormingen av bastiljen

eller bråk mellan vänner

d e dagen vinden ljuset

du ser mig uppleva detta 

tomheten

och sen

kanske nåt

kanske nåt e fel

det var ofta day of wrath när vi skejtade omkring. det var så tråkigt bara. dagen tog aldrig slut. klockan är 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20.00 ÄNTLIGEN kväll

är nåt fel

nej

det är så långt kvar av dagen bara

Text: Fredrika Flinta

igår

Följde med maja till västra hamnen igår. Ibland har vi inte så mycket att säga till varandra men det är bra att veta om man kommer på något skulle hon lyssna. Jag gick omkring själv med hennes barnvagn i en timme och speglade mig i glasportarna i de fräscha husen och var jättesnygg med vagnen. Lyssnade på A.W. tre gånger, det är skönt när lana sjunger it’s not about having someone to love me anymore. Jag vet inte. Jag har börjat tro så mycket på vänskapen från ingenstans. jag o maja har gjort varandra sällskap på viktiga uppdrag sedan 2010 nu, utan att behöva tänka. Det har bara varit som vi gått på den lätta breda vägen och råkat vara på samma väg hela tiden.

Många vänner är redo att göra det jag innan trodde bara min pojkvän ville, innan, har jag märkt. Typ kimia låter mig sitta i hennes lägenhet när hon går och tränar.

På lördag ska isak o maja o jag dricka champagne för att fira att jag ska flytta. isak är alltid helt så åh vi måste fira ju.

På onsdag ska jag äntligen träffa den här röda hunden och dens matte som jag ska bo med.

Ensamhet är en mycket stark kraft. Den kämpar för att få finnas och man kan kämpa mot den. Högtider och helger far emot en och man måste blockera och ställa saker i vägen. Alltså människor. Människor måste stå i vägen när tiden åker förbi jättefort.

/Hanna

striden

igår på gustav adolfs torg i februaridagsljus kollade jag mig omkring medan jag lyssnade på prince, och fick en idé som var typ: jag behöver inte kränkas av det jag ser nu. 

samma idé som när jag tänker på hur det skulle vara att gå förbi kyrkogården och synagogan och sedan behöva stå och vänta vid det stora övergångsstället. hur det skulle vara om man inte blev arg på trafikljusen. det är som fulheten inte når mig.

minns när jag var tolv och var hemma hos e:s pappa. varför var det alltid så mysigt hos alkisföräldrar. det var helt fulländat där. han hade en tjej som hette anna. anna och uffe byggde en pool och hon kom upp på elsas rum med en röd bricka med mackor med leverpastej och saltgurka på, och té med en enorm sked honung i, man kunde se hur mycket det var för klumpen hade inte smält än och man rörde runt i den.

huset låg vid rälsen. så det kom brunrostiga godståg … men framförallt: att se huset från tåget var toppen. där har jag varit! det är elsas hus! 

elsas rum varpå ovanvåningen och man kunde se andra ovanvåningar bakom träden på andra sidan rälsen. kärlek är detta, skriver bronze age pervert. att se in mot fönster och tänka: kan det bo några medkämpar där inne? som vill strida med mig? 

elsa var alltså en sådan medkämpe. det var något med att dela förståelsen av vilket predikament det var att vara tolv. vi samarbetade för att komma på lösningar. man kan skriva på sina skor. alltså vi skapade mycket fult. men det var inte det som var syftet. 

/Hanna

hmmm

tänker på karaktärer. vilka som fanns när man var elva. jag tyckte inte om morfars hud eller hår. det mesta handlade om texturer då. ville krypa upp i famnen på den som var mest solbränd och minst rynkig. med mjukast tröja i starkast färg. ville vara nära vuxna som gymmade. tyckte om muskler.

sista året i femman hade jag en mjuk vit sliten hoodie som varit mammas på 80-talet, den var lång, och jag var tio så mina ben var fortfarande skinny, minns hur snyggt jag tyckte det var när jag hade den utan byxor, solbränd hud mot vitt tyg.

en rolig elvaårig karaktär var såklart rana. jag träffade henne när jag 27. heeeejfröken! hon pratade liksom utan att separera orden. jag ska flytta till helsingborg jag älskar dig. hon gick in på min youtube och följde sig själv när jag inte såg. tänkte inte mer på det men igår tryckte jag på en video det en där hon cyklar med sin kompis och pratar sådär utan att separera orden. hon posar inte utan ser in i kameran som den är en snäll fröken.

/Hanna

blogg dag 2

idag känns det bättre. druckit 1 kanna kaffe medans jag legat i sängen och tittat på min vita vägg och två stearinljus i fönstret.

sen skrev beate vad hon skulle blogga om. ett träd hade ramlat in i hennes hus. hon hade sett en skunk. jag skrattade från magen. sebbe sa igår: men jag vill inte blogga nu, jag vill träffa ian och kimia. då skrattade jag också. otroligt med riktigt skratt.

Hanna

det brinner i bloggy

hej läsare.

vi tänkte börja blogga. tidningen blir därför en blogg under februari! kanske mars! tills vi tröttnar!

jag kan börja då. det är hanna som skriver. har haft en svår dag. letat efter en kastrull i flera affärer. till slut hittade jag en för 460 kr. köpte den. kände mig nöjd. nu har jag iaf en kastrull. har inte bestick. åt sallad med en ölöppnare. sen råkade jag slänga ölöppnaren. så jag köpte mat man äter med händerna. gruyere och salt och choklad.

mvh

Hanna

Mässan

Om jag fick förändra en sak skulle det vara obehaget om kvällarna. Slippa när mörkret faller över allt man inte hunnit med. Jag sitter i en kyrkbänk och känner mig lite stel. Det känns pinsamt att röra sig. Det är morgon och himlen ovanför kyrkan var vit och halsen svart av cigaretter och jag inser att jag typ hatar mig själv. Inte pga allt inatt. Jag hatade mig själv innan jag gick ut.

Men det är roligt att kolla på Stella, hon knäpper händerna tillsammans med resten av församlingen och ser ut att vara kontakt med något slags arkaiskt lidande. Mitt lidande är samtida, mjukt, fuktigt och torkar ut till ikväll.

Jag gör en lista på fler saker att förändra. Kom ihåg: Man behöver inte göra så mycket. Magandas. Lyssna på folk. Det finns inte en plats som inte ser dig. Du måste förändra ditt liv.

Jesus i trä bakom altaret ser sjuk ut. Han är grå. Är tanken att han ska se så eländig ut som möjligt. Han ska dela lidandet med oss säger prästen. Han ska dela den hemska pendelrörelsen, ögonblicket när man skrattar, skriker, heilar och plötsligt inser att man vill hem.

Prästen är snygg. Han ser ut “som oss”. Han läser med en mörk röst och hans hår är som Kurt Cobain. Det är inte det att han är att han är lång och smal … utan att han försöker skämta med kroppen. Han är som jag. Han har aldrig heller förändrat allt. Jag ger honom mitt nummer. Väntar hela dagen. Det är som ett ljus flämtar och brinner ut, ett stånd kommer av sig och kryper ihop. När han skriver har det blivit kväll.

Text: Frutta
Bild: Zola Gorgon

Husdjur

Jag går och jag kommer aldrig tillbaka säger jag. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. När han gör så slutar det vara oavgjort, jag är den dåliga. Men det är det bara jag som vet. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den. Det räcker för att jag ska börja längta hem till honom fastän han är rakt framför mig. 

Familjen håller sig själv som husdjur. Familjen är liten som ett gatukök på stationen. Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol och på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter och nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för sex år sen när han tog mig med på ett seminarium om samtida kärlek där det var nedsläckt och tjocka sammetsgardiner bakom scenen. Föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval och jag tänkte att det inte skadade att tänka så om kärleken. Kände mig vuxen. Men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben och tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant säger han. Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.

Text: Frutta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Frutta