“Jag är professionell,” säger jag. “Förlita dig på mig.”
Mitt rykte går före mig. Det går inte att se hur prästens ansikte ser ut på andra sidan av biktbåsets galler. Om han nu verkligen är en präst.
Om jag hade en superkraft vore det förmågan att omedelbart och fullständigt acceptera de märkligaste situationer helt utan att klaga.
Nutid: Klädd i sorgesvart som en änka knäfaller jag framför biktbåset och en slöja faller över mitt ansikte.
“Fader, jag har kommit för att bikta mig,” säger jag, och skuggan på andra sidan gallret böjer på huvudet. “Jag är på väg att begå en fruktansvärd synd helt och hållet på egen hand.” Den kodade sekvensen som låter honom veta att jag är en av dem. “Säg mig vad jag ska ta mig till.”
Fast naturligtvis är jag inte på riktigt en av dem, men det behöver de inte veta. Min enda önskan är att återfinna min älskare, världens mäktigaste kvinna, vars läge kommuniceras till mig i fragmentariska informationsbitar som bara de mest splittrade hjärnor kan sammanfoga.
“Jag säger dig vilken synd du ska begå,” mumlar Fadern genom spjälverket.
Och han berättar för mig om Marseilles, där en båt väntar på att föra mig till Egypten, och en papyrusrulle som vilar på ett museum, en papyrusrulle i en obskyr koptiskt dialekt…
Jag kysser ringen på hans utsträckta hand och reser mig upp från den sammetsklädda bänken. På vägen ut går jag förbi en gammal kvinna som ber i kyrkbänken, samma gamla kvinna jag gick förbi på vägen in… men nu ser jag att hon inte alls är gammal, bara hukad, och när jag lämnar kyrkan ser jag i ögonvrån hur hon ser sig om över axeln… och en iskall varsel följer mig in i solljuset där katedralens dörrar slår igen bakom mig och jag går ut på det varma gula torget; duvorna skingras och flyger vid ljudet av mina högklackar.
Det förflutna: “Lita på mig, jag är professionell,” sa jag till diplomaten. “Jag levererar resultat. Jag är kapabel till detta. Jag förbereder mig för alla situationer. Jag uppfyller kraven fullständigt.”
“Jag har hört det.”
“Jag är glad att vi förstår varandra.” Diplomaten stod med ryggen mot mig och skådade ut genom de höga fönstren på solen som gick ner över den feta Themsen.
“Gör vi det?” sa han med ett tvetydigt ansiktsuttryck.
“Gör vi vad?” sa jag som zonat ut litegrann.
“Förstår vi varandra?” sa han och slängde plötsligt en vit damhandske på bordet.
Fruktan. Hennes handske. Han vet. Jag trodde ingen annan än jag kom ihåg. Finns det andra som minns? Och vart är den andra handsken?
Min framtid: Jag gömmer mig inuti den tomma sarkofagen och lamporna släcks en efter en på muséet; uråldrigt damm kittlar mina näsborrar. Jag lyfter locket litegrann och kikar ut och ser hur vakterna börjar gå sin väg. Månljuset som skiner genom takfönstret gör att jag kan se bra till och med i mörkret. Jag smyger förbi glasmontrarna och in i arkiven… och tycker nästan jag hör schakalerna skälla.
Jag minns sista gången vi sågs och hennes hand mellan mina ben – den andra pekade mot himlen.
“Finns det ett ord för människor som går från jag till jag utan att bry sig om det skinn de ömsar, som en orm? Jag brukade alltid tänka på mig själv som en ödla i kvinnohamn. Visst gillade jag att vara en diplomatfru, på sätt och vis, men jag var inte tillräckligt dedikerad till rollen för att inte oåterkalleligt fucka upp den.
Det vill säga, ifall det räknas som att fucka upp att ha en utomäktenskaplig lesbisk affär skandalös nog att utlösa kärnvapenkrig.”
DAGEN D, FÖRSTÖRELSE: Härdsmälta i varje kärnreaktor – energinätet svartnar – alla glödlampor exploderar på en och samma gång – och ostyrbara lastbilar kör av broar – flygplan faller ner i havet som döda fåglar – panik i Moskva – panik i Beijing – panik i Pentagon. Klockorna går baklänges; flygplanen höjer sig ur havet.
DIES IRAE: Vredens dag.
Månen spricker i två bitar som en tallrik.
DÅTID, NUTID, FRAMTID: MIN HAND PÅ HENNES HAND PÅ BILRATTEN. Vi korsar delstatsgränsen och kör in i öknen, den andra öknen, våröknen i blom. Nästa bensinstation: 200 miles. Och ändå finns det ett hus i öknen för oss att anlända till och en brun där vi kan dricka. Det hänger ett gevär på väggen, ett gevär och skallen från ett behornat djur. Hon låter jackan falla från axlarna, ner på golvet…
ÖVERALLT OCH OAVBRUTET händer det saker, men inte helt och hållet. Bilens ratt, utan din hand, vrider sig inte; shotglasen slår inte ner på bardisken; gator som du hade korsat förblir okorsade av dig; sorgset blommar och vissnar körsbärsträden utan att du ser dem; och delar av min kropp som du skulle berört förblir oberörda – och kanske är det bara jag och dessa orörliga objekt som känner din frånvaro; jag och din sida av sängen.
Det förflutna: En klarröd sol höjer sig över taken i den förbjudna staden. Längst in i källaren trycker jag örat mot valvdörrens kalla metall. En klocka tickar… en fråga om tid. Jag känner hur mina medkonspiratörer jobbar med snabba flinka händer medan vakterna ligger medvetslösa i korridoren, däckade av ett gift som ger dem underbara drömmar. Där ligger de och dreglar på de vackra mattorna…
Min framtid: Underbara drömmar. Återförening. “Jag tänker så gärna på detta,” säger jag till Irene i drömmen.
“Jag med,” säger hon, och sträcker skrattande händerna emot mig. “Faktum är att det är jag som drömmer det åt oss.”
En framtid:Förnedrade men oförstörda kör vi en anonym vit skåpbil över gränsen med rymlingen bunden i silvertejp bakom oss, gömd bakom kartonger med piratkopierade DVDer, drogad och medvetslös. Vi fångade mannen. Vi kommer att leverera honom och tillfredställa fullständigt. Men den fetlagda gränsvaktens uttråkade ögon fäster sig plötsligt på ärret som löper över min partners ansikte. “Stig ut ur bilen,” säger mannen som har ett maskingivär vilande mot axeln. Varje muskel i min kropp spänner sig i förberedelse på att fly.
Ögonblick senare är vi fast i en ventilationsdukt, jag och min partner, som börjar bita sina naglar. “Oroa dig inte, jag kan göra vad som helst,” säger jag till henne. “Jag ska lära dig att bli professionell som mig.”
Det förlutna: “JAG SKICKAR TILLBAKA DIG TILL DET GAMLA SHANGHAI.” Han siktar på mig och jag backar upp mot fönstret. Det är hundratals meter ner till gatunivå, men det enda jag tänker på är mitt sista telefonsamtal med du vet mycket väl vem och jag torkar bort en tår från kinden. Jag har varit väldigt ensam, så att säga, väldigt länge nu. Jag medger det.
“Rädd för att dö, subba?” väser mannen med pistolen på kantonesiska. Han har helt missförstått mina känslor och hans chef ger honom en arg, generad blick, men när han skjuter har jag inget annat val än att lita på försynen och hoppa baklänges genom fönstret och jag faller genom ett regn av splittrat glas… en knivig situation, men inget ett proffs inte kan hantera…
Nutid: Äntligen är papyrusrullen i mina händer, lika ömtålig som en insekts vingar. Syrsor sjunger, jasmin tränger sig på, och några mil bort ligger öknen där sfinxar sover under himlavalvet, men här är staden. Ljuden av trafik och mänsklig aktivitet susar genom fönstret med den slitna gardinen och in i mitt billiga hotellrum där den okragula väggfärgen långsamt flagnar av. De färska hundbetten på mina ben kliar och bultar med smärta under bandagen. Jag rullar upp papyrusarket med behandskade händer… fastän det naturligtvis inte är meningen att jag ska läsa det. Mitt enda uppdrag var att hämta detta objekt, inte att tolka det… men vad de inte vet är att jag faktiskt läser koptiska rätt bra eftersom jag som tonåring var inspärrad i ett ortodoxt etiopiskt nunnekloster. Men underjordens hundar varnade ingen mig om. Eftersom de inte visste, eller med flit?
De i alla fall inget att frukta även om jag läser detta. Trots att det omedelbart står klart för mig att dokumentets påstådda antikvitet bara är en täckmantel för detaljerade sabotageplaner beträffande Nordkoreas kärnvapenutveckling – och många andra saker – så intresserar mig såna strategier så lite att jag knappt lägger märke till dem. De tecken jag söker ligger djupare gömda och måste läsas mellan raderna… en fluga surrar påträngande vid örat: en sån där fet saftig en som lämnar stora röda bett. Jag viftar bort den med handen och fimpar min cigg i hotellrummets askfat, som är format som en fyllig kvinna klädd i antika egyptiska kläder, där aska och fimpar bara till hälften täcker texten MINNS DU MIG? KYSSAR FRÅN KAIRO.
Och ändå, samtidigt: Bethlehem skall befrias. Vi stormar citadellet… alltid samma citadell… alltid samma människor som stormar det… men
IBLAND så kryper tvivel på mig, följt av förtvivlan. Tänk så kommer det inga fler meddelanden? Tänk så är det som är försvunnet helt oåterkalleligt? Ensam i denna värld, ensam i alla möjliga världar – isåfall skulle jag hellre försvinna fullständigt, och torka bort mig själv ur historien, dåtid, nutid, och framtid. För varje människa söker sin like.
I SPEGELN: Jag ber om vägledning, blåser ut ljuset, och studerar tecknen i den slingrande röken – inte så tursamma som jag hoppats. Min gamla fiende, ormen, reser sig i glasets mörker. Ett ont tecken. Men varför?
Betydligt senare möter jag en blick. En kvinna läser tidningen på caféets uteservering i Rom. Hennes ansikte är till hälften gömt av en tidning, skuggat av hennes vidbrättade hatt. Jag sätter mig vid bordet bredvid, med ryggen mot hennes rygg, beställer en caffè corretto och öppnar min egen tidning till travsportsidan.
Hon säger, i en mycket tyst samtalston: “Om ungefär 55 minuter kommer en liten procession med nunnor komma ut från kyrkan där borta, gå ner för trappan, och korsa detta torget. Bland dessa nunnor finns en nunna som inte på något vis skiljer sig från hennes systrar förutom att naglarna på hennes vänsterhand är rödmålade. Hon är den som är den.”
“Jag förstår,” säger jag och tar en slurk av mitt kaffe.
“Du kommer hålla dig på respektfullt avstånd, men när du ser henne ta en sidoväg ska du följa efter.”
“Okej.”
“Förresten,” säger hon utan att vända sig mot mig. “Tro inte att vi inte vet vad du egentligen hade för dig i Kairo.” Mynt faller på bordet. När jag vänder mig om är hon redan på väg bort.
Framtiden: Jag tar på mig min våtdräkt och dyker ner i vraket. Jag är ett proffs, jag vet vad jag håller på med, påminner jag mig själv. Sjunker ner i det kalla vattnet. Simmar igenom hålet i skrovet och dyker upp i en luftficka. Ljuset från min vatten- och trycktäta ficklampa faller svagt mot ruttnande trappor, sprucket kakel, och korridorer, dödsfällor som långsamt kollapsar under tryck. Någonstans, orört av vattnet, ligger en hundraårig sjökarta… och den ska jag hitta. Det kanske är den enda karta opåverkad av “den stora utsuddningen” år 1948, där Hyenaöarna blev utpekade som “olaglig verklighet” och försvann från kartor och minnen. Men jag vet att om jag bara kände till koordinaterna hade jag kunnat besöka dem i mina drömmar. Jag hade ensam haft tillgång till information som andra hade varit beredda att döda för. Medan jag korsar balsalens sjunkna golv, hemsökt av drunknade festspökens fuktskadade andedräkter, så tänker jag på det faktum att både goda och onda krafter tävlar inom mig och att båda två är mycket starka – och ändå drivs jag bara av en kärlek så intensiv att den gränsar till vanvett.
En rad av fotspår leder genom dammet. Har någon varit i vraket innan mig?
Och är de här just nu?
Outhärdlig nutid: Minns du Kairo? Jag vrider mig i svettiga lakan; insekter kravlar upp för rummets väggar; såren där hundarna bet mig som jag inte desinficerat sväller och pulserar, mina ben är heta som om jag hade feber, brunt blod fläckar sängen och ur mig flödar stank. Glödlampan blinkar och släcks. Bara öknens stjärnor och måne kastar ljus genom fönstret och sedan finns det bara fönster, ingen vägg.
Jag ligger i sanden mellan sfinxens tassar, våt som en nyslickad kattunge. “Vad hände?”
Jag spottade ut dig.
“Du hade mig i munnen???”
Du har ordentliga problem.
“Det är sant. Ibland tänker jag inte innan jag handlar,” säger jag till sfinxen. Dens skugga faller över mig, och ansiktet är inget annat än varmt mörker. “Jag medger att jag gjorde en del snesteg denna gången. Men jag är professionell. Jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig för mig.”
Minns du förra gången? Irene slår upp ögonen.
Jag skakar på huvudet.
Det var något du skulle komma ihåg, om din älskare som är försvunnen från denna version av händelserna.
Min mun känns torr. Det är svårt att tänka. “Det var något, inte sant?”
Inte sant?
“Inte sant?”
Igen och igen: …så knappar jag in koordinaterna i min GPS och far mot öst, genom industriområden och parker fulla med husvagnar där tvätt hänger på linor och svartvita teveapparater mumlar nyheter i ett sprakande språk jag inte förstår…
Pärlförhänget rasslar när jag går in i husvagnen som står på parkeringens mörka skogskant.
En skepnad sitter på sängen med ryggen emot mig och ser på teve. Ett svampmoln höjer sig på skärmen.
Jag osäkrar pistolen, de vänder sig om.
DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND MELLAN MINA BEN I BILEN. ETT SVAMPMOLN PÅ ÖKENHORISONTEN.
Som jag brukar säga: LITA PÅ MIG, JAG ÄR PROFESSIONEL. I samarbete eller på egen hand. Jag är tjuv, lurendrejare, prostituerad, spion; skådespelerska, agent, politiker, landstrykare; gatuförsäljare, tiggare, konkubin från Qingdynastin; jag har sett allt, jag har varit alla. Det finns ingen som jag, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, och ändå är jag bara en i en lång tradition av excentriska kvinnor som hyser ett djupt hat för uttråkning, lönearbete, och äktenskap. Och en kärlek för – en kärlek för kärlek, för –
MIN KÄRLEK: Kärnklyvning, omätbar kraft, ren energi. Världars förgörare.
DÅTID, NUTID, FRAMTID: HENNES HAND PÅ MIN HAND PÅ RATTEN. Vi kör iväg från kärnvapentestplatsen med en burk fylld med radioaktiv sand säkert inklämd mellan mina lår. Inuti glasburken formar sig nya världar; nya varelser kommer till, liv alstras spontant; universum delar och förökar sig, månghuvade, och kämpar för att bryta sig ut.
A
A A
ARM I ARM, SÅ SKA VI SE SÅG SER SÅG SER
HUR MÅNEN SPRÄCKS I TVÅ.
OCH INGENSTANS VAR VI FRÅNVARANDE.
Text: Zola Gorgon
Bild: Pierre-Louis Herold
Purgatory Magazine 