Vredens Dag

“Jag är professionell,” säger jag. “Förlita dig på mig.”

Mitt rykte går före mig. Det går inte att se hur prästens ansikte ser ut på andra sidan av biktbåsets galler. Om han nu verkligen är en präst.

Om jag hade en superkraft vore det förmågan att omedelbart och fullständigt acceptera de märkligaste situationer helt utan att klaga.

Nutid: Klädd i sorgesvart som en änka knäfaller jag framför biktbåset och en slöja faller över mitt ansikte.

“Fader, jag har kommit för att bikta mig,” säger jag, och skuggan på andra sidan gallret böjer på huvudet. “Jag är på väg att begå en fruktansvärd synd helt och hållet på egen hand.” Den kodade sekvensen som låter honom veta att jag är en av dem. “Säg mig vad jag ska ta mig till.”

Fast naturligtvis är jag inte på riktigt en av dem, men det behöver de inte veta. Min enda önskan är att återfinna min älskare, världens mäktigaste kvinna, vars läge kommuniceras till mig i fragmentariska informationsbitar som bara de mest splittrade hjärnor kan sammanfoga.

“Jag säger dig vilken synd du ska begå,” mumlar Fadern genom spjälverket.

Och han berättar för mig om Marseilles, där en båt väntar på att föra mig till Egypten, och en papyrusrulle som vilar på ett museum, en papyrusrulle i en obskyr koptiskt dialekt…

Jag kysser ringen på hans utsträckta hand och reser mig upp från den sammetsklädda bänken. På vägen ut går jag förbi en gammal kvinna som ber i kyrkbänken, samma gamla kvinna jag gick förbi på vägen in… men nu ser jag att hon inte alls är gammal, bara hukad, och när jag lämnar kyrkan ser jag i ögonvrån hur hon ser sig om över axeln… och en iskall varsel följer mig in i solljuset där katedralens dörrar slår igen bakom mig och jag går ut på det varma gula torget; duvorna skingras och flyger vid ljudet av mina högklackar.

Det förflutna: “Lita på mig, jag är professionell,” sa jag till diplomaten. “Jag levererar resultat. Jag är kapabel till detta. Jag förbereder mig för alla situationer. Jag uppfyller kraven fullständigt.”

“Jag har hört det.”

“Jag är glad att vi förstår varandra.” Diplomaten stod med ryggen mot mig och skådade ut genom de höga fönstren på solen som gick ner över den feta Themsen.

“Gör vi det?” sa han med ett tvetydigt ansiktsuttryck.

“Gör vi vad?” sa jag som zonat ut litegrann.

“Förstår vi varandra?” sa han och slängde plötsligt en vit damhandske på bordet.

Fruktan. Hennes handske. Han vet. Jag trodde ingen annan än jag kom ihåg. Finns det andra som minns? Och vart är den andra handsken?

Min framtid: Jag gömmer mig inuti den tomma sarkofagen och lamporna släcks en efter en på muséet; uråldrigt damm kittlar mina näsborrar. Jag lyfter locket litegrann och kikar ut och ser hur vakterna börjar gå sin väg. Månljuset som skiner genom takfönstret gör att jag kan se bra till och med i mörkret. Jag smyger förbi glasmontrarna och in i arkiven… och tycker nästan jag hör schakalerna skälla.

Jag minns sista gången vi sågs och hennes hand mellan mina ben – den andra pekade mot himlen.

“Finns det ett ord för människor som går från jag till jag utan att bry sig om det skinn de ömsar, som en orm? Jag brukade alltid tänka på mig själv som en ödla i kvinnohamn. Visst gillade jag att vara en diplomatfru, på sätt och vis, men jag var inte tillräckligt dedikerad till rollen för att inte oåterkalleligt fucka upp den.

Det vill säga, ifall det räknas som att fucka upp att ha en utomäktenskaplig lesbisk affär skandalös nog att utlösa kärnvapenkrig.”

DAGEN D, FÖRSTÖRELSE: Härdsmälta i varje kärnreaktor – energinätet svartnar – alla glödlampor exploderar på en och samma gång – och ostyrbara lastbilar kör av broar – flygplan faller ner i havet som döda fåglar – panik i Moskva – panik i Beijing – panik i Pentagon. Klockorna går baklänges; flygplanen höjer sig ur havet.

DIES IRAE: Vredens dag.

Månen spricker i två bitar som en tallrik.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: MIN HAND PÅ HENNES HAND PÅ BILRATTEN. Vi korsar delstatsgränsen och kör in i öknen, den andra öknen, våröknen i blom. Nästa bensinstation: 200 miles. Och ändå finns det ett hus i öknen för oss att anlända till och en brun där vi kan dricka. Det hänger ett gevär på väggen, ett gevär och skallen från ett behornat djur. Hon låter jackan falla från axlarna, ner på golvet…

ÖVERALLT OCH OAVBRUTET händer det saker, men inte helt och hållet. Bilens ratt, utan din hand, vrider sig inte; shotglasen slår inte ner på bardisken; gator som du hade korsat förblir okorsade av dig; sorgset blommar och vissnar körsbärsträden utan att du ser dem; och delar av min kropp som du skulle berört förblir oberörda – och kanske är det bara jag och dessa orörliga objekt som känner din frånvaro; jag och din sida av sängen.

Det förflutna: En klarröd sol höjer sig över taken i den förbjudna staden. Längst in i källaren trycker jag örat mot valvdörrens kalla metall. En klocka tickar… en fråga om tid. Jag känner hur mina medkonspiratörer jobbar med snabba flinka händer medan vakterna ligger medvetslösa i korridoren, däckade av ett gift som ger dem underbara drömmar. Där ligger de och dreglar på de vackra mattorna…

Min framtid: Underbara drömmar. Återförening. “Jag tänker så gärna på detta,” säger jag till Irene i drömmen.

“Jag med,” säger hon, och sträcker skrattande händerna emot mig. “Faktum är att det är jag som drömmer det åt oss.”

En framtid:Förnedrade men oförstörda kör vi en anonym vit skåpbil över gränsen med rymlingen bunden i silvertejp bakom oss, gömd bakom kartonger med piratkopierade DVDer, drogad och medvetslös. Vi fångade mannen. Vi kommer att leverera honom och tillfredställa fullständigt. Men den fetlagda gränsvaktens uttråkade ögon fäster sig plötsligt på ärret som löper över min partners ansikte. “Stig ut ur bilen,” säger mannen som har ett maskingivär vilande mot axeln. Varje muskel i min kropp spänner sig i förberedelse på att fly.

Ögonblick senare är vi fast i en ventilationsdukt, jag och min partner, som börjar bita sina naglar. “Oroa dig inte, jag kan göra vad som helst,” säger jag till henne. “Jag ska lära dig att bli professionell som mig.”

Det förlutna: “JAG SKICKAR TILLBAKA DIG TILL DET GAMLA SHANGHAI.” Han siktar på mig och jag backar upp mot fönstret. Det är hundratals meter ner till gatunivå, men det enda jag tänker på är mitt sista telefonsamtal med du vet mycket väl vem och jag torkar bort en tår från kinden. Jag har varit väldigt ensam, så att säga, väldigt länge nu. Jag medger det.

“Rädd för att dö, subba?” väser mannen med pistolen på kantonesiska. Han har helt missförstått mina känslor och hans chef ger honom en arg, generad blick, men när han skjuter har jag inget annat val än att lita på försynen och hoppa baklänges genom fönstret och jag faller genom ett regn av splittrat glas… en knivig situation, men inget ett proffs inte kan hantera…

Nutid: Äntligen är papyrusrullen i mina händer, lika ömtålig som en insekts vingar. Syrsor sjunger, jasmin tränger sig på, och några mil bort ligger öknen där sfinxar sover under himlavalvet, men här är staden. Ljuden av trafik och mänsklig aktivitet susar genom fönstret med den slitna gardinen och in i mitt billiga hotellrum där den okragula väggfärgen långsamt flagnar av. De färska hundbetten på mina ben kliar och bultar med smärta under bandagen. Jag rullar upp papyrusarket med behandskade händer… fastän det naturligtvis inte är meningen att jag ska läsa det. Mitt enda uppdrag var att hämta detta objekt, inte att tolka det… men vad de inte vet är att jag faktiskt läser koptiska rätt bra eftersom jag som tonåring var inspärrad i ett ortodoxt etiopiskt nunnekloster. Men underjordens hundar varnade ingen mig om. Eftersom de inte visste, eller med flit?

De i alla fall inget att frukta även om jag läser detta. Trots att det omedelbart står klart för mig att dokumentets påstådda antikvitet bara är en täckmantel för detaljerade sabotageplaner beträffande Nordkoreas kärnvapenutveckling – och många andra saker – så intresserar mig såna strategier så lite att jag knappt lägger märke till dem. De tecken jag söker ligger djupare gömda och måste läsas mellan raderna… en fluga surrar påträngande vid örat: en sån där fet saftig en som lämnar stora röda bett. Jag viftar bort den med handen och fimpar min cigg i hotellrummets askfat, som är format som en fyllig kvinna klädd i antika egyptiska kläder, där aska och fimpar bara till hälften täcker texten MINNS DU MIG? KYSSAR FRÅN KAIRO.

Och ändå, samtidigt: Bethlehem skall befrias. Vi stormar citadellet… alltid samma citadell… alltid samma människor som stormar det… men

IBLAND så kryper tvivel på mig, följt av förtvivlan. Tänk så kommer det inga fler meddelanden? Tänk så är det som är försvunnet helt oåterkalleligt? Ensam i denna värld, ensam i alla möjliga världar – isåfall skulle jag hellre försvinna fullständigt, och torka bort mig själv ur historien, dåtid, nutid, och framtid. För varje människa söker sin like.

I SPEGELN: Jag ber om vägledning, blåser ut ljuset, och studerar tecknen i den slingrande röken – inte så tursamma som jag hoppats. Min gamla fiende, ormen, reser sig i glasets mörker. Ett ont tecken. Men varför?

Betydligt senare möter jag en blick. En kvinna läser tidningen på caféets uteservering i Rom. Hennes ansikte är till hälften gömt av en tidning, skuggat av hennes vidbrättade hatt. Jag sätter mig vid bordet bredvid, med ryggen mot hennes rygg, beställer en caffè corretto och öppnar min egen tidning till travsportsidan.

Hon säger, i en mycket tyst samtalston: “Om ungefär 55 minuter kommer en liten procession med nunnor komma ut från kyrkan där borta, gå ner för trappan, och korsa detta torget. Bland dessa nunnor finns en nunna som inte på något vis skiljer sig från hennes systrar förutom att naglarna på hennes vänsterhand är rödmålade. Hon är den som är den.”

“Jag förstår,” säger jag och tar en slurk av mitt kaffe.

“Du kommer hålla dig på respektfullt avstånd, men när du ser henne ta en sidoväg ska du följa efter.”

“Okej.”

“Förresten,” säger hon utan att vända sig mot mig. “Tro inte att vi inte vet vad du egentligen hade för dig i Kairo.” Mynt faller på bordet. När jag vänder mig om är hon redan på väg bort.

Framtiden: Jag tar på mig min våtdräkt och dyker ner i vraket. Jag är ett proffs, jag vet vad jag håller på med, påminner jag mig själv. Sjunker ner i det kalla vattnet. Simmar igenom hålet i skrovet och dyker upp i en luftficka. Ljuset från min vatten- och trycktäta ficklampa faller svagt mot ruttnande trappor, sprucket kakel, och korridorer, dödsfällor som långsamt kollapsar under tryck. Någonstans, orört av vattnet, ligger en hundraårig sjökarta… och den ska jag hitta. Det kanske är den enda karta opåverkad av “den stora utsuddningen” år 1948, där Hyenaöarna blev utpekade som “olaglig verklighet” och försvann från kartor och minnen. Men jag vet att om jag bara kände till koordinaterna hade jag kunnat besöka dem i mina drömmar. Jag hade ensam haft tillgång till information som andra hade varit beredda att döda för. Medan jag korsar balsalens sjunkna golv, hemsökt av drunknade festspökens fuktskadade andedräkter, så tänker jag på det faktum att både goda och onda krafter tävlar inom mig och att båda två är mycket starka – och ändå drivs jag bara av en kärlek så intensiv att den gränsar till vanvett.

En rad av fotspår leder genom dammet. Har någon varit i vraket innan mig?

Och är de här just nu?

Outhärdlig nutid: Minns du Kairo? Jag vrider mig i svettiga lakan; insekter kravlar upp för rummets väggar; såren där hundarna bet mig som jag inte desinficerat sväller och pulserar, mina ben är heta som om jag hade feber, brunt blod fläckar sängen och ur mig flödar stank. Glödlampan blinkar och släcks. Bara öknens stjärnor och måne kastar ljus genom fönstret och sedan finns det bara fönster, ingen vägg.

Jag ligger i sanden mellan sfinxens tassar, våt som en nyslickad kattunge. “Vad hände?”

Jag spottade ut dig.

“Du hade mig i munnen???”

Du har ordentliga problem.

“Det är sant. Ibland tänker jag inte innan jag handlar,” säger jag till sfinxen. Dens skugga faller över mig, och ansiktet är inget annat än varmt mörker. “Jag medger att jag gjorde en del snesteg denna gången. Men jag är professionell. Jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig för mig.”

Minns du förra gången? Irene slår upp ögonen.

Jag skakar på huvudet.

Det var något du skulle komma ihåg, om din älskare som är försvunnen från denna version av händelserna.

Min mun känns torr. Det är svårt att tänka. “Det var något, inte sant?”

Inte sant?

“Inte sant?”

Igen och igen: …så knappar jag in koordinaterna i min GPS och far mot öst, genom industriområden och parker fulla med husvagnar där tvätt hänger på linor och svartvita teveapparater mumlar nyheter i ett sprakande språk jag inte förstår…

Pärlförhänget rasslar när jag går in i husvagnen som står på parkeringens mörka skogskant.

En skepnad sitter på sängen med ryggen emot mig och ser på teve. Ett svampmoln höjer sig på skärmen.

Jag osäkrar pistolen, de vänder sig om.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND MELLAN MINA BEN I BILEN. ETT SVAMPMOLN PÅ ÖKENHORISONTEN.

Som jag brukar säga: LITA PÅ MIG, JAG ÄR PROFESSIONEL. I samarbete eller på egen hand. Jag är tjuv, lurendrejare, prostituerad, spion; skådespelerska, agent, politiker, landstrykare; gatuförsäljare, tiggare, konkubin från Qingdynastin; jag har sett allt, jag har varit alla. Det finns ingen som jag, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, och ändå är jag bara en i en lång tradition av excentriska kvinnor som hyser ett djupt hat för uttråkning, lönearbete, och äktenskap. Och en kärlek för – en kärlek för kärlek, för –

MIN KÄRLEK: Kärnklyvning, omätbar kraft, ren energi. Världars förgörare.

DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND PÅ MIN HAND PÅ RATTEN. Vi kör iväg från kärnvapentestplatsen med en burk fylld med radioaktiv sand säkert inklämd mellan mina lår. Inuti glasburken formar sig nya världar; nya varelser kommer till, liv alstras spontant; universum delar och förökar sig, månghuvade, och kämpar för att bryta sig ut.

EN VACKER DAG:

A

A A

ARM I ARM, SÅ SKA VI SE SÅG SER SÅG SER

HUR MÅNEN SPRÄCKS I TVÅ.

OCH INGENSTANS VAR VI FRÅNVARANDE.


Text: Zola Gorgon
Bild: Pierre-Louis Herold

The Professional

“I’m a professional,” I say. “You can count on me.”

My reputation precedes me. I can’t tell what expression graces the face of the priest – if he really is a priest – on the other side of the confession booth lattice.

If I have one superpower, it must be my ability to readily and immediately accept the strangest situations without complaint. 

The present: I’m dressed in widow’s black, and when I kneel before the confession booth, a veil falls across my face. “Father, I have come to confess,” I say. The shadow on the other side of the lattice inclines its head. “I’m about to commit a most grievous sin through nobody’s fault but my own.” The coded sequence of words that lets him know I’m one of them.”Tell me what I should do.”

Though of course I’m not really one of them, but they don’t know that. My private desire is to find my lover, the most powerful woman in the world, whose whereabouts are communicated to me in bits and pieces of fragmentary information that only the most cracked minds can correlate.

“I’ll tell you what sin to commit,” murmurs the Father through the lattice, in a manner indistinguishable from the general vague mumbling of the church’s insides. And he tells me about Marseilles, where a boat will take me to Egypt, to retrieve a document from a museum… A papyrus scroll in an obscure dialect of coptic… 

I kiss the outstretched hand with its ring and rise from the velvet bench. On the way out I pass an old woman praying in the pews, the same old woman I passed on the way in… but now I see she’s not old at all, merely hunched over, and as I leave the church I perceive her in the corner of my eye, looking over her shoulder… an icy premonition follows me into the sunshine where the doors of the cathedral slam shut behind me and I walk onto the warm yellow plaza, where the pigeons scatter and fly at the sound of my clicking heels.

The past: “Trust me, I’m a professional,” I said to the diplomat. “I will deliver the results you want. I’m capable of doing this. I prepare for any situation. I satisfy the requirements.”

So I’ve heard.”

“I’m glad we understand each other.” The diplomat stood with his back to me, gazing through the high windows at the sun setting over the turgid Thames.

“Do we?” he said with a curiously arch look on his face.

“Do what?” I said because I’d zoned out.

“Do we understand each other?” he said, and flung down a single white ladies glove on the table.

Horror. Her glove. He knows. I thought I was the only one who remembered. Are there others? And where is the other glove?

My future: I hide inside the hollow sarcophagus as the lights go out, one by one, at the museum; ancient dust sticks in my nose. I peek from under the lid and watch the guards start leaving. But the moon streaming through the skylight allows me to see well, even in the dark. I sneak past the glass cabinets and into the archives… and almost think I hear the jackals barking.

I remember the last time I saw her, her hand slipping between my legs, the other pointing at the sky.

“Is there a word for a person who flits from identity to identity without caring much about the skin they cast off, like a snake? I always used to think of myself as a sort of lizard in a woman’s skin. I enjoyed being a diplomat’s wife, sure, in its way, but not enough to commit to the bit to such an extent as to not irredeemably fuck it up.

That is, if committing lesbian adultery salacious enough to trigger a nuclear war can be considered a fuck-up.”

D-DAY, DESTRUCTION DAY: The meltdown of every nuclear reactor, the energy net going black; all lightbulbs exploding at once; trucks, unsteerable, crashing off bridges; airplanes dropping into the sea like dead birds; panic in Moscow, panic in Beijing, panic at the Pentagon. Clocks run backwards; the planes rise out of the sea.

DIES IRAE: The day of wrath.

The moon cracks into two like a dinner plate.

PAST, PRESENT, FUTURE: I PUT MY HAND ON HER HAND ON THE STEERING WHEEL. We cross state lines and drive into the desert, the other desert, the spring desert in bloom. Next gas station: 200 miles. And yet there is a house in the desert, for us to arrive at, a well to drink from. A gun is hanging on the wall, a gun and the horned skull of an animal. She lets her jacket fall from her shoulders, onto the floor…

EVERYWHERE AND ALL THE TIME, things happen, but not completely. The steering wheel, lacking your touch, remains unturned; the shot glasses do not slam down on the bar; the streets which you would cross remain uncrossed by you; forlorn, the cherry trees blossom and fade, unseen by you; and would-be-touched places on my body remain untouched – and perhaps it’s only I and these inanimate objects that sense it; me and your side of the bed, aware of your absence.

The past: Over the eaves of the houses in the Forbidden City a bright red sun rises. In the innermost basement I press my ear to the cold metal door of the vault. A clock is ticking… a matter of time. I sense my associates working away, their quick nimble hands, while the guards lay unconscious in the hallway, knocked out by a poison that’ll give them lovely dreams. Drooling onto the beautiful carpets…

My future: Lovely dreams. Reunion. “I always like to think about this,” I say to Irene in the dream. 

“I like to think about this too,” she says, laughing and reaching both hands towards me. “As a matter of fact, I’m the one who’s dreaming it for us.”

A future: Degraded but not destroyed, we run an anonymous white van across the border with the fugitive gagged and duct taped in the back, hidden behind crates of bootleg DVDs, drugged and unconscious. We caught the man. We will deliver him and aim to satisfy. Yet the eyes of the heavy-set border guard, scanning us with boredom, suddenly catch on the scar that runs across the whole length of my partner’s face. “Step out of the car,” says the man, with his machine gun leaning on his shoulder. Every muscle in my body tenses in preparation for flight.

Moments later, I’m trapped inside a ventilation duct with my accomplice. She starts to bite her nails. “Don’t worry, I can do anything,” I say to her. “I’ll teach you to be professional, just like me.”

The past: “I’LL SEND YOU BACK TO OLD SHANGHAI.” He points his gun at me and I back up against the window. The streets are hundreds of meters below us, but the only thing running through my mind is the last phone call I had with you-know-who and my hand rises on its own accord to wipe a tear from my cheek. I’ve been very lonely, in a way, for a long time now. I’ll be the first to admit it.

“Scared to die, bitch?” the gunman hisses in Cantonese, completely misreading my emotions. The boss looks at him in exasperated embarrassment, but when he fires I have no choice but to take a leap of faith, backflipping through the window, and falling, falling backwards in a shower of broken glass… a difficult situation, but manageable, for a professional…

The present: The papyrus is in my hands, finally, fragile like insect wings. Cicadas chirp, jasmine makes itself known, and some miles away is the desert with its cupola of stars and long-sleeping sphinxes, but here is the city, with its street cries and honking cars, sounds streaming through the open tattered-curtained window into my cheap hotel room where the ochre yellow paint chips and peels off the wall. The raw dog bites on my legs itch and throb with pain under the bandages. I unroll the papyrus with gloved hands… although of course I’m not supposed to read it. My only job was to retrieve this object, not to interpret it… but my associates don’t know that I actually read Coptic pretty well as a result of my teenage incarceration in an Ethiopian Orthodox convent. They didn’t warn me about the dogs of the underworld. Out of ignorance, or on purpose?

They’ve nothing to fear from my reading this, anyway. Although it’s immediately obvious to me that the purported antiquity of this document is only a disguise for detailed plans for how to subvert North Korea’s forays into nuclear science – among many other things – such strategies don’t interest me, and barely register in my conscious mind. The signs I’m looking for are hidden deeper and must be read between the lines… a fly buzzes at my ear, insistent: one of those big juicy ones that leave throbbing red bites. I swat at it with my hand and stub my cigarette out into the hotel ashtray, shaped like a voluptuous woman in ancient Egyptian dress, where ash and fag-ends only half-cover the text REMEMBER ME? KISSES FROM CAIRO.

And yet, at the same time: Bethlehem will be free. We rush the citadel… always the same citadel… 

always the same people rushing… but

AT TIMES: Doubt creeps in followed by despair. What if there are no more messages? What if what’s gone is truly irretrievable? Alone in this world and alone in all possible worlds. If that’s the case I’d rather disappear completely, myself, and wipe myself out of history, past, present, and future. Because each human being needs another one like herself.

THE MIRROR: Asking for guidance, I blow out the candle and study the signs in the wisps of smoke and they are not as fortuitous as I had hoped. My old enemy, the serpent, rises in the glass darkness. A bad sign. But why?

Much later: I lock eyes with the woman reading a newspaper on the patio of the café in Rome; her face half hidden by the newspaper, shaded by her wide-brimmed hat. I sit down at the table next to her, my back to her back, order a caffè corretto and open my own newspaper to the horse racing pages.

She says, in a voice that’s conversational but very quiet, “In about 55 minutes a small procession of nuns will come out of the church over there, come down the steps, and cross this plaza. There is one nun among these nuns, no different from the others, only the nails on her left hand are painted red. She’s the one.”

“I see,” I say and take a sip of my coffee.

“You will hang respectfully, discreetly behind, and when you see her take a detour, follow.”

“Understood.”

“By the way,” she says in her low, melodious voice, without turning back to look at me. “Don’t think we don’t know what you did in Cairo.” Coins clink on the table. By the time I turn around, she’s already walking away.

The future: I slip into my wetsuit and dive into the wreck. I’m a professional, I know what I’m doing, I remind myself. Slip into the cold water. Slip through the hole in the hull and haul my body into a pocket of air. The light of my water-proof, pressure-proof torch falls meekly against the rotting banisters, the cracking tiles, the death-trap corridors collapsing slowly under pressure. Somewhere, untouched by the water, a one hundred year old sea chart lies in wait… and I’m determined to find it. It might be the only sea chart unaffected by the “great delete” of 1948, where the Crocuta Islands were declared “illegal reality” and erased from maps and memories. Yet I know that if I only knew the coordinates I could visit them in my dreams. I alone will possess information that others would kill for. As I cross the cracking tiles of the sunken ballroom, haunted by the musty breath of drowned party ghosts, I contemplate the fact that forces of good and evil compete inside of me and admittedly they’re both strong — and yet I’m motivated only by a love so intense it verges on derangement. 

There are footsteps in the dust. Has someone been in the wreck before me? 

And are they here now?

Intolerable present: Remember Cairo? I’m writhing in my sweaty sheets; bugs crawl up the walls of the hotel room; the wounds sustained from dog bites, poorly disinfected, swell and throb, my legs grow hot as if with fever, brown blood stains the bed, my stench runs out of me like water. The bulb flickers and goes out. Only the desert stars and moon cast a light through the window and then there’s only window, no wall.

I find myself lying in the sand, between the paws of the sphinx, wet like a freshly licked kitten. “What happened?”

I have spat you out. 
“You took me into your mouth???”

You’ve got real problems.

“It’s true I make rash decisions sometimes,” I say to the sphinx. Its shadow falls across me; the face of the sphinx only warm darkness. “And there were a few blunders this time. But I’m a professional. I know what I’m doing. You don’t need to worry about me.”

Do you remember the last time? Irene opens her eyes. 

I shake my head.

There was something you were supposed to remember, about your lover who’s gone from this version of events.

My mouth feels dry. It’s hard to think. “There was something, wasn’t there?”

Wasn’t there?

“Wasn’t there?”

Again and again: … I enter the coordinates into my GPS and go east, through industrial areas and yards full of trailers where laundry hangs on clotheslines and black and white CRT TV sets mumble news stories in a sparking and buzzing language I don’t understand… 

The beaded curtain rattles as I enter the mobile home at the dark forest edge of the trailer park.

A figure sits on the bed with their back to me watching TV. On the screen, a mushroom cloud rises.

I cock my gun, they turn.

PAST, PRESENT, FUTURE: SHE PUTS HER HAND BETWEEN MY LEGS IN THE CAR. ON THE DESERT HORIZON A MUSHROOM CLOUD RISES

It’s like I always say: TRUST ME, I’M A PROFESSIONAL: Collaborating or all alone. I’m thief, scammer, prostitute, spy; actress, agent, politician, vagrant; street-seller, beggar, Qing Dynasty concubine; I’ve seen it all, I have been everything. There’s no one like me, never was, never will be, and still I’m only part of a long tradition of eccentric women with a hatred for boredom, wage labour, and the marriage bed. And a love of — well, of love, of —

MY LOVE: Nuclear fission, immeasurable power, pure energy. Destroyer of worlds.

PAST, PRESENT, FUTURE: SHE PUTS HER HAND ON MY HAND ON THE STEERING WHEEL. We drive away from the nuclear testing site with a jar of radioactive sand held securely between my thighs. Inside the jar, new worlds are forming; new creatures spring into being, the spontaneous generation of life, universes multiplying, multi-headed, struggling to break out.

ONE FINE DAY:

A

A A

ARM IN ARM, WE WILL WATCH WATCHED WATCH

THE MOON SPLIT INTO TWO.

AND THERE WAS NO PLACE FROM WHICH WE WERE ABSENT.


Text: Zola Gorgon
Image: Pierre-Louis Herold

stel dildo på hjul

nestor satt på codex och ritade en slingrande varelse som jag först trodde var en drake… han berättade att han jobbade på en bok “med 100 kreatur”, och visade mig andra skisser i blocket, som han skulle fylla i med små små prickar från bläckpennan. han sa, detta är en interdimensionell parasit, som jesus hjärta med två händer i. jag frågade honom, vad är en interdimensionell parasit? och han svarade mycket allvarligt under sina två buskiga ögonbryn att en interdimensionell parasit fäster sig vid en och suger ut allt det som gör det värt att leva, suger ut all ens potential.

jag var nykter som jag är nuförtiden och nykter beter man sig lite som “en stel dildo på hjul” (ett fmm-uttryck vi minns för livet) men inom en stormar det. jag ville fråga honom om han verkligen trodde på det, om han trodde att sådana saker fanns på riktigt, men egentligen ville jag bara fråga för att bekräfta det jag själv trodde: det finns definitivt interdimensionella parasiter som fäster sig vid en och suger ut ens lycka.

sen jag slutade supa har jag gråtit nästan varje dag, men ibland bah sköljer upplevelser av mildhet över mig, som när jag dök upp på codex igår och det var lugnt och folk stod och gungade till musik som lät som om plantor hade gjort den och några människor satt vid bordet och ritade. andra ögonblick, som när jag flämtade till av det intryck som spräckt gul färg på en industriattrapp framför bauhaus och altbauhus gjorde på mig – eller promenerade runt på eurogida berörd av grönsakernas och frukternas mystiska skönhet.

en ANONYM vän till mig bah, är vi alkoholister? jag var helt miserabel, sen drack jag en flaska vin och vaknade lycklig.

lycklig, ja, lycklig… jag har varit lycklig och nu gör jag en jävla ökenvandring jagad av kåta demoner med feta kukar som sprutar snor, brinnande lava och giftiga spindlar, skjuter spikar – pew pew pew!! i nyktert tillstånd har jag tyvärr insett att jag bär på en djup sorg. jag är på galenskapens rand, st anthony i öknen. att supa gör en glad, plufsig, lugn och tillfreds, men vad ska man då egentligen skriva om. jag har gått runt och varit nöjd med mig själv, legat ner och varit nöjd med mig själv, helt utan att vara driven inifrån. bara gjort saker av ren slentrian, varför inte göra. ätit massa glass o sån skit… läst bloggar från 2003, och forum där äldre svennemän postar om sina motorcyklar. slut på det nu, för annars

zola heter ja

o ja e full

o ja e gla

såna dikter blir det.

man bygger ett tempel för att rasera det! jag bygger mitt tempel nu. ligger i en säng helt utan lakan och äter selleri doppad i chaat masala, späker mig? eftersom jag förnekar mig själv all tröst har jag en direkt och ofiltrerad relation till solnedgången, husen, och människorna; lägger verkligen märke till deras ansikten och hur de är och vad de gör, ett milt liv är det, en sargad mask som ödmjukt kryper fram över marken. knulla mig….. för den jag är

— zola g

anglosaxer

har varit väldigt sur på sistone? eller liksom, rastlös……. jag behöver känna att jag jobbar på något, vad som helst nästan förutom arbete men det hade varit nice att tjäna lite pengar, haha. jag är som en bitsk liten hund tills klockan 4.37 på e.m. när jag slocknar och vaknar helt förvirrad. jag somnade med glasögonen på och mobilen i handen när jag låg och läste om anglosaxer… jag vaknade och höll fortfarande mobilen i stadigt grepp framför ansiktet

haha, vad ska man säga. jag ska göra ett fett radioevent på torsdag (23.02) som heter RUEGOVISION, det är som melodifestivalen för outsider black metal. lyssna gärna och rösta!!! www.keithfem.com klockan 20-22.

/en kämpe

häxans vecka

nu ska jag berätta om mitt liv

hade en perfekt söndag för en vecka sen med “Bike Mike” som skulle visa mig hur man bygger en cykel – från början till slut, alla delar. vi satte ihop en som varit helt nedmonterad, en skräpcykel han renoverat och ska ge till sin tjej, min huskamrat – säg inget, det är en överraskning. mike stekte jättemycket bacon åt oss, och jag provred cykeln ner för gatan – den var helt perfekt. Det kändes som en äkta sån fader-son-aktivitetsdag om ens pappa varit lugnare funtad och kunnat förklara saker engagerat och sakligt istället för att bli upprörd över den materiella världen, skada sig och börja gasta. Alltid när min pappa skulle göra “DIY” hörde man hur han skrek av smärta (?) nånstans i huset. Bike mikes ögon lyste verkligen när han förklarade för mig varför just detta styret var så förträffligt och sånt ska verkligen uppmuntras

måndag sov jag över hos en tjej som jag träffat lite eller vad det nu är man gör. vad hon gjorde var en quiche till oss och en sallad och vi kollade på sex lies and videotape som är en film som behandlar den ultimata fantasin, what if a guy was really cute? Hon är så söt, som en vuxen kerub, en renässansängel med mjuka sömniga ögon. Älskar när folk lagar mat till en och hon kan verkligen det. Känns som att det aldrig skulle falla henne in att vara elak. Såna finns. Vi vaknade på morgonen och gick längs kanalen, det var en sån där dag, hög klar luft snö och solsken och hon sa att det var som när man åker skidor i alperna.

Hon jag bor med hade covid och jag hade verkligen inte tid att få det, så jag undvek hemmet och stack till Chris som visade Misery på projektorn och bjudit in typ 7 pers. Chris är 37 och har hela sovrummet fyllt med dockor. Jag bah, “min kompis Nekane följer dig på IG och undrar om några av dina dockor är hemsökta?” Chris bah, “dessa två.” Hon ville verkligen introducera mig till sin bleka och intensiva rumskompis och där hade hon rätt instinkt för det var ett ögonblick av omedelbar ömsesidig igenkänning och vi diskuterade lidelsefullt extremt viktiga saker som varför Tori aldrig fått den respekt hon förtjänar och hur Sopor Aeternus är “i verkliga livet” och oändliga andra specifika saker inom musik och kultur och sånt…….. När två människor äntligen får prata om den sortens specialintressen de annars aldrig kan snacka om tar de igen typ 20 år av TYSTNAD på 2 timmar. Blev verkligen glad i DJUPET av min själ och han med. Det såg jag. Knyter viktiga band med Berlins mid-30s goth community just nu… försöker få ihop nog med folk att starta en Vampire the Masquerade-rollspelsgrupp. Vi behöver typ 1 till person, gärna nån med lite erfarenhet. Har verkligen velat göra det hela mitt liv och som vuxen måste man ansvara för sina drömmar.

Jag stack till Ian i två dagar o gjorde gud vet vad, sov som en bebis bredvid honom, märkte inte ens när jag somnade… vi gick på en tysk restaurang med 20-talsinredning och porträtt av en sur liten judisk författare över alla väggar, där jag en gång för snart fem år sen satt mittemot rhys och återhämtade mig från en sjuk snetripp på svamp… en snetripp som skett typ 11 på morgonen i det offentliga, en gråmulen dag i mars. Dags o återuppleva alla tiergartens sköna lockelser! Bögmuséet och dess forskningsbibliotek där ett nervöst biträde i mask beskyddade böcker som “Hustling: A Gentleman’s Guide to the Fine Art of Homosexual Prostitution”. Om man skulle unna sig en timme där nån gång och verkligen studera deras böcker med bögporr från 50-talet… Så länge man inte råkar bli kåt! Så många horor där Ian bor att hans lokala mataffär har en väggmålning med en sexig tjej som lutar sig mot en gatlykta. Tyskland har ändå nåt

Åkte tillbaks till Neukölln på torsdagen för att göra min radioshow med Chris som specialgäst, temat var “trash goth”, sånt de spelar på gothklubbar där folk med lila hår och kläder i plast droppar mdma och gör karate mot golvet. Jag hatade ju sånt när jag faktiskt var tonåring, ville vara sofistikerad då – med tiden skiter man i det. Vi hade såklart jättekul, glömde tysta mikrofonerna när vi var live on air och råkade sända ut en mycket privat konversation om våra djupaste osäkerheter, med typ “The Devil Does Drugs” i bakgrunden. Två haggor pladdrar! Gillar verkligen Chris som är en sann excentriker. Så fucking skönt att omge sig med andra som är autism adjacent. Har ni tänkt på det, hur många som är obekväma i en grupp och sånt… man glömmer ju det när man själv är obekväm, att alla runtomkring en också sitter och lider.

Moget att jag söp ner mig så mycket tillsammans med en nykterist att jag verkligen fick släpa mig tillbaka till baren nästa dag för releasefesten jag arrangerade till Ians band. Är tydligen deras manager nu? Det åker in i CV:t som enda punkt. Hade blazer och en snäv röd pennkjol, läppstift och högklackat – min business woman outfit, in case I have to strike a deal… Vi spelade nya albumet för hela baren och våra vänner festade hårt. Mådde verkligen när alla barens medelålders musiker/alkisar kom fram och bara “fan vad fett album!” Men sen blev jag trött på att vara sträng mamma som vaktar festen och gick hem för att vila mig för att palla festa mer nästa dag, gud. Hittade ett par extremt fladdriga rutiga byxor på gatan på vägen hem som passade perfekt… nattens mystiska gåva

Kom till hemmafesten nästa kväll med migrän och min kompis bah, “rulla ett ägg mot platsen där huvudvärken sitter så absorberar ägget smärtan! Ta en lina också!” Det var omedelbart tydligt att det var helt lönlöst att försökra hindra mig själv från att offra min kropp till Dionysos så jag bara gjorde det. Var riktigt fuckad och köpte cigg nere på gatan, blev genuint glad av att hitta en halstablett i fickan, så var det inte min jacka. ;( hoppas det som fladdrade ut ur den inte var av betydelse. Det försigick tre fester samtidigt i lägenheten men jag har typ slutat uppfatta människor under 23 års ålder så det var inte så relevant. Tror jag och Estrid stod på balkongen och pratade om hur mycket vi HATAR GENTRIFIERING!!!! när polisen ringde på – de hade till och med en polisbuss nere på gatan? Haha, för ett ljudklagomål?? – ställde sig vid dörren och började slänga ut folk. Vi hukade oss och viskade i sovrummet tills de gått, men festen är över när sånt händer. Tyoma brydde sig inte, faktiskt tog alla ryssarna det med lugn. I Ryssland bara stövlar polisen in i ens lägenhet om de vill, sa de. Jag, Gabi, Nekane, Sharleen vinglade runt på gatan och letade efter en plats att gå, men det var liksom efter fem på morgonen. Vi stack hem till Gabis nya lägenhet istället och delade en flaska vin och snackade och natten tog slut sen, så som den alltid måste göra.

Jag blev kvar och låg i sängen bredvid Gabi som snarkade hövligt på vägen in och ut ur sömnen, medan medieval ambient spelades från högtalarna och jag, klarvaken, föreställde mig att hela rummet var fyllt av osynliga änglar som låg huller om buller lätta som fjädrar från golv till tak och beskyddade oss i vår bädd, i vår nöd. Jag blev så glad varje gång han vaknade och snackade goja med mig, finns inget bättre bot mot ångest. sharleen hade glömt sin cookie müller-bok där och jag högläste mitt favoritkapitel för Gabi, det där hon råkar bränna ner sina kompisars hus, medan han lagade pasta åt oss som jag inte kunde äta. Jag bah asså vi måste gå ut och dricka smoothies. Vegankaféet stötte bort mig vid tröskeln som om jag var en vampyr, kunde verkligen inte gå in. De hade en skylt på dörren om att man inte fick bära päls där och jag kände att de skulle känna att vi inte var veganer, väsa “blodmun!!!” åt oss och det kändes väl krävande. Vi satt helt brända på ett ödmjukare, snällare turkiskt café och…. ja… pratade… Gabi är så himla snäll, han verkligen lyssnar när man sitter och dillar om saker, typ “om vi hade levt på medeltiden hade vi varit såna där resande komedianter som sätter upp mysteriespel i byarna, visst? Tror du inte?” Jag önskar fler killar var som honom – renhjärtade esteter! Väna soyboys med integritet. Vi skiljdes åt och jag krälade till vallokalen med blekt anlete och stirrande blick. Ni kan ju gissa vilka jag röstade på

 

/zola

livets goda

att verkligen skriva om mitt liv offentligt skulle snabbt låta både otrovärt och fruktansvärt snuskigt, men vissa har inga gränser

jag tänker ofta på det med skam, hur den fungerar och varför man har den och om man kan bli fri den, och jag har ofta tänkt att ett fullständigt skamligt beteende kanske på något sätt skulle skapa en sådan kortslutning i hjärnan att man till slut slutar skämmas för någonting alls. det finns såna personer, det måste det finnas

mvh… zola

Inne- och Utelistan 2023

Vilket angenämt år! Alla Hjärtans Dag och vackraste Kärlekselden. Sedan Love Purgatory i slutet av maj. Våra zines How to Flirt och Skate Boy Theory. Och den oundvikliga Avtändningen.

Men vi skulle aldrig vi säga farväl till 2022 utan att först ge er Skärseldens inne och utelista. Viktigast att veta är att läser du detta är du inne och överhuvudtaget är det inte mycket som är ute i år. Nu börjar vi.

Inne:

  • Sirap
  • Kukens omfång, inte dess längd. Att se på penisen och beundra dess estetik.
  • Inkasso
  • Folkmusik. Har du någonsin blivit extremt sviken och tänkt “En folkmusiker hade aldrig behandlat mig på det här viset?” Att kunna tro på detta är sånt som gör livet uthärdligt, och det gör även folkmusikens. extrema. skönhet
  • Den perfekta mannen. Eftersom han var frånvarande 2022
  • Att spara pengar . Man vet aldrig vad man kommer köpa!
  • Att skriva och posta skandalöst
  • Att totalt tappa
  • Härlig dans till kongolesisk rumbamusik. Föreställ dig en vacker man eller kvinna som rör sig till den underbara rytmen på en bar i Västberlin och du ropar “nu är livet fullkomligt!”
  • Film. Vår vän var så rädd för fågelmannen i den tjeckoslovakiska versionen av Skönheten och Odjuret att han var tvungen att kolla på sin telefon hela tiden. Det var så han fick veta att en av en bekant i kvarteret blivit nedslagen. Så han stack hem till honom två på natten för att visa sitt emotionella stöd och de knullade. Det är bara ett exempel på filmkonstens mäktiga kraft.
  • Huvudbonader. Både roliga och vackra.
  • Tillit. Till människor
  • Det franska köket
  • Att dejta/förföra/uppvakta med kraft och avsikt sätt på operamusiken GENAST
  • McDonalds är tillåtet
  • Final wave feminism
  • Att donera till hjälporganisationer för djur
  • Att verkligen våga se fittan i vitögat under lesbiskt sex. Det finns ingenting att frukta men en värld att vinna!

Kontroversiellt:

  • Att låta någon vidröra ditt hjärta

Ute:

En svag liten lukt av bajs. Om detta är din doft är det ute. Skaffa en bidet!

Skatekillar. Vi har inte tid.

politiska problem från Östeuropa och vartsomhelst egentligen

Längtan. Det fruktlösa trånandets tid är sen länge sedan förbi, har du inget bättre för dig?

Swish

Trevligt familjeliv med hus och sådant. Om tänkte du skulle ha ett trevligt liv så tänk om.

Att med hjälp av Lana Del Reys musik förstå sig själv bättre medan man mognar i ålder

Skärseldens redaktion önskar alla våra läsare ett riktigt roligt och härligt 2023!

Hot or Not in 2023

This year was a real treat. Looking back we can’t help to rejoice in love and laughter over Skärseldens Valentine’s Day Special. We also will remember the night of Love Purgatory forever! And our beautiful zines How to Flirt and Skate Boy Theory. And last but not least, the inevitable Comedown.

But never ever would we think to say our farewells to 2022 before giving you Purgatory Mags exclusive Hot or Not list!!! The only thing you really need to know is that if you’re reading this you’re Hot and generally speaking not much is Not. Let’s begin!

Hot:

  • Syrup
  • Dick girth, not length. Looking at the penis and admiring its aesthetic
  • Bill collectors
  • Traditional folk music. Have you ever experienced callous betrayal and thought to yourself, “a folk musician would never have treated me this way?” Having this to believe in makes life bearable, and so does the extreme beauty of traditional. folk. music
  • The perfect man. Since he was absent during 2022
  • Saving money. You never know what you’re gonna buy!!
  • Writing scandalously, posting scandalously
  • Going clinically insane at least once
  • Nice dancing to Congolese rumba music. Now imagine a man or a woman of pure attractiveness dancing so nicely in a bar in West Berlin, and you exclaim “My life is complete!”
  • Cinema – Our friend was so scared of the bird man in the Czechoslovak version of Beauty and the Beast that he had to look at his phone the whole time, and that’s how he learned that one of his acquintances had been beaten up, went to him at 2AM to provide emotional support, and ended up fucking him instead. This is just one example of the power of cinema.
  • Headwear – both comedic and beautiful
  • TRUST. in people
  • French cuisine
  • flirting/dating/romancing/courting with vigor and intent, put on some opera right now
  • McDonald’s is allowed
  • Final wave feminism
  • Donating to animal charities, helping the animal world
  • To stare fearlessly into the pussy during lesbian sex. What is there to be scared of? The world is your oyster.

Controversial:

  • Having your heart touched

Not:

  • A faint poop smell . If you smell like shit you’re out! Get a bidet!
  • Skater boys. Aint nobody got time for that
  • Issues from Eastern Europe, issues from wherever really
  • Longing. The time for fruitless yearning is long due, don’t you have better things to do?
  • Swish
  • Nice family life with a house. You think you’re gonna have a nice life? not on our watch
  • Getting a better understanding of yourself as you get older through Lana Del Rey’s music

The Purgatory Magazine editorial board wishes all our hot readers a HOT 2023.

Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock